Schweiz som libertariansk förebild

När man som libertarian får mer intelligenta argument mot en frihetlig samhällsvision brukar några av de bättre argumenten röra stabilitet över tid. Hur kan en frihetlig ordning bestå över tid, givet människans tendens till korruption och vilja att använda staten för snabba och enkla lösningar på samhällsproblem. Svaret är att en frihetlig ordning är möjlig över tid, men att vi måste tänka oss ett realpolitiskt system som upprätthåller friheten och som samtidigt samordnar resurser för gemensamt försvar och en gemensam ordning. Som tur är finns ett sådant föregångsland som har haft en stabil konstitution över tid. Detta land är Schweiz.

Schweiz har bevarat en decentraliserad konstitution sedan 1300-talet och baseras på självstyre i Kantonerna, respekt för privat äganderätt, direktdemokrati och där allmänna folkomröstningar respekteras på nationell nivå i Förbundssamlingen. Landet röstade exempelvis mot medlemskap i EU, men har ett avtal för handel med EU.

Schweiz har också ett intressant försvarssystem som baseras på att medborgare som genomfört värnplikt skall ha vapen och ammunition i sina hem för snabbast möjliga mobilisering. Landet har också en frihetlig och pragmatisk syn på beroendesjukdomar.

Intuitionism och Libertarianism

Det intuitionistiska argumentet för libertarianism.

Intuition av latinets ”intueri” som betyder att ”se” eller ”inse”. Det är inte en känsla.

För att göra en lång historia kort leder modern politisk libertarianism tillbaka till Immanuel Kant, de skotska empiristerna och i viss mån även Aristoteles (och där räknar jag in både ”objektivisterna” och den miseanska teleologin). I strikt mening kan vi tala om en rationalistisk förgrening och en empiricistisk.

När Hans Herman Hoppe ville bidra till denna etiska diskussion med en diskursetisk grund för icke-aggression utgick han från ett intuitionistiskt argument. Metoden är kantiansk. Det handlar om att den som resonerar över det diskursetiska argumentet intuitivt och direkt skall ”se” eller ”inse” att icke-aggression ligger som en en etisk grund för varje etisk diskurs som vill vara rationell.

Alltså säger Hoppe med andra ord: Om du vill vara rationell tillsammans med andra så utgår du av nödvändighet från ett grundaxiom om icke-aggression. Om du tvärtom börjar använda hot i en diskussion, överger du rationalismen och därmed den rationella grunden för diskursen.

Det klassiska försvaret för frihet är naturrättsligt. Vi ser detta både hos John Locke i ”Two Treatises of Human Government” och hos en modern tänkare som Murray Rothbard i ”The Ethics of Liberty”.

Det finns nu en utveckling av detta argument. Hoppe gjorde ett försök. Men det finns även andra. Ett exempel är att man kan använda en rent intuitionistisk metod där den etiska teori är lämplig som är mest rimmad och koherent med våra moraliska intuitioner när vi prövar dem hypotetiskt (typ: Hur skulle det bli om vi utgick från icke-aggression i sexuella relationer, i ekonomiska relationer, i internationella relationer och varför får staten använda våld mot individers egendom?).

Den mest rimmade och koherenta etiken är då giltig om den är logiskt tillämpbar och ger oss bäst vägledning.

Det var denna metod som ledde mig (Nikodemus) till libertarianismen från en relativt konservativ åskådning. Jag menar att när man prövar icke-aggressionsprincipen på allt från moderna teorier om hur psykologiska trauma uppstår efter våld och våldtäkter till straffrätt och internationella relationer samt ekonomi så återkommer ett och samma grundvärde som något man intuitivt ”ser” som den socialetiska lösningen på problem och kränkningar av liv och egendom.

Jag skulle säga att jag intuitivt ”ser” sanningen och rättvisan i att lämna individer fri från tvång, våld och lidande i alla tänkbara situationer om och endast om de själva inte initierar våld.

Som tur är finns det akademiska bidrag till en filosofisk grund för libertarianismen som är både värderealistisk och intuitionistisk. Argument för en filosofiskt ”stark” libertarianism som ser friheten som ett absolut värde och inte bara det som leder till bäst konsekvenser.

https://www.libertarianism.org/publications/essays/ethical-intuitionist-case-libertarianism?fbclid=IwAR0PJ4klFQLXGO5At6VHUHThMX4IDKgn3AqxMYowvEdAU9WIoHP9zM72omI

Dialog: Om att ”Se” Gud

Följande text är ett utdrag ur en bok som skrevs 2018 med rubriken: ”Sju Samtal”. Dialogen belyser den ortodoxt kristna förståelsen av kunskap om Gud.

FEMTE SAMTALET (OM ATT SE GUD)

Gustav. När vi planerade denna vecka skrev jag upp mig som ansvarig för att leda den sjunde diskussionen som är tänkt att gå igenom vissa trådar i filosofihistorien och fördjupa tidigare samtal med fokus på människan och hur vi ser på människan i allmänhet. Föregående diskussion avslutades med att Erik ställde en fråga till Olof och Fredrik om deras tro. Vill du utveckla denna fråga.

Erik. Frågan har utökats till två frågor. Den första är om det är människan som uppfunnit Gud eller om det är Gud som uppfunnit människan? Den andra frågan rör det klassiska teodicéproblemet om hur Gud kan tillåta så mycket lidande?

Gustav. Eftersom huvudämnet för denna sittning även rör människosyn så inleder jag med en kort introduktion om detta mot bakgrund av vad Fredrik svarade under gårdagen. Den första frågan kan nämligen brytas ned i två delar: Människan som enligt en evolutionär process uppfinner Gud på vägen väcker frågan om vad människan är. Vad och om Gud är handlar i sin tur om vad som finns, det vill säga ontologi. Den sista frågan handlar återigen om människan och hennes upplevelse av det onda, orättvisa och dåliga.

Fredrik. Under gårdagen hade jag tänkt utveckla mitt resonemang om att människan inte enbart är en komplicerad neurobiologisk brödrost utan att hon också har en själ som visar sig genom hennes medvetande, i hennes kultur, genom hennes frihet, genom hennes förmåga till autonomi, genom att hon värderar olika och som kommer till uttryck i både konst och musik. Därför sa jag att det finns mer saker i kulturen än vad jag behöver för min blotta överlevnad som art. Jag förnekar inte evolutionen. Jag ser däremot evolutionen som otillräcklig förklaringsmodell till hela människan.

Erik. Bra indelning, Gustav. Äntligen är vi överens om något. Du får gärna fortsätta att utveckla det Fredrik nu påpekat.
Gustav. Det som kallas filosofisk antropologi och som rör vad människan är skiljer sig från etik, estetik, biologi, religion och psykologi men står samtidigt dessa nära eftersom människan i flera åskådningar ses som antingen endast eller huvudsakligen ett biologiskt vara, ett fysikaliskt vara, ett andligt vara eller ett psykiskt vara. Att tänka att människan endast är ett av dessa brukar kallas för antropologisk monism.

Under 1900-talet befriade sig psykologin från 1800-talets mekaniska och atomistiska psykologi som ville förklara människans psyche (själ) med rent naturvetenskapliga metoder. Den nyare holistiska gestalt och strukturpsykologin, samt djuppsykologin började använda inlevelsen i förståelsen av andra människor. Gemensamt med den filosofiska antropologin ville man komma underfund med vad som utmärker människans varande eller väsen och använder här tre metoder: Den fenomenologiska metoden (Husserl, Scheler) leder till en noggrann analys av människans inre liv och förmedlar insikter i det mänskliga psykets särdrag. Den hermenuetiska metoden (Gadamer, Ricoeur) tolkar de meningssammanhang som människan i sina handlingar ger uttryck för vilket möjliggör att man kan nå djupare insikt om människans intentionella psykiska liv. Den transcendentala metoden som försöker förstå vilka förutsättningar som är nödvändiga i människan och överhuvudtaget möjliggör hennes sätt att vara, tala, medveta och handla.

Två av de monistiska synsätten där hela människans vara antingen reduceras på fysikaliska fenomen eller på biologi förekom redan hos antika filosofer som Demokritos, Epikuros och Gassendi. I modern tid omformades den antropologiska materialismen till en antropologisk mekanistisk (grek: mekané = verktyg) och fysikalisk naturalism (natura av nasci = födas; grek: physis av phyein = låta framgå, växa). Vi ser denna hos Bacon, Hobbes, Diderot och Helvétius. När den mekaniska maskinbilden visade sig otillräcklig som förklaring av människans komplexitet ersattes den av en biologisk-fysiologisk variant av materialismen enligt vilken människans vara kan reduceras till oorganiska fysiska processer och förklaras med hjälp av fysikens och kemins lagbundenheter.

Problemen med denna monism är att den inte ger tillfredsställande förklaringar till människans psykiska och sociala dimension eller hennes ekonomiska handlande.

Max. Kom ihåg att den även förkastas som vulgärmaterialism av den marxistiska- dialektiska materialismen.

Gustav. Det stämmer, men även den dialektiska materialismen möter emellertid flera liknande invändningar och problem som rör den fysikaliska materialismen. Problemet kan kallas reduktionsproblemet. Inte endast människans organiska kropp och biologiska liv utan också hennes medvetande, hennes föreställningar, idéer, språk, kultur, sociala liv, värderingar, mål och moral reduceras nämligen på komplicerade materiestrukturer.

Upplevelsen av något som en fri vilja och ett autonomt medvetet liv blir till sist illusorisk om den inte tolkas som förutbestämd eller betingad av fysikaliska eller dialektiskt-materialistiska lagbundenheter. Det blir de fysikaliska kausallagarna som producerar Shakespeares Hamlet. Shakespeare var själv inte fri i någon djupare mening när han skrev sina verk. Vidare måste de som inte håller med om detta synsätt vara ofria när drar slutsatsen att den fysikaliska materialismens reduktion är ofullständig. Den har således även resulterat i sin egen förnekelse genom att följa sina egna lagbundenheter.

Även nyare empiriska psykologer avvisar fysikalismen och mekanismen som otillräcklig ontologi. Istället utgår man ifrån att det föreligger en kvalitetsskillnad som är principiell mellan den fysikaliska naturen och det immateriella. Det är människans medvetande som autonomt förnekar den fysikaliska monismen eftersom den är fri. Och det är endast härigenom som hon också kan tillskrivas ett större värde än andra mekaniska verk. Det är också härigenom vi kan värdera människans handlande.
Moraliskt står nämligen inte den filosofiska antropologin fristående från materialistiska ideologiska system och hur de ser och hanterar människans varande. Mord och förföljelser kan lättare motiveras mot bakgrund av att människan inte värderas som ett fritt varande som i så fall också kan äga sig själv.

Som svar på frågan om det därför är människan som skapat Gud så implicerar den att människan är andligt fri att kunna uppfinna Gud. Om hon således har en själ och är en själskropp med biologiska, psykologiska, sociala och andliga egenskaper kan man således fråga sig om hon via sin andliga natur skapar eller i själva verket kan uppleva Gud. Härifrån lämnar jag över ordet till er andra.

Olof. Då vill jag fördjupa den sista frågan om människan skapar eller snarare upplever Gud. I ortodox kristendom finner vi en likhet med vediska andliga traditioner i det att vi inte bara ser människans förnuft, (lat: ratio, grek: dianoia), som en väg till kunskap utan även att människan har ett intellektuellt sinne (lat: intellectus, grek: noesis) genom vilket hon kan erfara Gud. Noesis har kommit att åsyfta något annat i modern filosofi bör tilläggas. Likaså har intuition av latinets intueri som betyder att skåda kommit att bli svagare efter positivismen.

I likhet med den östkristna teologin talar de vediska traditionerna om en högre och om en lägre metod att uppfatta verkligheten. Den ”lägre”, som motsvarar den rationella kunskapsformen kallas aparavidya. Den ”högre” som motsvarar det intuitiva, noetiska, seendet kallas paravidya. I andra texter kallar man den högre (intuitiva) kunskapsformen för prajna och den lägre kunskapsformen för vijnana. ”Vi” i vijnana betyder delad på sanskrit. Vijnana är innebär m.a.o. att man uppfattar världen “två gånger”, medan den noetiska kunskapsformen transcenderar skillnaden mellan subjekt och objekt.

Det noetiska skådandet av Gud som är så centralt för många av de större andliga traditionerna baseras på en empirisk grund som går insides människan. Därav är det kontemplation, meditation och djupandlig bön som är framträdande som metoder. Inom min egen tradition är det inre noetiska seendet av Gud en erfarenhet som kommer genom metanoia, omvändelse. Det strider inte mot förnuftet, men är en insides andlig process varigenom man öppnar sig för Gud och Guds skapande Logos. När Kristus säger att himmelriket är insides människan och att de som renar sina “hjärtan” skall se Gud, tolkas detta bokstavligt. Stora likheter finns sedan med Veda. Noesis är det sinne varigenom man ser alltings enhet i Guds Logos. Enheten omintetgör inte mångfald och skillnad. Mångfalden och skillnader är integrerade i helhetens enhet.

Ratio och Noesis är komplementära och inte ömsesidigt exkluderande. Naturen ses som integrerad i Gud och öppen för människans förnuft, medan Gud är tillgänglig genom noesis.

Är sedan människan i Gud eller är Gud i människan? Är Gud ovanför människan? Är Gud det medvetande och det vara som är grunden för alla andra varanden eller är Gud essentiellt utanför alla andra varanden? Svaren på alla dessa alternativ är jakande. Jesus Kristus säger:

7 Haden I känt mig, så haden I ock känt min Fader; nu kännen I honom och haven sett honom.»

8 Filippus sade till honom: »Herre, låt oss se Fadern, så hava vi nog.» 9 Jesus svarade honom: »Så lång tid har jag varit hos eder, och du har icke lärt känna mig, Filippus? Den som har sett mig, han har sett Fadern. Huru kan du då säga: ‘Låt oss se Fadern’? 10 Tror du icke att jag är i Fadern, och att Fadern är i mig? De ord jag talar till eder talar jag icke av mig själv. Och gärningarna, dem gör

Fadern, som bor i mig; de äro hans verk. 11Tron mig; jag är i Fadern, och Fadern i mig.

Och senare i samma kapitel: 19Ännu en liten tid, och världen ser mig icke mer, men I sen mig. Ty jag lever; I skolen ock leva. 20 På den dagen skolen I förstå att jag är i min Fader, och att I ären i mig, och att jag är i eder.
Johannesevangeliet 14: 7-26.

Lägg här märke till den ontologiska innebörden av att Kristus redan säger sig vara inom människan och inom Fadern samtidigt som Fadern och människan är inom Honom. Att således se Gud är att se det som redan är nära, mycket nära, och således tillgängligt för erfarenhet.

Gustav. Hur förhåller sig denna typiskt österländska andlighet till ortodoxins yttre uttryck. Jag tänker på kyrkorummet, ikoner, rökelsen och riterna?

Olof. Det inre andliga djuperfarenheten av Gud i den ortodoxa kyrkan börjar således med en inre erfarenhet genom tro. Tro skall emellertid inte förstås som något vagt och obestämt. Den germanska roten kommer av “trä” (trau) det vill säga något fast. På engelska har man två ord för tro: faith och belief. Faith ses som en andlig dygd medan belief ses som ett kognitivt försanthållande. När vi talar om erfarenhet som börjar med tro så åsyftas både faith och belief. Denna erfarenhet kan sedan inte uttryckas genom mänskliga ord och begrepp eftersom dessa inte räcker till. Det vore missledande att förklara vad jag upplever som “godhet” och sedan projicera denna uppfattning på Gud och säga att Gud är god “i min mening”. Härifrån vill jag emellertid säga följande:
Eftersom begrepp inte räcker till för att beskriva den andliga erfarenheten blir östkristen teologi ofta poesi, hymnologi, konst och musik. Den yttre skönhet som många således upplever i den ortodoxa liturgin är en yttre manifestation av den inre andliga erfarenheten i kyrkan.

Skönheten i en religion återspeglar enligt mig dessutom dess inre andliga tillstånd.
Från mitt perspektiv borde man gå med på att posthistorien och relativismen är västerländska fenomen och inte universellt giltiga för alla kulturer. Det är nämligen svårt för mig att inte se att även postmodernismen vilar på den västerländska idén om att man måste “oskadliggöra” det som varit tidigare för att nå nya insikter. Det är svårt att inte se relativismen som något unikt för Västerlandet eftersom det endast är i Västerlandet som denna teori tas på allvar.
Det som har hänt är inte så nytt. Det fanns hårda skeptiska förnekare av människans förnuft redan under antiken, liksom det fanns dem som hade en balanserad syn på förnuftets och intellektets makt och möjligheter. En tidig kritikav skolastiken från ortodox synvinkel var inte så mycket att man betonade förnuftet som att man tycktes ha förlorat balansen mellan det inre andliga livet och det dianoetiskt rationella sökandet efter kunskap och mening. Å ena sidan följde av den västerländska teologin en syn på naturen som ett fält för mänsklig kunskapssökande, å andra sidan underskattade man Kristi ord om att himmelriket finns inom människan. Till saken hör att man inte behöver förneka vare sig den ena eller den andra sidan av mänsklig erfarenhet. Man bör å andra sidan förstå skillnaderna på riktningarna och deras syften. Den inre, noetiska, vägen till kunskap leder till erfarenhet av Gud. Den yttre dianoetiska, rationella, vägen leder till kunskap om skapelsen som den ter sig för våra sinnen och kan begripas genom våra begrepp. Risken var därför alltid överhängande i västerländsk teologi att Gud till sist skulle reduceras till ett begrepp och bli en komponent av människans rationella strävan att göra universum begripligt för sig själv.

Övergången till att människan till sist förstod att förnuftet allena räcker för att förklara skapelsen var inte ett så gigantiskt kliv om man ser det utifrån denna synvinkel. Vidare var det inte heller ett gigantiskt kliv när vissa började inse att förnuftet allena är för trubbigt för att förklara människans inre liv och sökande efter mening och erkännande som fri skapelse i en rationell empirism som enbart såg en grå hjärnmassa framför sig. För mig handlar det inte om relativism eller om dekonstruktion av Logos som hos Derrida, utan om att dianoia och noesis är giltiga samtidigt i relation till Logos.

Postmodernismen befinner sig således innanför och inte utanför de murar som en gång byggdes inom västerländsk filosofi och teologi och där filosofer som Bacon, Hobbes, Descartes och Kant via Nietzsche övergår till Derrida, Foucault och Rorty. De senare erkänner även i vissa fall att de inte kan övervinna modernismen. Också från min synvinkel är de två sidor av samma mynt.
När den östkristna teologin insåg förnuftets begränsningar för det andliga livet underkände den inte förnuftet som sådant eller dess universella giltighet inom andra områden. Den underkände endast förnuftet som teologisk metod för den andra erfarenhetsvägen som är noetisk och utgår från det andliga centrum som fäderna kallar “hjärtat”. När nous förenar sig med detta centrum erfars att “himmelriket är insides människan”. Denna erfarenhet kan därefter förklaras och återges med ord till en viss gräns. De kan även förklaras symboliskt och genom ikoner. Den kan uttryckas genom riter, hymner och poesi. Övergången från text till rit och från ord till bild visar på att frågan om förnuftets gränser redan har tagits på allvar i relation till den noetiska erfarenheten, fast med den skillnaden att vi inte behöver förneka vare sig förnuftet eller Logos som universella principer. Redan kyrkofäder som Johannes av Damaskus resonerade om att ord och begrepp inte räcker till. Att den noetiska erfarenheten av det levande Logos saknar översättningsmöjligheter till människans ord. Den teologiska metod som därför utvecklades kallades Via Negativa. Den handlade och handlar om att dekonstruera ord och begrepp, inte i syfte att nå en tomhet utan i syfte att nå fram till vad den noetiska erfarenheten av Gud inte är eftersom beskrivande begrepp inte fångar in erfarenheten av Gud.

Om man kan se upplysningens utropande av förnuftet som människans gudom som svarande mot en andlig last som brukar kallas högmod (grek: hybris, lat: superbia), är nihilismens förhållande till förnuftet uttryck för samma andliga last. Ur detta kommer konflikt, lidande och falskt medvetande om tingens inbördes relationer. På ett sätt säger det sig självt: Ur nihilismen kan inget värde komma. Ur relativismen kan inget sant och meningsfullt komma. Och det är därför vi aldrig heller har sett någon som kunnat vara relativist eller nihilist fullt ut. I själva verket brukar dess mest ivriga förkunnare vara drivna av just värden, nämligen värden som riktar sig mot och som vill bekämpa något. Det är inte tomheten som driver dem, utan det värde de ser i tomheten. Det är inte relativismen som driver dem, utan det universella värde som finns dolt i relativismen. Det handlar således inte om förnuftet i första hand, utan om ett mänskligt lidande som uppstår ur ett inre, andligt-noetiskt, tillstånd. Dostojevskij skildrade detta tillstånd i Onda Andar och i Anteckningar från ett Källarhål.
Det handlar om en farlig andlig plats inom människan där negativa emotioner och känslor av förlust, bitterhet, hat, förtryck och avsaknad av kärlek leder till yttre manifestationer.

Om den inre andligheten i ortodoxin således manifesteras i kyrkorummets ikoner, rökelse, musik och konst, kan man se hur socialismens andlighet manifesteras i den säregna konst och arkitektur vi ser i forna socialistiska stater. Den manifesteras i modern arkitektur som den vi ser bland de hus och strukturer som man byggde upp efter rivningen av Klara Norra i Stockholms innerstad.

Den västerländska metoden för diskurs räcker inte heller till eftersom du inte kan argumentera dianoetiskt mot något noetiskt och ett i grunden andligt förhållningssätt. Du kan bara förklara och förstå det noetiskt, liksom på denna plan se det hela som en djupare konsekvens av avsaknaden av mening, autenticitet och det gudomliga i den moderna människans tillvaro.

Fredrik. Jag kom att tänka på Nietzsches användning av ressentiment för att beskriva hur viljan till förstörelse uppkommer. Det handlar om känslor av otillräcklighet och utanförskap som övergår i hat mot dem man upplever som lyckade och framgångsrika. Nietzsche kallade det slavmoral.

Olof. Nietzsche använde väl slavmoral också för att beskriva den kristna moralens fokus på dygder som ödmjukhet, tålamod och barmhärtighet?

Fredrik. Ja det gjorde han. Han var ju definitivt inte kristen. Jag har alltid undrat hur han såg på andra andliga traditioner som betonar samma dygder? Vidare har jag själv aldrig erfarit något ressentiment i denna mening bland dem som försöker leva efter dessa dygder. I din analys var det frånvaron av ödmjukhet i förening med ressentiment som orsakade en farlig cocktail. Ödmjukhet är för övrigt ett mycket missförstått begrepp. Det handlar inte om att nedvärdera sig själv och sin förmåga utan om att erkänna sina gränser samt om att kunna lyssna på andra. Tålamod handlar om självbehärskning. Barmhärtigt handlar om att våga lämna egot och se andras behov. Syftet med ödmjukhet är inte att vara förtryckt utan att erkänna sina gränser med målet att kunna bli stark.

Olof. Det är på denna nivå jag också är djupt oroad över alla mänskliga värden som politiken reducerat till sin spelplan av maktkamp, konflikter och retorik. Vi lever i sofisternas världsordning och vår kultur är mer i behov av sokratisk ödmjukhet än av nietzscheansk vrede.

Sara. Handlar det inte om att vi måste ha både ödmjukhet och vrede men rikta dessa mot olika mål.

Fredrik. Vrede kan ju ta sig filosofiska uttryck och bestå av intellektuell argumentation. Jag personligen känner en stor vrede i vissa frågor utan att vilja använda våld.

Max. Hur ser ni förresten på Jordan B. Peterson och hans diskussioner om religion och symbolism?

Fredrik. Jag är tudelad. Å ena sidan har Peterson öppnat för något mycket bra och viktigt vad gäller förståelsen av Bibelns berättelser och teman och därmed räddat många som tror att dess symboler alltid skall tolkas bokstavligt. Å andra sidan finns redan en utarbetad teologi om detta som Peterson skulle kunna ta del av. Exempel på relevanta teman som Peterson nämner är: kvinnan som skyddar barnet mot ormen och Helige Göran som räddar en jungfru från Draken (och som förekom i förkristen syrisk mytologi) och som fick en konkret historisk innebörd i den historiska Göran som var romersk kristen soldat och som slogs mot en tyrann som i folkmun kallades ”Draken från avgrunden”. Andra symboler som är välkända för en västerländsk publik är legenden om kung Arthur och den Heliga Graalen.

Olof. Den som först öppnar symbolvärlden i Gamla Testamentet och förklarar den på ett nytt sätt för sin samtid och som samtidigt avsåg att förverkliga dessa symboler var Jesus Kristus. Den metod Östkyrkan således använder för att epistemologiskt medvetandegöra Gud och göra teologin tillgänglig för människans förståelsehorisont kommer alltså från huvudpersonen i den kristna teologin. Kristus talade återkommande i symboler och liknelser. Att han kallar 12 apostlar är en symbol för Israels 12 stammar. När han fördömer ett fikonträd som inte bär frukt, är detta en symbol för det torkade Gamla Förbundet med Israel. När Kristus förklarar Himmelriket använder han liknelsen vid ett senapsfrö som är det minsta av alla kända frön. Intressant är att liknelsen vid himmelriket om ett senapsfrö även förekommer i Upanishaderna.

En avgörande punkt i Jesu liv är när han stående i en synagoga läser profeten Jesajas ord om Messias, rullar ihop bokrullen och säger: ”Detta skriftens ord har idag besannats inför er.” Kontinuerligt använder Gud symboler av vatten, eld, luft och jord – de fyra elementen i sin förkunnelse. Gud uppenbarar sig genom en eld som inte konsumerar busken inför Moses. Han uppenbarar sig som en vind. När Kristus stiger ned i floden Jordans vatten uppenbarar sig för första gången i Bibeln Treenigheten och händelsen kallas i östkristen tradition för ”Theophania” det vill säga Guds uppenbarelse. Vatten har i flera andra förkristna traditioner symboliserat förnyelse, andlig rening, löftet om katharsis, revitalisering. När Kristus stiger ner i Jordans vatten påbörjas samtidigt för första gången i evangelierna Kristi förkunnelse. Alla evangelier går snabbt igenom födelsen av Guds ord, Logos, för att sedan uppehålla sig vid Jordan.

Nedstigandet är en symbol för immanens, men också för att Gud revitaliserar sitt förbund och öppnar vägen mellan människa och Gud. Jorden används som symbol vid begravningen av Kristus. Av jorden är människan formad (evolutionärt eller direkt av Gud är oväsentligt i just detta avseende) – det väsentliga är att Gud andas liv i ”leran” och gör den medveten och självmedveten. Kristus använder även jord för att öppna den blinde mannens ögon. Elden kom över Apostlarna vid Pingst. Vidare står det om den Helige Ande som en vind.

Vi ser således återkommande hur Gud använder de kända elementen i människans förståelsehorisont. De materiella symbolerna blir sakrala och sakraliserade i detta möte och kan därför användas ikonografiskt som uttryck för andlig mening. De åsyftar att förstå det som begrepp inte alltid kan omfatta. Det handlar också om att Gud är ”Herre” över elementen och kan forma dem inom sig själv. En annan viktig symbol är berget, höjden och Klippan. Gud uppenbarar sig för Moses på ett berg. Kristus talar från flera berg till apostlarna och de som församlats. Det är också på berget Tabor som Kristi gudomliga natur för första gången visas för apostlarna.

Mystik kommer från grekiskans ”myein” som ordagrant betyder att ”sluta sina läppar”. Det motsvarar vad som är den högsta formen av bön som människan eftersträvar i ortodoxin, nämligen en bön utan ord, utan tankar, utan idéer och utan former. Vägen dit går genom olika andliga stadier där människan renar sina noetiska-andliga förmågor i relation till Gud. Från bön av åkallan, bön där man konkret ber om något (de lägsta formerna) till mer och mer kontemplativa bön där man står inför Guds varande.

I övergången från apofatisk (av apohemi som betyder att förneka) till att lovprisa (att närma sig genom sin mänskliga begränsning och ordens begränsning) till att erfara det som sedan inte fullt ut kan återges eller iklädas språk väcks mystiken som andlig metod.

Peterson har särskilt lyft fram ortodox kristen tradition för att den bejakar korset och att bära lidanden. Det vore även tacksamt om han fördjupade studiet av Östkristen ikonografi och mystisk teologi. Det finns nämligen flera beröringspunkter här till Carl Gustav Jung och läran om arketyper.

Erik. Istället för att bara romantisera om staretser har Olof och Fredrik förklarat att de sannolikt vill tillbaka till indisk stenålder. Jag vill trots allt tacka för en intressant genomgång som också lärde mig en hel del nya ord som jag inte behövde känna till. Kan du förresten latin Fredrik?

Fredrik. Jag är så skröplig på det begränsade latin jag kan att jag nog måste säga nej.
Erik. Själv läste jag latin på Frans Schartau en gång i tiden. Ave atque vale! Jag tänkte avrunda härifrån…

Gustav. Vilka skillnader finns det mellan ortodox kristen och romersk-katolsk tro?

Sara. Även jag är intresserad, men då främst av att förstå hur ni kristna tänker? Erik. Jag går och beställer en pizza under tiden.
(Erik lämnar gruppen)

Konservatismen – En introduktion

”Alla känner det vilda svårmod som griper oss vid minnet av lyckligare tider. Hur oåterkalleligt borta är de inte, och vi är på ett obarmhärtigare vis skilda ifrån dem än genom några avstånd. Också framträder bilderna mer lockande i återskenet; vi tänker på dem som på en död älskarinnas kropp, som vilar djupt i jorden och fyller oss med bävan likt en ökenhägring av högre och mer förandligad prakt. Och åter och åter söker våra längtansfulla drömmar uppväcka det förflutna i varje enskildhet. Då kan det förefalla som hade vi inte fyllt kärlekens och livets mått till randen, men ingen ånger kan ersätta det försummade. Ack, att denna känsla kunde bli oss en lärdom för varje lyckans ögonblick. Ännu ljuvligare blir för oss minnet av våra mån- och solår när de ändat i en plötslig förskräckelse. Då först förstår vi, vilken lycklig slump det är för oss människor att få leva i våra små sammanhang, under ett fredligt tak, under vänligt samspråk och med kärleksfull hälsning när morgonen eller natten bryter in. Ack, alltid märker vi för sent hur rikt ymnighetshornet var bräddat.”

Ernst Jünger, På Marmorklipporna. Bo Cavefors Bokförlag AB.1976.

Inledning

Utifrån mina undersökningar har jag kunnat se åtminstone fyra former av konservatism. Den första kan vi kalla fransk, den andra anglosaxisk, den tredje tysk och den fjärde inspirerad av olika idétraditioner som mer betonar andlighet och kultur som utgångspunkt än politik och som brukar kallas ”traditionalism”. Om vi härifrån går vidare kan vi se att den franska konservatismen har bakgrund i den politiska händelseutvecklingen efter 1789 och den tyska i motståndet mot Weimarrepubliken. Vi har även en amerikansk konservativ tradition. En av tänkarna här är Russel Kirk, författare till The Conservative Mind. I denna sammanfattar Kirk vad han ser som konservatismens sex “kanon” vilka jag kokat ned och omformulerat till följande: 1.) Politiska problem är i grunden moraliska och andliga problem. 2.) Tron på en mångfald av mänskliga uttrycksformer och sätt att vara och existera. Detta leder till en skepticism för de politiska projekt som vill utplåna skillnader och applicera en abstrakt ideologi för alla och envar. 3.) Övertygelsen om att varje samhälle förutsätter att hierarkier uppstår. Man kan se detta som naturliga hierarkier i Hans Herman Hoppes mening. 4.) Övertygelsen om att frihet och äganderätt är intimt sammanlänkade med varandra. 5.) Tron på hur saker beskrivs i konkreta och historiska realiteter snarare än i abstrakta termer. 6. ) Övertygelsen om att alla förändringar inte nödvändigtvis är bra reformer. En statsmans viktigaste egenskap enligt Edmund Burke är dygden klokhet som ger redskap att kunna skilja mellan dessa.

Ett alternativt försök till indelning är att särskilja den romersk-katolska konservatismen och tänkare som Joseph de Maistre och Juan Donoso Cortés från tänkare som Edmund Burke och Benjamin Disraeli. Historiskt kan vi förslagsvis ha utgångspunkten i det kontrarevolutionära upproret i Vendée mellan 1793 och 1796 där bönder, borgare och adel från regionen i Vendée utkämpade strider mot den revolutionära regimen i Paris i namnet av Gud, konung och rätten till lokalt självstyre. Jakobinen Maximilien Robespierre beordrade så att allt människoliv i Vendée skulle omintetgöras och kropparna doneras till den moderna vetenskapen. Så skedde också och den moderna politiska upplysningen inleddes således med en massaker som kom att upprepas under 1900-talet i kommunistiska stater. Den konservatism vi här kan tala om var inte ideologiskt formulerad, utan kan liknas vid ett uppror för att försvara vissa värden, institutioner och friheter som man ansåg gått förlorade under den franska revolutionen.

Den svenske konservative författaren Tage Lindbom beskrev den franska revolutionen som det etatistiska försöket att bryta ner kristendomen i det offentliga rummet. Ordnar, kyrkor, sjukhus, universitet, skolor och gillen som tillhörde kyrkan i Frankrike övertogs av staten som härigenom öppnade upp för att den nya överheten kunde omforma dessa efter de politiska ideologierna. Visst talade man dessutom om vetenskap, en ny tideräkning och förnuftets triumf över kyrka och Gud, men som Nietzsche senare uttryckte det så innebar bristen på Gud enbart att människan som kompensation tycktes bli ännu mer religiös. 1789-års ordning öppnade för möjligheten att projicera den politiska drömmen på staten. De nya religionernas (de politiska ideologiernas) kyrka blev staten och samhället blev deras församling som skulle utstå både politiska predikningar och tukthus, men också ”frälsas” från det socialt onda och orättvisa i tillvaron (som i socialismen).

Det politiska drömlandskapet som Tage skildrar innebär alltså att företrädarna för de politiska ideologierna, i huvudsak vänsterliberaler och socialister, eftersträvar makten över demos (folket) för att i folkets namn ge dem skatter, lagar och politiska drömmar om en bättre kultur, en mer rättvis värld och en ny mänsklighet.

Det är i synnerhet i böckerna Efter Atlantis och Den Nya Fronten som Lindbom gör upp med sin tidigare intellektuella socialism och det drömlandskap som präglade hans ungdom. Senare beskrev han konservatismen som ett slags uppvaknande i verkligheten. Lindboms uppgörelse handlar lika mycket om 1789 som om den utveckling som följer i den ideologiska upplysningens spår. Den politiska upplysningen svarar också enligt Lindbom mot en ny människosyn där människan inte bara ställs i centrum utan dessutom förkunnas vara oberoende och inte behöva svara inför någon annan än sig själv. Detta innebär också att människan har att söka sin mening i denna världen och genom det politiska. Detta kallar Lindbom för den moderna människans endimensionalitet. Hon tänker och resonerar horisontellt och saknar en vertikal dimension som förmår att också då och då höja henne ovanför frågor om utjämning och framåtskridande. Som ny makthavare har hon emellertid förlorat allt större makt över sitt liv till administrationer och politiker som anser sig representera hennes intressen.

Om vi knyter dessa tankar till vårt samhälle handlar det inte enbart om att överheten lägger sig i ekonomiska transaktioner genom att ta ut skatter och avgifter, det handlar även om att den ideologiska mångfalden på vissa områden kommit att övergå i en enhetsideologi som brukar kallas politisk korrekthet. Idag fångar inte demokratin upp medborgarnas åsikter och värderingar lika mycket som att den ämnar ge en värdegrund åt medborgarna. Staten koloniserar människans inre liv med normer, plattityder och värderingar i syfte att forma den människotyp som efterfrågas av det politiska systemet.

Att försöka fånga in vad allt konservativt tänkande har gemensamt är svårgripbart. Ett förslag är att konservatism är det politiska tänkande som mot bakgrund av kulturella och historiska iakttagelser har en syn på hur samhället och kulturen borde se ut och som samtidigt inte härleder sina uppfattningar från de socialistiska och liberala idéer som propagerades i och med den franska revolutionen 1789 och som inte heller är anhängare av någon annan idé i revolutionens kölvatten som exempelvis en evolutionsbiologisk socialdarwinism (nationalsocialism) eller en hegeliansk statsnationalism (fascism –nationalsyndikalism) eller en postmodern utveckling/ degenerering av upplysningens och romantikens idéarv (postmodern vänster och postmodern höger /identitetspolitik åt vänster liksom åt höger).

Generellt är allt konservativt och traditionalistiskt tänkande kritiskt till att man behandlar människan och samhället som fristående från den faktiska historia och kultur vari människan ingår. Detta är ett av de teman som Edmund Burke för fram i Reflections on the Revolution in France. Därför blir historien en källa för politisk lärdom. Alla konservativa hämtar förr eller senare kunskaper från historien för att resonera om nuläge och framtid. Detta betyder inte att man vill återgå till ett förflutet, utan att man vill dra lärdom av det förflutna. Ett exempel kan ges. Där en socialist eller en liberal resonerar kring individers rättigheter, ser en konservativ inte enbart på individer med lika rätt till något utan vill även förstå vilken grupp individerna tillhör, vad de har för religion och kultur och härleder kunskaper från historien om hur individer med dessa religioner och kulturer fungerat i relation till andra grupper och samhällen.

I allt annat hittar vi stora skillnader inom konservativt tänkande. Det finns konservativa som helt vill avskaffa den moderna staten av konservativa skäl och det finns konservativa som tvärtom ser staten som lösningen på alla mänsklighetens problem och vars tänkande närmar sig fascismens. Inom konservatismen finns det tänkare som ser nationen och nationalismen som det högsta av alla värden och det finns konservativa som ser nationalismen som underordnat och till och med oviktigt. Det finns åskådningar som bara anammar en del av konservativt tankegods, medan man i grunden har en annan ideologi.

Trots att många konservativa skulle vända sig emot att sätta en ”ism” på sin politiska åskådning, talar man idag om olika indelningar inom konservativt tänkande som ”socialkonservatism”, ”liberalkonservatism”, ”nationalkonservatism”, ”paleokonservatism”, ”radikalkonservatism” och ”anarkokonservatism”.

Det finns även en åskådning som kallar sig konservativ men som inte är det, nämligen den så kallade ”nykonservatismen”. Av flera skäl lämnar jag därför denna utanför diskussionen i denna artikel.

Den romersk-katolska och ortodoxt-kristna konservatismen

Om vi härifrån går över till den katolska konservatismen finner vi flera likheter mellan katolska konservativa tänkare som Juan Donoso Cortés, Joseph de Maistre och Paul Claudel. Det som förenar dessa är en misstro mot republiken. Till detta ser vi att vissa av dessa författare mer eller mindre också var inspirerade av den romersk-katolska kyrkans uttalanden vid denna tid och påvliga encyklikor som explicit vände sig emot den franska revolutionen och varnade för dess negativa konsekvenser både i och utanför Frankrike. Tendenser till detta från påvligt håll ser vi i påven Leo XIII:s encyklikor Immortale Dei och Tametsi Futura och senare i Pius XI:s Quadragesimo Anno, Divini Redemptoris och Quas Primas; encyklikor i vilka kommunismen å det starkaste avvisas som skadliga för länderna, familjerna och kristnavärdegemenskaper.

Eftersom revolutionen i Ryssland i flera avseenden inspirerats av den franska förlagan kan även Konstantin Leontiev, Fjodor Dostojevskij och Aleksandr Solzjenitsyn nämnas redan här. Leontiev försvarade den ortodoxt kristna tron och varnade för att vissa av de politiskaupplysningsidéerna skulle kunna leda Ryssland till en revolution eller, alternativt, till att Ryssland samlades kring ortodoxins principer och bli en sista kristen ljusfyr för en värld som fallit i glömska om kristendomen. Han förutspådde också att Tyskland skulle föra två krig mot Ryssland under 1900-talet. I Sverige är Aleksandr Solzjenitsyn allmänt känd för två saker: att han överlevde Gulags slavläger och fick nobelpriset i litteratur. Han är också känd i Förenta staterna som en varm försvarare av frihet. Färre känner till att han också var troende ortodox kristen. Solzjenitsyn såg de kommunistiska massmorden på nära håll, men blev även kritiserad i Väst då han inte omfamnade liberalismen eller den reformvänliga socialismen utan ansåg att endast den kristna tron var hans garanti för att själv inte gå under visavi politiskt totalitarism. Solzjenitsyn kritiserade även den räddhågsenhet han funnit vid högskolor och universitet i Västvärlden, liksom i västerländska media. Han såg att västerländska media och akademier trots friheten var skrämmande eniga i en och samma politiska konformism. När Aleksandr Solzjenitsyn besökte Harvard för andra gången 1978 höll han ett föredrag om bristen på mod i västerländska samhällen. Bristen på mod menar han bli tydlig i en situation där den ekonomiska och sociala ställning som eliter inom politik, journalistik och universitet uppnått ställs mot traditionella dygder som intellektuell hederlighet i en konformistisk kultur:

”För den som kommer från öster där pressen är totalt enhetlig finns ännu en överraskning tillreds: man upptäcker i Väst en samlad strävan efter enhetliga åsikter. Det är en sorts vana inneboende i den samlade västerländska pressen; där finns allmänt godtagna mönster efter vilka man bedömer, där man också kan finna enkla korporativa intressen. Det samlade intrycket av pressen i Väst är inte en mångfald utan ett bedövande samförstånd. Det finns i tidningar och i television en underförstådd och total samklang. Den regerande åsikten är en doktrin som aldrig blir ifrågasatt, aldrig prövad eller uttalad annat än som ett självklart faktum och ingen kliver över dess gräns. Denna torgförda doktrinära åsikt är journalisternas egen uppfinning. Utan att det finns censur i Väst sållas gamla åsikter noga ut från dem som gäller; det finns ingenting som är förbjudet men det som inte gäller kommer aldrig att finna sin väg till tidskrifterna eller böckerna, man kommer inte att få höra i skolan att de finns.”

Anglosaxisk konservatism

Vi kan också tala om en anglosaxisk konservatism som bär likheter med den katolska i kritiken mot jakobinismen, men som är mer orienterad åt klassisk naturrättsteori och inte ser en motsättning mellan ett försvar av familj och kyrka å ena sidan och ett försvar av frihet och privategendom å den andra. Här har vi tänkare som Edmund Burke, Benjamin Disraeli, Russel Kirk och Roger Scruton. Anledningen till skillnaden står bland annat i att liberalismen i Frankrike 1789 var antiklerikal och motståndare till monarkin och kyrkan. Denna form av liberalism ville befria den ”inre människan” från vad man såg som religionens och traditionernas negativa påverkan. Den anglosaxiska konservatismen ville befria människan från statligt tvång och skatter och var mer grundad i Magna Charta än på 1789-års anti-katolska liberalism.

Några återkommande teman är försvaret av familjen, privat äganderätt, lokalt självbestämmande, misstron mot alltför hög grad av centralisering av politisk makt och samtidigt misstro mot en oreglerad marknadsekonomi och en syn på staten som en garant för polisiära, militära men och sociala samhällsbehov. Man är samtidigt motståndare till synen påstaten som bärare av progressiva ideal. Roger Scruton grundade två ord som sammanfattar det konservativa försvaret för hem och härd med orden:

Oikofili. Kärleken till sitt lokala hem och det landskap där man har sina rötter och växt upp.

Oikofobi. Föraktet/hatet och kränkningar visavi dem som hyser sådana lojaliteter, en sådan kärlek och har en sådan förankring.

Roger Scruton betonade även behovet av skönhet i människans tillvaro och återkom ofta till detta i sin kritik av modern och postmodern konst och arkitektur.

Konservativ Revolution

Den så kallade tyska ”konservativa revolutionen” var kanske den minst enhetliga av alla försök att fånga in begreppet. Under samlingsnamnet förekommer nämligen allt från militanta nitzscheanska nihilister som ville ha en hierarkisk soldatstat till katolska konservativa som ville ha ett nytt romersk-katolskt rike med Heliga Tysk-Romerska riket som förebild. Här fanns även individualanarkistiska konservativa som Ernst Jünger (påverkad av indvidualanarkisten Max Stirner) till konservativa nationalbolsjeviker som Ernst Niekisch.

Armin Mohlers verk om denna era och dess tänkare: ”Die Konservative Revolution in Deutschland” karaktäriserar konservatismen som en världsbild som är vidare än blott det politiska. Det gällde att ”spränga pilen”, d.v.s. den liberala upplysningens naiva tro på att all utveckling bara har en enda relation från något lägre till något högre, något dåligt till något bra. Istället betonar han det cykliska, en tid som är utan början och slut. Även Nietzsche skrev härom: ”Die Mitte ist überall”.

Enligt Mohler segrar 1789 den värld som den ”konservativa revolutionen” ser som den egentliga motståndaren. Till den konservativa revolutionen (och som skiljer sig från den fraska kontrarevolutionen) hör att man angriper grundvalarna för framåtskridandet århundrade och samtidigt inte vill upprätta en slags ancien régime.

Utifrån dessa riktningar ser vi även hur en del tänkare kom att bli radikala motståndare till nazismen medan vissa kom att gå med partiet. Tre motståndare till nazismen och där en avrättades av SA var Edgar Julius Jung (avrättad av SA), kristen och anhängare av en konservativ nationalistisk ordning på kristen grund. Motståndare var även Ernst Jünger som kritiserade nazismen (På Marmorklippornas berg) och Ernst Niekisch som kritiserade nazismen för att vara för liberal.

I den tyska konservativa revolutionen finner vi även Oswald Spengler (känd för boken.”Västerlandets Undergång”), filosofen Martin Heidegger och rättsteoretikern Carl Schmitt.

Personligen har jag en särskild relation till Jünger på grund av hans språk. Faktum är att jag aldrig läst en vackrare prosa än den Jünger använder i boken ”På Marmorklippornas Berg” som skildrar den gamla tyska kulturen och genom symbolspråk kontrasterar den med Tredje riket.

Känd är Jünger även för sin ärlighet och sin blick. I sina Dagböcker från första världskriget (I Stålstormen) där han var frivillig skildrar han svåra mödor men också tillfällen för heroism, samt det rus han som ung man kände när han lyckades kämpa ner fienden. Liknande uttryck blev för mycket för den värld som växte fram efter 1945 och trots Jüngers anti-nazism hade det moderna Tyskland ett tvetydigt förhållande till honom. Mer öppna har vänsterintellektuella varit än exempelvis borgerliga kulturtidskrifter.

I romanen Eumeswille som är en efterkrigsroman skildrar Jünger det konservativa anarkbegreppet. Anark är enligt Jünger en kontrast till anarkisten. Anarken är konservativ, men radikal och farlig även han. Anarken inspireras av historien, rycks sällan med en ny ideologi om det inte är för att den tjänar hans syften. Anarken är inte motståndare till monarken, utan dennes pendang. Andra romaner är byggda på gestalter som: Skogsvandraren och arbetaren.

I Över Linjen skildrar Jünger hur de moderna administrationerna vittnar om en nihilism som slagit följe med systematiken och där lekarna i sadomasochistisk akt som tömt sexualiteten påmening och kärlek påminner om de moderna administrationernas likgiltighet inför det mänskliga.

Jünger återkommer till temat i romanen Heliopolis där bokens protagonist, Lucius DeGeer, inser att det moderna tyranniet i Heliopolis stat skedde utifrån landsfogdens beslut där han satt som spindeln i nätet i en gigantisk kontrollapparat som styrde alla medborgare. Här skyfflades papper från bord till bord, fick en stämpel av avslag eller godkännande av landsfogden och nihilismen upprätthålls på ett mekaniskt vis.

Lucius inser här något fruktansvärt vilket flera av medborgarna i staten inte insett:

Att alla beslut, allt tyranni, allt slaveri, alla mord, alla beslut som reglerade deras tillvaro saknade mål och riktning. De var funktioner i ett system som skalats av alla värden och alla historiska mål. De existerade för sin egen skull. Det enda som fanns kvar var blottadminstrationen och systemet som sådant.

Återkommande konservativa teman

1789 och 1917

Konservativa reagerar mot 1789 av flera skäl. Å ena sidan kan vi se på några specifika historiska skeenden. Vi har jakobinernas och Maximilien Robespierres massmord på sannolikt över 300 000 invånare inkluderande barn och kvinnor i Vendée. Det borde påpekas att det finns olika bedömningar av hur många som fick sätta livet till. Några uppskattar antalet dödade som högre, andra som lägre. De som gjorde uppror i Vendée var bönder, borgare och adel som tillsammans sökte enhet för att bevara den romersk-katolska trons offentliga ställning i samhället. De ville också ha ökad makt att styra sig själva lokalt och var motståndare till den republikanska enhetstanken. Robespierre iscensatte det första massmordet i modern tid och beordrade att inget människoliv skulle andas i Vendée, alltså inte ens spädbarn. Kropparna ville han dessutom skänka till den moderna vetenskapen. Vi har därutöver förstatligandet av jordegendomar, kyrkobyggnader, kloster, skolor, sjukhus och korporationer, vi har giljotinen, politiska mord och förstörelsen av Frankrikes katolska kulturarv. 1789 var början på den våg som skulle mynna ut i 1848 års revolutioner och i revolutionen i Ryssland 1917. Tillsammans satte dessa revolutioner prägel på 1900-talet och företrädarna för de politiska ideologiernas mord på dem som inte passade in i deras ideologiska drömlandskap.

Det konservativa motståndet handlar dessutom inte om något så ensidigt som ett försvar av adelns privilegier och gamla hierarkier utan om vilken djupare kulturell riktning Frankrike skall ha. Det handlar om huruvida Frankrike som tidigare varit en ljusfyr i försvaret av det kristna Västerlandet skulle förvandlas till en sekulär republik. Det handlar om den kristna tron skall förbjudas i kulturlivet och bara vara en privatsak? Än idag är det kontroversiellt att föra på tal om ett sjukhus eller en skola skall få bedrivas i kristen regi eller om centralmakten skall driva allt?

Eftersom Vendée tydligt demonstrerar att människorna på en stor region i Frankrike inte inspireras av den jakobinska ideologin och frivilligt vill underordna sig den ateism och centralism som Robespierre vill påtvinga dem från Paris, har de då inte rätt till liv och frihet?

Den 25 september 1993 var Aleksandr Solzjenitsyn inbjuden att hålla ett publikt anförande på minnesdagen över revolten i Vendée. Hans tal är värt att nämna i detta sammanhang. Solzjenitsyn säger här:

”It would be vain to hope that revolution can improve human nature, yet your revolution, and especially our Russian Revolution, hoped for this very effect. The French Revolution unfolded under the banner of a self-contradictory and unrealizable slogan, ”liberty, equality, fraternity.” But in the life of society, liberty, and equality are mutually exclusive, even hostileconcepts. Liberty, by its very nature, undermines social equality, and equality suppressesliberty—for how else could it be attained? Fraternity, meanwhile, is of entirely different stock; in this instance it is merely a catchy addition to the slogan. True fraternity is achieved by means not social but spiritual. Furthermore, the ominous words ”or death!” were added to the threefold slogan, effectively destroying its meaning. I would not wish a ”great revolution” upon any nation. Only the arrival of Thermidor prevented the eighteenth-century revolution from destroying France. But the revolution in Russia was not restrained by any Thermidor as it drove our people on the straight path to a bitter end, to an abyss, to the depths of ruin. One might have thought that the experience of the French revolution would have provided enoughof a lesson for the rationalist builders of ”the people’s happiness” in Russia. But no, the events in Russia were grimmer yet, and incomparably more enormous in scale. Lenin’s Communismand International Socialists studiously reenacted on the body of Russia many of the Frenchrevolution’s cruelest methods—only they possessed a much greater a more systematic level oforganizational control than the Jacobins.”

Samma år som revolutionsåret 1917 inrättade bolsjevikerna ett “Folkkommissariat för Upplysning” där de introducerade ett program för hur man skall dekonstruera och ersätta kristendomen i skolor med marxistisk vetenskap. Uppgiften hamnade på lärarkåren. Även språket förändrades och de ryska ord som användes för Gud och tro gavs en negativ klang. Julfirande och liknande kristna högtider dekonstruerades också. Trots Helige Nikolajs starka ställning i rysk folkfromhet ersatte man honom med Farbror Frost.

Det kan dessutom ge en missvisande bild att se på både den franska och den ryska revolutionen som något som bara inträffar under ett årtal 1789 respektive 1917. Den franska revolutionen kan till exempel ses som en process som börjar innan 1789 och slutar med fredsfördraget 1815. Ur ett annat perspektiv kan revolutionen från 1789 och 1917 tolkas som en och samma fortlöpande revolution. Revolutionen 1917 avslutas sedan inte heller detta år utan sträcker sig åtminstone fram till 1935. I likhet med den franska revolutionen förklarade Lenin att all kyrklig egendom skulle konfiskeras av staten. Som andlig motåtgärd gjorde den ortodoxt kristne kyrkoledaren, Patriark Tikhon, tre saker: 1.) Den 19:e januari 1918 deklarerade Tikhon att bolsjevikpartiets medlemmar var exkommunicerade vilket innebär att de är uteslutna från kyrkans gemenskap (något ironiskt med tanke på att de ledande bolsjevikerna inte var kristna). 2.) Han gav rysk-ortodoxa biskopar i utlandet mandat att skapa autonoma församlingar och uppmanade människor att söka sig bort från den nya staten och 3.) Han uppmanade alla ortodoxt kristna att bevara tron intill döden och att bekämpa bolsjevismen. Som svar eskalerade förföljelserna. Bara några månader efter patriark Tikhons exkommunicering hade över 1000 präster och biskopar mördats tillsammans med ännu fler församlingsmedlemmar. Vid årets slut hade 579 kloster stängts ned eller demolerats och dess nunnor och munkar mördats. Vi talar här om allt från mindre kloster med ett hundratal residenter till kloster med flera tusen religiösa utövare. Det finns osäkra uppgifter hur många som fick sätta livet till. Mellan 1921 och 1928 fortsatte terrorn. Efter att ha avvisat en vädjan om religionsfrihet och trots folkliga protester mot myndigheternas religionsförföljelser mördades under dessa år 6775 präster. 1921 deklarerade även bolsjevikerna att ateism var nödvändigt för medlemskap i partiet. Lev Trotsky ville få patriark Tikhon mördad, vilket Lenin hindrade eftersom han fruktade för konsekvenserna. Istället satte man Tikhon i fängelse och försökte överta den ortodoxa kyrkan inifrån genom att förändra dess kristna budskap och göra den tandlös och regimtrogen. 1922 gör myndigheterna om klostren på Solovkiöarna till regimens första koncentrationsläger. Koncentrationslägret användes mot ortodoxt kristna utövare och regimkritiker. Mellan 1917-1935 arresterades och mördades totalt 130 000 präster varav 95 000 arkebuserades. Det fanns även en tidig resning mot bolsjevismen som påminner om Vendée och som Alexandr Solzjenitsyn omnämner i sitt anförande som citerades tidigare. 1920-1921 reser sig bönderna i regionen Tambov-Oblast och delar av Voronez mot bolsjevismen. Uppskattningsvis deporterades 100 000 bönder och deras familjer och av dessa arkebuseras 15000. Detta var början på Gulaglägren. Gulag kom att bli det största slavläger som världshistorien har sett. Massakrer förekom regelbundet på fångarna. Det tragiska med tiden innan revolutionen var att Tsar Nikolaj II:s ministerpresident Pjotr Stolypin genomförde flera av de sociala reformer som gav bönderna rätt till privategendom. Han ville skapa självägande bönder och fortsätta med Tsar Aleksander II:s jordbruksreformer. Dessvärre blev han mördad av kommunisten Dmitrij Bogrov 1911. Stolypin hade dessförinnan utsatts för flera mordförsök.

Nation eller Hem

Den nationalism som flera konservativa tar avstånd ifrån idag är den nationalism som uppstod efter den franska revolutionen och som vi ser komma till uttryck i 1848 års revolutioner, i den italienska enhetsrörelsen ledd av Giuseppe Garibaldi, som inspirerades av romantiken och kanske i synnerhet av Johan Gottfried Herder och av 1800-talets biologism. Det är den nationalism som också senare utmanar och söndrar det Habsburgska imperiet och mynnar ut i framväxten av fascistiska partier och rörelser i Europa under mellankrigstiden. Det är en nationalism som också då och då har gift sig med både liberalism och socialism. I Tyskland kallades detta äktenskap nationalsocialism. Jag skulle även säga att Josef Stalin öppnade för nationalism och nationalistisk propaganda i denna moderna mening för att vinna andra världskriget. En slags nationalkommunism om man så vill. I ”Fascismens Doktrin” vars första del högerhegelianen Giovanni Gentile spökskrev åt Benito Mussolini heter det dessutom: ”Allt genom staten, intet utanför staten”. Och mycket riktigt blev Mussolini kritiserad av den romerske påven i encyklikan Non abbiamo bisogno för att han dyrkade staten, hyllade våldet, ville att allt skulle underordnas staten och inte respekterade människans frihet. Vi befinner oss här således långt borta från den ”nationalism” som Nils Dacke gav uttryck för i sin kamp för lokal frihet visavi staten och Gustav Vasa, liksom den som invånarna i Vendée gav uttryck för visavi jakobinerna. Jag skulle till och med säga att jakobinerna har mer gemensamt med fascismen än de har med en frihetlig konservatism. Utöver att fördöma kommunismen i den påvliga encylikan Divini Redemptoris och fascismen i Non abbiamo bisogno fördömdes även nationalsocialismen i Mit brennender Sorge.

Nationalsocialismen fördöms för dess dyrkan av rasen, antisemitism och kult av ledaren. Kommunismen fördöms för att den går emot alla andliga och mänskliga värden. Fascismen fördöms för att den går emot friheten och leder till vad Pius XI kallar för hednisk dyrkan av staten. Av denna anledning är Roger Scrutons begrepp oikofili mer användbart för dagens konservativa tänkande då den dessutom bättre svarar mot den “äldre nationalism”, det vill säga kärleken till sin lokala hembygd, region eller stad. Begreppet handlar mer om kärlek till sitt lokala landskap och sin lokala kultur och dialekt än om frågor som rör ett helt land och en abstrakt “identitet”. Det handlar inte heller om fientlighet mot influenser utifrån er att man för alltid är fast i sin hembygd. Det handlar snarare om att man vill bevara vissa värden, dialekter och uttryck som man uppskattar där man bor och inte gå miste om dessa. En sådan uppskattning betyder inte heller att man nedvärderar andra uttrycksformer.

Det råder överlag i svensk debatt en stor förvirring om alla dessa begrepp. Idag ses till exempel liberalismen och nationalismen som varandras motpoler. I den franska revolutionen och i de stridigheter som följde under 1800-talet var liberalismen förenad med nationalism i det att man utmanade det konservativa fredsfördraget vid Wienkongressen 1815. Nationalismen i Italien ledd av Garibaldi förenade sig med liberalismen och utmanade de självstyrande mindre italienska staterna och städerna och ville ha “nationell enhet”. Mussolini var en fortsättning på detta italienska projekt. Vidare var upproren 1830 och 1863 nationalistiska och liberala och mot den konservativa ordningen som syftade till fred i Europa. Skandinavismen var både liberal och nationalistisk. Svenska (vänster) liberaler som Gustaf Lallerstedt, August Sohlman och August Blanche hyllade Garibaldi.

Traditionsbegreppet

En konservativ tänkare som Alasdair MacIntyre förklarar traditionsbegreppet inom konservatismen med att dra en parallell mellan det antika arvets bestående bidrag till matematiken. All matematik vilar nämligen på ett arv som har ursprung i antikens hellenska kultur. Man utvecklar nya idéer och perspektiv inom matematiken, men glömmer inte sina rötter och förhåller sig till de lagar och regler som formulerades för tusentals år sedan. När man emellertid ser på samhället och på kulturen idag finner jag inte någon liknande värdering av det arv som gett oss konstarter, katedraler, vetenskaper, som lärt oss att uppskatta friheten och som gett oss ett rättsmedvetande om att alla borde vara lika inför lagen. Istället finner man flera avbrott och i synnerhet i tiden efter den franska revolutionen. Idag är det inte enbart den postmoderna vänstern som tycks ha som utgångspunkt att allt gammalt och västerländskt är förtryckande och alla influenser är välkomna i dekonstruktionen av västerländska traditioner. Oförmågan att stå upp för västerländska värden när rättsnormer och allas likhet inför lagen på sina håll urholkas kännetecknas också av detta.

Ett djupare traditionsbegrepp har den grupp konservativa som brukar kallas ”traditionalister” och som betonar den moderna världens avsaknad av en vertikal och andlig dimension och tendens till materialism och egalitarism. Svensken Tage Lindbom var exempelvis lärljunge till traditionalisten Fritjof Schuon.

Familjen

I den konservativa oppositionen till kommunistiska försök att skapa ”den nya människan”, homo sovjeticus och tendens att nivellera värden och differenser finner vi ett försvar av familjens frihet och familjens rätt att uppfostra barn efter egna normer. I försvaret av familjen ser vi även konservatismens antropologi där människan är med än en familje- och kulturbefriad social atom, utan tvärtom arvtagare till en släkthistoria och en kulturell miljö. Många konservativa brukar här nämna den gamla romerska och grekiska seden att kunna räkna sina släktled bakåt och där ofta hamna i ett mytologiskt eller heroiskt ursprung. Analogt resonerar konservativa att om ens släkt dött och kämpat för sitt land och sin sak, är rätten till landet något som gått i arv – en princip som gäller alla folkslag.

Kritik

En bestående konflikt mellan libertarianer och konservativa rör tre områden:

1.) Libertarianismen kritiserar konservatismen för dess avsaknad av koherenta principer för socialetiska frågor. Det finns ingen motsättning mellan att ha konservativa värden och att vara libertarian, men det finns en djup motsättning om dessa värden påtvingas människorna via staten. Avsaknaden av en socialt koherent etik leder också till att vissa konservativa kan vara för EU-medlemskap eller svikta kring skälen för ett utträde. Samma sak rör frågan om hur stor staten bör vara.

2.) Ekonomin. Konservativa har uppfunnit alternativa ekonomiska modeller som distributism, korporatism och blandekonomiska modeller i sitt motstånd mot vad man ser som problem med en avreglerad marknadsekonomi. Återigen ser vi därför en tendens till att konservativa anammar socialistiskt tankegods och försvarar de etatistiska övergrepp man avskyr på exempelvis familjepolitikens område.

3.) Etatismen som en del av den politiska lösningen leder konservativa att tolerera vissa ingrepp i individers frihet utan att någon tredje part kommer till skada därav.

Synteser

Politiska synteser mellan libertarianism och konservatism/traditionalism är möjliga då det finns flera beröringspunkter mellan åskådningarna. Det finns också möjlighet till politiska synteser. Två sådana försök är anarkokonservatismen och paleolibertarianismen/ austrolibertarianismen. I flera avseenden är libertarianer som Murray Rothbard och Hans Herman Hoppe mer konservativa än många av dem som kallar sig konservativa idag. Ett exempel härpå är Hoppes preferens att föredra en arkaisk monarki framför en modern parlamentarisk demokrati, liksom Hoppes konsekventa försvar av den privata äganderätten vilken leder till en kritik av etatistisk migrationspolitik.

2020 blir året då polariseringen och våldet ökar

Då vänsterns och högerns psykologier ställs inför svensk samtid blir effekten ökad polarisering.

Vänsterns psykologi är rätt välbekant. Det är den stora berättelsen om emancipation från orättfärdiga auktoriteter och den lilla människans kamp mot förtryck. Förtrycket kan vara patriarkalt, rasistiskt, kapitalistiskt och strukturellt. Genom kamp för identiteter bryter man tabun och intar mark för frihet. Fienden är inom samhället. Det handlar om islamofobi, kvinnoförtryck och homofobi. Om repression mot olikheter. Sverigedemokrater representerar allt det man därför ogillar. Problemet är att 25 procent håller med dem och att Moderaterna och Kristdemokraterna snart gör gemensam sak med ”fienden”.

Högerns psykologi utgår från en helt annan berättelse som börjar med den trygghet och det land som gått förlorat på grund av sociala och kulturradikala reformer och experiment. Vänstern anklagas för att ha förorsakat etniska konflikter och terrorism genom att inte markera mot gängvåld, klanbaserad dominans och islamistisk fundamentalism. Det är också berättelsen om hur Sverige blev fattigt genom kombinationen av öppna gränser och en välfärdsstat där fattigpensionärer och LSS-berättigade ställs mot illegala invandrare och ensamkommande utan asylskäl.

Högern utgår från en verklighet med begränsade resurser, vänstern från en verklighet där de med pengar och status alltid förtrycker de svaga .

I förhållande till dagens situation med både islamistisk fundamentalism och eskalerande våldsbrottslighet å en sidan och en stark växande misstro visavi rättsstaten och politikens vilja å den andra, tenderar 2020 att bli ett årtal där konflikterna och polariseringen i samhället kommer att öka, inte minska.

Libertarianism bortom höger och vänster

En barnslig fördumning

Begreppen ”höger” och ”vänster” är i flera avseenden överspelade i dagens politiska verklighet. De duger inte ens som en infantil positionsbestämning av ”var man står” i olika frågor eftersom andra frågor bortom höger och vänster har blivit politiskt relevanta. Den gamla indelningen uppkom utifrån hur man satt i den franska generalförsamlingen under den franska revolutionen och där reformivrare satt till vänster och konservativa till höger. I denna mening så skulle inte bara dagens socialdemokratiska oförmåga att ändra politisk riktning och hålla fast vid makten utan egentlig ideologisk vilja till större reformer i något avseende, ses som en konservativ kraft i ordets sämsta mening, medan reformivrare däremot skulle ses som vänsterradikala. Om man idag vill detronisera konung Löfven och drottning Lööf och genomföra radikala reformer så skulle ju detta rent krasst räknas som en vänsterradikal åsikt betraktat ur detta perspektiv. Löfven/Lööf håller ju stenhårt fast vid ett konservativt grepp där institutioner inte behöver förändras radikalt i något avseende. Inte minst Migrationsverket. De är dessutom medlemmar av ett politikerfrälse vars konservativa privilegier skyndsamt borde avskaffas. Detta gäller i även för parlamentariker i Europaparlamentet och deras arvoden och förmåner.

En annan konsekvens är att indelningen mellan höger och vänster idag ställer till med problem då den ofta leder till missförstånd och politiska låsningar. Detta beror på att politiska frågor som sprängt vänster-högerskalans endimensionalitet idag också blivit frågor som påverkar folks röstbeteenden. En sådan dimension är dikotomin globalism och nationalism/regionalism/lokalism. Globalism skall givetvis skiljas från globalisering. Med ”globalism” menar jag den politiska viljan att överföra makt till EU, FN och IMF och som exempelvis använder migration och mänsklig klimatpåverkan som argument för ökad centralisering av politisk makt. Globalisering är däremot blott det faktum att individer är sammanlänkade på ett annat sätt idag än för 50 år sedan. Man kan till exempel konstatera att världen idag är ”uppkopplad” och därför också digitalt sammanlänkad idag vad rör information, handel, ekonomiska transfereringar och där det råder en underbar gränslöshet. Vilken vän av frihet är inte för globalisering i denna mening och således motståndare till datalagringsdirektiv från globalister i EU? Men om man alltså är för globalisering, liksom också för avskaffande av tullar och andra mellanstatliga gränser för frihandel, måste man då också av nödvändighet vara för öppna gränser för människor? Är inte det helt olika frågor vid närmare analys?

Den moderna libertarianismens grundare, Murray Rothbard, insåg helt riktigt att gränser för människor är något som bara ”staten” kan öppna, eftersom det i ett helt privatiserat sammanhang alltid finns gränser som uppstått genom den privata äganderätten. Ja, den privata äganderätten omfattar ju då även vägar, gator, torg och mötesplatser. Jag kan således idealt handla med andra länder via frihandel och utbyta information med dem via olika digitala medier och samtidigt vara lokalist och motståndare till att mitt bostadsområde förvandlas till en krigszon för gängvåld, klaner och dödskjutningar. Var ryms denna ”dimension” i dagens höger och vänsterskala?

Likaså kan jag vilja värna klimatet med kärnkraft och hårda straff på dumpning av miljöfarliga ämnen som försurar mark och vatten, utan att behöva åberopa eurokrater. Klimatalarmismen är en vänsterrörelse inte för att ”högern” inte bryr sig om klimatet, utan för att den använder klimatet och klimatalarmism som argument för centralisering av politisk makt och aktivt undantränger liksom försvårar för de lösningar som marknaden erbjuder i form av ny teknologi. Den är med andra ord lika irrationell och emotionell som Miljöpartiet och deras kärnkraftsmotstånd.

En historisk ironi i den gamla höger och vänsterskalan var att den historiska vänstern i Frankrike var kritiska till den moraliska libertinism (inte libertarianism) som drabbat delar av adeln och borgerligheten. Man använde traditionella moraliska värderingar i ansiktet på den ”höger” vars uppgift det var att beskydda samma värderingar genom egen representativitet. Idag räknas samma värderingar som just ”värdekonservativa” och höger.

Det råder dessutom stora missförstånd inom både ”högern” och ”vänstern” vad rör kapitalism och vad vi menar med fri marknadsekonomi. I försvaret av en fri marknadsekonomi försvarar vi libertarianer inte de företag och friskolor vars försörjning kommer från det allmänna. Vi försvarar inte ”privata HVB-hem” som blir försörjda via kommuner och inte heller ”friskolor” som blir försörjda på samma sätt i utbyte mot att de följer Skolverket. Vi försvarar inte ”frihandel” på EU:s villkor, utan ser EU som både onödig för samma frihandel och tvingande genom direktiv om vad som får och inte får säljas liksom hur det förpackas och säljs. Vi ser dessutom den ”fria rörligheter” av individer, varor och tjänster som ett hot mot samma frihet eftersom den inte alls respekterar privata äganderätter och där det just är staten som påtvingar individer en gränslöshet vad gäller inflödet av personer till landet. Detta är inte kapitalism utan dess motsats om än klädd i ”liberala fårakläder”.

Finns ens en höger och vänster i svensk politik?

Idag befinner vi oss i ett tillstånd där vänstern (i svensk mening) inte längre förstår socialismen och högern (i svensk mening) inte längre begriper konservatismen och den klassiska liberalismen. Socialdemokratin har gång på gång ställt sig totalt oförstående inför de farhågor som deras traditionella väljargrupp känner inför alla de problem som uppstått i mångkulturens och migrationens spår och högern (M och KD) har under lång tid bedrivit en lika migrationsradikal linje som Miljöpartiet (ett parti Fredrik Reinfeldt dessutom gjorde upp med i samma fråga). Båda M och KD (men också SD) är dessutom för EU och har psykologiska problem att samarbeta med Sverigedemokraterna som i sin tur mest tycks vilja ha tillbaka ett socialdemokratiskt folkhem som det såg ut innan riksdagen beslutade att införa mångkultur som politiskt ideal i riket. Inget parti i det ”konservativa” blocket är idag mer radikala rörande migrationspolitiken än de danska socialdemokraterna. Vidare är inget parti för den fria marknadsekonomins fundament som ju utgår från respekten för privat ägande och inte från individers rörelsefrihet.

Libertarianism bortom höger och vänster

Det finns i egentlig mening ingen ”högerlibertarianism” och ”vänsterlibertarianism”, enbart libertarianism och det som inte är libertarianskt. Vi finner då att en konsekvent libertariansk position är förenlig med att individer och grupper av individer (häri råder ingen motsättning mellan individ och kollektiv) kan äga jord, mark och vatten tillsammans och att de som inte anser att de kan detta inte heller är libertarianer. Vi ser även att libertarianismen är den åskådning som går längst vad gäller tolerans för differens. Individer får leva libertinskt och i vilka relationer de vill. Detta innebär att hbtq-personer tolereras på samma villkor som heterosexuella, men det innebär även lika stor tolerans för konservativa som anser att de förra lever omoraliskt och uttrycker sådana åsikter. Detta innebär att en religiös församling har rätt att viga exempelvis homosexuella par i lika stor utsträckning som att en annan religiös församling har rätt att exkludera homosexuella par som medlemmar. Libertarianer måste försvara det lokala då de alltid försvarar individens äganderätt över sig själv och hennes rättvist förvärvade egendom. Libertarianer måste således motsätta sig om en stat öppnar gränserna till de områden som individer äger gemensamt eller har historisk rätt till eftersom staten konfiskerat den från deras förfäder under historien. Libertarianer försvarar att individer kan skapa områden som är mångkulturella och libertinska och där individer röker cannabis hur och när de vill, men de försvarar även att individer skapar områden som drivs efter helt andra principer och ideal. Libertarianer kan däremot inte anse att de kulturer som exempelvis svenskar byggt under historien och i frånvaro av en stark nationalstat var ”moraliskt felaktiga” i de avseenden de inte använde våld och tvång. Våra regionala landskapskulturer med deras lokala identiteter visar med andra ord att individer i frånvaro av en stark centralmakt tenderar att skapa konservativa lokala gemenskaper och sammanhang där familjen och kyrkan värderas. Libertarianer kan inte heller motsätta sig organiskt framvuxna ledare och auktoriteter i sådana sammanhang som valts lika frivillig av människorna. Av denna anledning kan en viss form av traditionell monarki ses som en naturlig konsekvens av friheten.

Det finns även områden som idag räknas som vänster som en libertarian måste försvara konsekvent. Detta rör ett konsekvent motstånd mot alla övergrepp mot individer på grund av deras kön, ursprung, funktionsnedsättning och klasstillhörighet. En libertarian måste försvara frivilliga sammanslutningar som fackföreningar och tolerera att individer kan komma samman för att äga markegendom och produktionsmedel gemensamt. Libertarianer måste tolerera att individer frivilligt avsäger sig privat äganderätt och ingår i kollektiv som exempelvis klostergemenskaper och arbetarkollektiv. Allt detta ingår i friheten och baseras på respekten för privat äganderätt. Libertarianismen går därför bortom höger- och vänster i denna mening.

Libertarinismen är, konsekvent tillämpad, transcendent till de politiska motsättningar som idag lamslagit svensk partipolitik.

Engelbrekt Engelbrektsson till heder och ära

Det finns två stora berättelser om Sverige och svensk historia.

Å ena sidan har vi berättelsen om det moderna Sveriges födelse från Gustav Vasa och framåt, den lutherska enhetsideologin efter den protestantiska reformationen och strävan efter en folkgemenskap grundad på nationalstaten, monarkin och senare den parlamentariska demokratin. Å andra sidan har vi den äldre historien om kampen mot fogdar, berättelsen om Engelbrekt Engelbrektsson, bonderevolter under ledning av Nils Dacke, strävan efter regional självbestämmanderätt, lokala former av direktdemokrati via sockenting och de fria böndernas Norden.

Den förstnämnda berättelsen om Sverige är en berättelse om enhetsstaten och den svenska centralmaktens konsolidering. Det är denna som ibland associeras med vår karaktäristiska konsensuskultur, den politiska konformismen och 1900- talets bygge av en modern stat företrädd av färgstarka politiska ledare som Per Albin Hansson, Tage Erlander och Olof Palme. Denna historia blev också under 1800-talet och 1900-talets första hälft föremål för en stark dos nationalromantik och olika försök att rättfärdiga centralisering av politisk makt från socknar och län till huvudstaden i Stockholm. Enhetsstaten och enhetsideologin löper också parallellt med 1800-talets skiftesreformer, 1900-talets kommunreform och berättelsen om det moderna Sverige. Det var den ideologi Rudolf Kjellén sökte fånga med Folkhemstanken.

Den andra berättelsen om Sverige har växt fram mycket tack vare Vilhelm Mobergs skildringar av allmogens sociala livsvillkor, om hur svenska bönder gick mot centralmakten och om hur bönder på lokal nivå stiftade sockenfred istället för att ta till vapen mot sina grannar på kronans befallning. Det är historien om att den äldre sedvanan i Sverige och Norden varken är en enhetsskapande ideologi eller en stark nationalstat utan tvärtom vilar på frihetskamp och fattig allmoges rätt till land och privategendom. Det är samtidigt en historia om hårda sociala villkor, fattigdom och svält. Vi ser spår av denna historia i Engelbrektskrönikan:

Med skatter över deras förmåga

Och dagsverkstjänster med häst och vagn

Han tröttnade ej att truga och hänga dem:

Om de tredskades lät han i rökfånget hänga dem Och pantade gården på allt han fann.

Där dragare sedan ej fanns kunde hända, Att kvinnor blevo för hölassen spända, Fast den som var havande blev så trött, Att barnet kom till världen dött.

Ur Engelbrektskrönikan kan vi utläsa den frihetliga ådra som löper i den äldsta svenska historien och formuleras i ett motstånd mot betungande skatter och utsugning av allmoge. Denna frihetliga tendens finner vi även i de gamla svenska landskapslagarna och är sannolikt äldre än så då den går tillbaka till fornnordisk sedvana.

Oberoende av innehållet är det varken monarkin eller lutherdomen som överlevt i sina ursprungliga former (vår monarki har blivit en maktlös symbol och Luther har ersatts av en slags allmän nyandlighet i SvK), utan den politiska konformismen. Det är sannolikt detta arv som förklarar hur svensken mer och mer under 1900-talets andra hälft kommit att bli särskilt mottaglig för de kulturradikala politiska idéer och normer som den politiska överheten omfattat, i synnerhet efter 1970-talet.

På grund av enhetligheten i det socialdemokratiska folkhemmet och 40 år av obrutet socialdemokratiskt regeringsinnehav under 1900-talet kan vi också se hur Sverige under samma period utvecklar en slags självbild utifrån berättelsen om att vi i Sverige har en progressiv sjukvård, skola och omsorg. Vårt socialförsäkringssystem är det mest moderna. Andra länders progressiva politiker påstås se Sverige som förebild. Även om ordet nationalism förknippas med en högeridé är det svårt att inte se tron på det mest progressiva landet som ett uttryck för just nationalism och enhet kring en viss Sverigebild som mer än gärna kan nedvärdera gamla traditioner om detta gynnar bilden av Sverige som framstegstankens och den internationella solidaritetens förlovade hemland.

Enhetsideologin blev således till något säreget under socialdemokratins 1900-tal och effekterna av denna Sverigebild förklarar acceptansen för de stora förändringar som kunnat äga rum av det svenska samhället, även om givetvis färre uppskattar effekterna av samma förändringar.

Det är dessutom korrekt att beskriva den stats- och samhällsmodell som socialdemokratin byggde i Sverige som icke-liberal eftersom den utgår från att det mesta skall vara förbjudet från början, men tillåtet efter beviljad ansökan. Du måste ha tillstånd för att ta körkort, byta namn, bygga hus, bedriva jordbruk, starta skola, bedriva omsorg, starta företag, sälja alkohol och så vidare.

En stor administrativ apparat byggdes således upp för att administrera välfärdsstaten och en annan för att administrera vad vi kan kalla “koncessionsstaten”. Detta kostar pengar. Därför saknades inte heller fantasi om vilka sätt som staten skulle kunna ta ut skatter.

Välfärdsstaten har dessutom en upphöjd ställning i svensk politisk debatt. Den är känd i andra länder och ligger till grund för många individers incitament att bosätta sig i Sverige. I förening med humanistiska ideal om öppenhet har så också blivit fallet.

Om välfärdsstatens nationalism var grunden för enhetsideologin så kom den också att efter 1970-talet att få en kulturradikal överbyggnad. Denna kulturradikalism var inte unik för Sverige utan förekom i de flesta västländer i samband med studentrevolterna 1968.

Kulturradikalismen handlade under denna tid om både klasskamp och om sexuell frigörelse, om jämställdhet och jämlikhet, om kampen för social rättvisa och för nya idéer och forskningsfält på akademiska lärosäten. Här förekom allt från maoism och marxism-leninism till kritisk teori och begynnelsen på postmoderna synsätt. Den svenska enhetsideologin kom att ta till sig vissa av dessa idéer medan man förkastade andra. Berättelsen om det moderna Sverige förenade sig med kulturradikala och senare postmoderna vänsteridéer.

Idag vågar jag påstå att enhetsideologin resulterat i ett postliberalt samhälle där de kulturradikala visionerna mer och mer övergått i orwellska undantagstillstånd där postmoderna vänsteridéer och normer används auktoritärt för att trycka ner individuella olikheter och motverka de klassiskt liberala frihetsbegreppen. Demokratin används inte heller längre för att fånga upp och lyssna på värderingar och åsikter hos medborgarna, utan tvärtom för att disciplinera och förändra dem efter förutbestämda normer, åsikter och tankemönster. Diskurs och maktutövning flyter så att säga samman. För vad är den sociala ingenjörskonsten i förening med kulturradikala och postmoderna idéer om inte en förening av diskurs och maktutövning i en kultur som saknar andra distinktioner än just makt för att skilja mellan teorier och åsikter? Fast i dagens relativistiska kultur handlar det inte längre om sant och falskt, utan om krav på renhet ifråga om känslor, associationer och attityder. Det som 1968 var idéer hos en vänsterintellektuell minoritet är idag en förväntad mentalitet och attityd i offentlig media, akademi och politik. Postmodernismen har blivit institutionaliserad och dess makt strukturell.

Den andra berättelsen om Sverige är trots detta ingalunda överspelad. Motståndet mot statliga pekpinnar, höga skatter på löntagararbete och till och med viljan till självbestämmande och oberoende visavi både stat och överstatlighet har överlevt. Allt fler tycks dessutom börja ifrågasätta statens enhetsideologi och en större acceptans och tolerans för alternativa synsätt på bland annat frihet och familj gör sig gällande på sina håll. Det är mot denna bakgrund som behovet av en seriös konservativ debatt är påkallat.

Det handlar idag inte enbart om frihet och skatter utan om något mer fundamentalt som rätten att vara vad man är i världen, rätten till sitt arv, sitt landskap, sin tro och sina långa minnen.

Sju Samtal: Andra Samtalet (Om Libertarianism)

Introduktion

Under 2018 skrev jag boken ”Sju Samtal” som av olika anledningar inte kunde ges ut. Eftersom jag inte vill att texten skall gå förlorad har jag valt att lägga ut boken på min blogg och ett samtal i veckan. Det andra samtalet avhandlar Libertarianismen.

Andra Samtalet (Om Libertarianism)

Fredrik. Från konservatismen och värderingen av någon form av ordning går vi vidare till frihet, nyskapande och innovation. Ikväll är det därför din tur Gustav att leda diskussionen framåt.

Gustav. Det skall nog gå bra det här skall ni se?

Fredrik Förslagsvis kan du ju börja med att definiera friheten. Det finns väl två definitioner av frihet i modern politisk filosofi där man talar om positiv frihet och med detta menar att alla skall ha lika möjligheter att exempelvis kunna studera, arbeta, bo och leva och negativ frihet som innebär att individer skall vara fria från tvång och våld. Hur ser du på detta Gustav?

Gustav. Jag skulle vilja tillföra fler tolkningar av frihetsbegreppet än de vi finner i modern politisk teori. Även om jag i högsta grad utgår från ett klassiskt, negativt, frihetsbegrepp så är det också viktigt att konstatera att det finns tillstånd hos människan där hon inte kan räknas som autonom. En dement person, en femåring, en gravt utvecklingsstörd, en person som lider av svårt beroende och en schizofren som styrs av röster är inte autonoma agenter i moralisk mening. Eftersom både de positiva och negativa frihetsbegreppen förutsätter autonoma agenter, så måste vi först diskutera autonomi. Vi måste också förhålla oss till frågan om människan överhuvudtaget kan vara fri och ha en fri vilja? Och vi måste ta hänsyn till att även om hon kan det, så kan hon lida av vad grekerna kallade akrasia det vill säga viljesvaghet. Hon kan ha goda avsikter, men fortfarande agera mot dessa. Även om jag kommer att försvara en politisk libertarianism så är det viktigt att inleda på en lite djupare nivå.

Olof. Hur skulle du då vilja definiera autonomi och en autonom agent, Gustav? Det låter i mina öron som en mycket modern antropologi. Kan människan vara fri och samtidigt helt okunnig om de maktordningar och intressen som format hennes utbildning, hennes värderingar och hennes syn på exempelvis kristendom och politik?

Gustav. Jag skulle vilja svara på de sistnämnda frågorna senare i diskussionen, Olof, men kan säga att jag är anhängare av en mer positiv syn på upplysningsfilosofin än vad du är. Det gäller i synnerhet Immanuel Kant.

Jag vill inleda att försöka förklara autonomi. Autonom kommer av två grekiska ord: auto (själv) och nomia (lag). I denna kontext används autonomi i betydelsen självstyrande. Att man är den som handlar medvetet och med tillräcklig kunskap om effekterna av ens handlingar och kan väga för och nackdelar med olika alternativ. För att räknas som autonom måste man kunna uppfatta sig som en agent och således inte anse att man är utlämnad åt andra

andra makter eller röster. Man måste också inse att flera följder är möjliga beroende på vad man väljer. Till sist så måste en individ för att räknas som autonom kunna göra sannolikhetsbedömningar av de olika följderna av sitt handlande, kunna värdera dessa följder liksom kunna ändra sig mot bakgrund av ny information eller nya värderingar. Ungefär så för att sammanfatta det viktigaste. Den politiska frihetsuppfattning jag försvarar kan sedan uttryckas på följande sätt: Alla individer utan undantag har rätt att göra eller att underlåta att göra vad som helst om och endast om de inte kränker någon annan individs frihet genom tvång eller bedrägeri.

Olof. Vad innebär då tvång i din åskådning och finns det överhuvudtaget människor som är autonoma i denna mening?

Gustav. Tvång är inte att en annan individ är av en annan åsikt. Tvång är att en annan individ vill tvinga en annan genom våld eller hot om bestraffningar till sina åsikter genom staten eller andra individer. Tvång är att hindra individer från att hemundervisa sina barn. Tvång är att tvinga individer att finansiera institutioner, myndigheter, religioner och föreningar som de inte vill vara en del av. Tvång är att hindra individer från att bestämma över sina egna kroppar, vad de äter, röker och dricker och vad de gör av sina liv. Tvång är statlig moralism som inte hjälper utan stjälper individer och håller dem fast i kriminella livsstilar. Tvång är att se en agnostisk religionsundervisning som det enda alternativet för en skola med enhetsideologi. Tvång är när staten påbjuder en kulturell ideologi eller åskådning framför andra.

Individen har absolut rätt till frihet, men samma rätt har även alla andra individer. Det är inte bara vissa individer som har rättigheter, utan alla individer jämlikt och även om de skulle forma olika slags majoriteter i samhället. Detta innebär inte att majoriteten har rätt att bestämma över den enskilde individen, men det innebär även att den enskilde individen måste utveckla en mognad inför det faktum att alla kanske inte håller med.

Ingen människa kan sedan ses som autonom över hela livet. Det är därför vi inte moraliskt vill sätta sjuåringar i fängelse även om de kan ha begått ett brott. De räknas nämligen inte som agenter i den meningen att de kan väga för- och nackdelar med sina handlingar på ett rationellt och moget sätt. Det viktiga här är det är vårdnadshavarna eller vuxna i deras ställe som har moralisk skyldighet att så gått det nu går kontrollera barnens handlande. Av denna anledning är jag inte nöjd med ett alltför abstrakt individbegrepp.

Olof. Hur kommer det sig då att frihet är så viktigt för dig?

Gustav. Det handlar om vad friheten konkret innebär för människan. Den grundläggande frågan är vem som äger vem. Jag menar att jag äger min kropp, mitt liv och mina hårt förvärvade ägodelar som jag tjänat ihop som kriminalvårdare nu under sommaren. Någon annan äger inte min kropp. Om vi inte skulle gå med på detta hamnar vi i slaveri. Och om vi går med på att det finns något som individen kan äga själv så vill vi motverka stöld. Om vi till sist menar att individen äger sitt liv så går vi med på att mord är moraliskt felaktigt eftersom det berövar individen inte bara ägodelar och relationer med nära och kära, utan dessutom all framtid. Alltså kan man säga att stöld tar från individens dåtid om och endast om individen lagt ner arbete på att förvärva en hederlig inkomst eller har fått ett arv som andra ärligt har arbetat ihop åt individen. Slaveri stjäl från individen i nutid och mord stjäl individens framtid.

När två personer träffar varandra och frivilligt väljer att göra något tillsammans, så är konsekvenserna och ansvaret deras eget och inte någon annans. Det gäller inte bara ekonomiska avtal utan även familjebildning och barn. Barnen är föräldrarnas ansvar och uppgift och inte statens. Likaså är den kultur som uppstår när flera individer samverkar lokalt eller i en gemenskap, deras ansvar och inte politikens. Detta betyder att staten eller någon annan inte har rätt att med våld, stöld och bedrägeri förstöra vad andra har skapat.

Olof. Men det måste väl även här finnas gränser för friheten? Skall verkligen allt vara tillåtet, även det som leder till att den sociala ordningen förfaller och bidrar till förlust av mänsklig värdighet?

Gustav. De enda gränser som borde få förekomma handlar om reciprocitet, ömsesidighet. Givet att alla individer borde lämnas ifred så krävs det att de respekterar motsvarande frihet för andra individer. Alltså kan man formulera detta i meningen: Alla individer har rätt att göra respektive att underlåta att göra vad de vill om och endast om de därigenom samtidigt respekterar alla andra individers rätt till frihet från tvång, stöld och bedrägeri.

Fredrik. Men du är ju kristen Gustav. Du kan omöjligen uppskatta alla konsekvenser av friheten med denna definition. Hur ser du till exempel på pornografi och cannabisrökande? Borde även detta tolereras i samhället?

Gustav. Pornografi strider mot min kristna etik, men jag anser mig inte ha rätten att använda våld och tvång mot något som individer frivilligt sysslar med. Det vore intellektuellt slött av mig att gå en genväg genom utpressning och hot för att få igenom min moral. Vad gäller cannabis så har jag inte träffat någon som slutat röka på för att det är förbjudet. Det handlar snarare om att i så fall kunna argumentera för sin sak och låta autonoma individer göra egna överväganden.

Det är också så att det är cannabisrökaren som själv måste fatta beslutet att sluta röka cannabis. Jag äger inte deras liv och har inte makten över deras handlingar. I annat fall skulle jag inta en position där jag anser mig ha större rätt över deras liv, kroppar och moral än vad de själva har. En sådan makt har jag inte och vill inte heller ha. I utbyte vill jag att de respekterar min frihet. Detta gäller även intellektuella och filosofiska positioner överlag. Om jag skulle hävda att min egen åskådning är så bra att den förtjänar att ha statens våldsmonopol bakom sig, så behöver jag inte utveckla min egen argumentation särskilt väl. Det enda detta bidrar till är att så intellektuell och andlig misstro mot min egen tro. Om inte Gud tvingar någon till tro, så vore det förmätet av mig om jag hävdade en större rätt för mig själv. Tvärtom måste jag anstränga mig och vara en förebild, liksom kunna argumentera för min sak som kristen. Tänk vidare på vad som händer i en intellektuell debatt om någon på förhand hävdade att han hade så bra saker att säga att han borde få mer tid än alla andra i debatten, liksom ha rätt att avbryta alla andra när han fann de passande och rätten att skicka ut deltagare från diskussionen ifall de ifrågasatte hans argument med för honom opassande invändningar. En sådan diskussion är inte intellektuell. Den är inte heller fri utan auktoritär i ordets sämsta mening. Ändå är det så som Sveriges Television agerar när de stänger ute eller stigmatiserar libertarianska och konservativa åsikter på förhand. Det är så politisk korrekthet fungerar. Och alla skall tvingas att betala licensavgiften ändå.

Jag kallar det ”asymmetrisk diskurs” när en åskådning eller moralisk värdering är viktad på förhand i en diskussion och andra åsiktsmeningar inte släpps in eller inte tillmäts lika mycket tid och utrymme som de andra. Jag ser alla asymmetriska diskurser som irrationella. De ideologier och religiösa uppfattningar som därför vill ingå äktenskap med staten agerar som om deras åskådning inte förtjänar att bemötas på lika villkor.

Erik. Vad är det för fel på pornografi? Är inte detta ett onödigt moraliserande över vad fria människor gör med sina kroppar?

Gustav. Att jag personligen ogillar pornografi utan att vilja förbjuda det är ett uttryck för att jag värderar familjen och ser hedonism som psykologiskt och kulturellt skadligt för människan.

Erik. Det får stå för dig. Var och en blir salig på sin egen fason. Själv är jag allergisk mot all form av ensidig moralism.

Gustav. Även din egen moralism som dömer min? Erik. Lets agree to disagree.

Fredrik. Som jag har förstått det så finns det olika förgreningar på libertarianismens träd. Kan du nämna något om dessa huvudströmningar?

Gustav. Jag själv har fastnat för den libertarianism som Ludvig von Mises och Murray Rothbard har byggt vidare på och som vilar på en förening av Aristoteles och Kant. Det är en metod som ser aprioriskt på människans handlande och resonerar utifrån att människan är en handlande agent som styrs utifrån mål. Denna teleologi leder till slutsatser som att marknaden mår bäst av att lämnas ifred från statliga regleringar eftersom dessa påverkar individers incitament och handlande och i förlängningen orsakar konjunkturcykler. Filosofiskt har Hans Herman Hoppe därtill utvecklat den libertarianska etiken med en diskursetisk modell. Man får inte glömma att Hans Herman Hoppe tidigare studerat under den store marxistiske teoretikern Jürgen Habermas som också är känd för sina diskursetiska modeller. Denna riktning inom libertarianismen är intressant eftersom den i mitt fall dessutom leder till följande slutsats:

Även om vi inte skulle få den bästa ekonomin och den mest lyckliga människan genom friheten, så är friheten och libertarianismen fortfarande rätt då den är den enda etiska modell som fullt ut respekterar den autonoma individens frihet.

Detta skiljer denna skola från konsekvensialistiska argument för en fri marknad och för en libertariansk åskådning. Milton Friedman och hans son David Friedman argumenterar exempelvis för att vi borde ansluta oss till en libertariansk åskådning eftersom konsekvenserna av en fri marknad och ett fritt samhälle är de bästa i jämförelse med andra politiska åskådningar.

Min libertarianism är således ”starkare” eftersom jag hävdar att friheten och respekten för den privata äganderätten är mest moralisk oberoende av om den leder till bäst konsekvenser. Att Chicagoskolan företräder en ”svagare” libertarianism betyder alltså inte att den är teoretiskt svagare. Den är endast svagare i bemärkelsen att friheten är något sekundärt i relationen till andra värden. Friheten är bra eftersom den är bra för något annat, inte för att den är bra i sig själv, som intrisikalt värde.

Däremot kan effekterna av respektive riktning leda till samma slutmål. Både Murray Rothbard och David Friedman har till exempel landat i en anarkistisk filosofi. De argumenterar dock utifrån två skilda utgångspunkter.

Den konsekvensialistiska riktningen kan härledas till ett postaristoteliskt filosofiskt resonemang där teleologiska orsaksförklaringar ersatts av materiella och effektiva orsaksförklaringar. Om man går längre tillbaka ser vi spår av konsekvensialistiska resonemang hos Epikurus. I mer modern tid ser vi detta esonemang inom protestantisk och anglosaxisk teologi och filosofi. Från Francis Bacon och Isaac Newton ser vi en röd tråd till moderna positivister och Chicagoskolan i ekonomi.

Ludvig von Mises följer istället en rationalistisk metod där han i boken: ”Human Action” förenar filosofen Immanuel Kants aprioriska etik med aristotelisk teleologi. Resultatet kallas praxeologi.

Mitt eget ödmjuka bidrag till den sistnämnda skolan är försök att tillämpa praxeologin inte bara på ekonomin utan även på kulturen. På samma sätt som regleringar på en fri marknad leder till felaktiga preferenser och i förlängningen konjunkturcykler, leder politisk korrekthet till felaktiga signaler på den kulturella marknaden av värderingar, åskådningar och idéer. Detta orsakar kognitiv dissonans, brist på vissa idéer i det offentliga samtalet (den öppna marknaden av idéer, värderingar och åsikter) och uppkomsten av politisk korrekthet åt både vänster och åt höger beroende på vilken riktning som dominerar för tillfället. Sedan 1968 är vi dock vana vid att vänstern dominerar kulturlivet och viktar vissa åsikter. Detta skapar en kulturell lågkonjunktur där vissa saker inte tillåts yppas och där idédiskussioner lider brist på rikedom och skärpa. Detta beror på att man viktat vissa politiskt korrekta attityder i offentligheten och att människor är rädda att utmana rådande paradigm. Den som ifrågasätter detta välkomnas inte för nya eller alternativa idéer utan stigmatiseras. Detta har sin orsak i att staten finansierar och viktar liknande pedagogiska modeller. Istället för en öppen och fri marknad av olika pedagogiska modeller får vi en reglerad marknad och således brist på vissa pedagogiska alternativ. Det leder till kulturell lågkonjunktur och en försvagning av det kulturella kapitalet. Det är som om staten driver på ett intellektuellt inflationsmål där medborgaren mer förväntas vara anpasslig till ett visst system än att ifrågasätta, utveckla och uppfinna nya idéer.

Fredrik. När du nämner Aristoteles kom jag att tänka på den katolska skolastiken. Finns det en tradition till medeltidens syn på naturrätt och monetär teori i den Österrikiska ekonomiska skolan?

Gustav. Ja det finns ett uppenbart samband från Salamancaskolan i Spanien, folkrätten under Hugo Grotius och mer modern praxeologisk metod. Murray Rothbard gör dessutom en koppling till den aristoteliska skolastiken i Ethics of Liberty. Man kan också med lätthet kritisera Max Weber som hävdade att kapitalismen uppkommit som ett resultat av protestantisk och synnerhet kalvinistisk moral. Detta är felaktigt. Kapitalism förekom på marknaderna i antikens Athen och Damaskus. Kapitalism förekom i 1600-talets Venedig och Florens. Kapitalism och respekt för äganderätt är det äldsta och mest civiliserade sättet att utbyta varor och tjänster på. Någon är bra på att fiska och en annan bra på att göra lerkrukor. Därefter kommer de på att de kan byta varor med varandra. På en högre abstraktionsnivå kommer de fram till att det är bra att ha ett medium för transaktionerna och låter prägla guld, silver och kopparmynt. När dessa i sin tur blir för otympliga för resor uppkom banker där man kunde växla in mynt mot skuldsedlar och där banken åtog sig att betala ut det belopp som stod på sedeln på ett annat bankkontor.

Det finns sedan hårda och mjuka rothbardianer. Hårda rothbardianer menar att en bank alltid är skyldig att ha samma mängd i guld och silver som de ger ut i sedlar. Mjuka rothbardianer menar att det räcker om banken kan uppvisa en viss mängd, låt oss säga hälften av sina tillgångar, i guld och silver. Det man emellertid vill undvika är att sedlarna utsätts för inflation och saknar ”täckning” i konkreta värden. I en ekonomi där riksbanker har inflationsmål och trycker sedlar utan täckning så drabbar detta alltid de sämst ställda, det vill säga dem som får tillgång till pengarna sist. Inflation är en skatt på pengar som gynnar bankerna eftersom sedlarna är mer värda innan de sätts i omlopp. Inflation är därför ett av världshistoriens största svindlerier.

Max. Vilken är den viktigaste metodologiska slutsatsen som Mises anför och som utmärker hans ekonomiska teori?

Gustav. Utan tvekan är det att människan inte kan välja att inte handla. Hon handlar dessutom alltid utifrån mål och måste således söka medel för att nå dessa mål. Hon väljer bland komparativa för- och nackdelar. Vissa medel är ekonomiska, andra är intellektuella och (skulle jag vilja hävda) kulturella. Immanuel Kant lägger den filosofiska grunden för en rationalistisk etik i Sedernas Metafysik. Det är i denna bok vi läser att människan är ett ”mål i sig själv” och således inte får användas som medel för någon annan. Murray Rothbard argumenterar i Ethics of Liberty för att människan äger sig själv och att denna äganderätt innebär att hon inte utan samtycke får användas som medel för någon annan. Vi ser dessutom hur Hans Herman Hoppe använder detta i en diskursetik där varje deltagare måste ses som ett ändamål i sig själv.

Libertarianismen avvisar allt slaveri som baseras på tvång. Svaret på de ideologier som vill använda våld och tvång blir därför frivilligt samarbete och förnuftig argumentation på en fri marknad av varor, tjänster, idéer och ekonomiska liksom kulturella värden. Som komplement till detta behöver vi dock utveckla individualismen med en mer socialt hållbar modell där individer från början ses utifrån sociala och familjära gemenskaper. Som autonom agent är hon givetvis fri att förhålla sig till dessa som hon vill, men det är felaktigt att inte se människan som en del av ett socialt och kulturellt sammanhang från början.

Sara. Som jag förstår det så är din libertarianism också konservativ i den bemärkelse att du ser människan som från början tillhörande ett konkret familjärt och språkligt sammanhang och att hon sedan borde lämnas fri från tvång för att söka sitt eget och att hon där behöver någon form av värdegemenskap och likhet ifråga om riktning för gemenskapens mål. Stämmer detta?

Gustav. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Det är en libertarianism som är kommunitär i den meningen att den också värderar lokala gemenskaper som individer frivilligt väljer att ingå i. Dessa gemenskaper kan se olika ut och ha olika ändamål. Ett företag är en gemenskap med ekonomiska ändamål. En familj är en gemenskap med fler ändamål (förhoppningsvis) än ekonomi. Ett kristet samfund har andliga ändamål. Och så vidare. Här befinner sig individen inte bara som individ utan dessutom som gruppmedlem. Som sådan krävs i olika sammanhang vissa dygder för varje form av gemenskap. Några av de dygder som alltid krävs och efterfrågas på ”gemenskapernas marknad” är ärlighet i relation till gruppens medlemmar och lojalitet i förhållande till gruppens ändamål. Om en individ inte har dessa konservativa dygder får hon ganska snabbt lära sig att söka en annan slags gemenskap och göra bättre ifrån sig. Libertarianism är därför inte bara förenligt med en konservativ dygdetik utan också förklarande av en konservativ syn på gemenskap, liksom att konservatismen endast kan överleva långsiktigt om den baseras på frihetliga samtycken och överenskommelser.

Erik. Då vågar jag kanske ställa frågan om hur en individ kan vara fri givet att hon endast har fått ta del av ett enda perspektiv på religion, värdegrund och på staten?

Gustav. Jag förstår vart du vill komma med detta, men mitt bästa svar är att friheten alltid hittar ett sätt för ”svarta marknader”. Se på Sovjetunionen där religion betraktades som en psykisk sjukdom. Kristna firade ändå mässor i katakomber och i hemlighet. Detta var en svart kulturell marknad. Sedan fanns det ekonomiska svarta marknader som uppkom på grund av bristen på varor. Allt från Coca Cola till västerländska cigaretter smugglades in i Sovjetunionen.

Olof. Ja man smugglade dessutom in dissidentskrifter. Jag vet att den ortodoxt kristne amerikanen Serpahim Rose skrev texter på engelska om den ryska ortodoxin som översattes till ryska och smugglades in över gränsen. Men min fråga har också att göra med Sverige där människor inte på samma sätt inser att något är konstigt eller märkligt med en enda skolplan, en enda valuta, ett enda domstolsväsende, en enda poliskår, ett enda brandförsvar, ett enda sjukvårdssystem och ett enda obligatoriskt socialförsäkringssystem? Här finns det ju uppenbara brister på alternativ både vad gäller mångfald i fråga om företag, men också vad avser ideologiskt och kulturellt innehåll. Analogt kan vi jämföra med de tider där staten inte var lika stark och där kyrkor drev socialvård, sjukvård, skolor och andra institutioner parallellt med andra frivilliga organisationer.

Gustav. Jag instämmer med denna bild, men vill tillägga att många svenskar idag inser att deras sjukvårdssystem och skola inte håller måttet i internationella jämförelser. Det finns uppenbara brister och Sverige har tappat ranking i PISA trots att vi spenderar oerhörda summor på skolan.

Sara. Detta behöver dock inte bero bara på staten och kommunerna, utan på de experiment man har utsatt den svenska skolan för under de senaste decennierna. Se exempelvis på vad man har gjort med läraryrket och hur låga poäng som krävs för att bli lärare idag.

Gustav. Ja man har därtill experimenterat med betygsystem, läroplaner och avskaffat lektorstjänsterna. Jag vill dock inte föregripa ett senare samtal om detta som vi skall ha men drar slutsatsen för egen del att en fri marknad på ett bättre sätt kan tillgodose ett större utbud både vad gäller effektivitet men också innehåll i den undervisning som ges. Konkurrens skulle verkligen kunna bidra till att vi återfår bättre placeringar i internationella mätningar.

Fredrik. För att vi inte skall tappa tråden så vill jag återgå till olika riktningar inom libertarianismen och hur man kan komma fram till en libertariansk åskådning. Vilka vägar finns det till en libertariansk åskådning.

Gustav. Jag har hittills nämnt två skolor och förklarat begreppet stark respektive svag libertarianism. Jag har även gått in på hur vi kan använda österrikisk metod i analysen av kulturella värden. Det är dock inte bara ekonomer och ekonomiskt intresserade som attraheras av libertarianism, utan även politiskt intresserade som tröttnad på statens sätt att hantera politiska frågor. Vi har därutöver dem som har kommit fram till en libertariansk syn på människan genom psykologin och kunskaper om hur våld och tvång mot individen ligger till grund för många psykiska störningar, trauman. Den libertarianska etiken sätter nämligen fingret på vad som alltid och i alla sociala situatoner leder till att individer stagnerar i deras psykiska och intellektuella utveckling. Sexuella övergrepp på barn och tonåringar orsakar exempelvis trauman som kan ligga till grund för ångestproblematik, personlighetsstörningar och missbruk.

Man kan även vara filosofiskt intresserad av libertarianism som en ”andra ordningens politiska teori” i det att man inte kan finna goda argument för en politisk åskådning i första ordningen så kan denna intellektuella osäkerhet leda till att man i den andra ordningen vill överlåta denna fråga på individen att själv ta ställning. Därefter kommer man fram till att libertarianismen är den enda åskådning som tolererar alla andra politiska riktningar om och endast om de inte använder tvång och våld mot individen.

Erik. Som hos den amerikanske filosofen Robert Nozick och hans bok Anarchy, State and Utopia?

Gustav. Ja precis. Nozick argumenterar för att libertarianismen leder till att individer kan välja vilka politiska, religiösa och filosofiska gemenskaper de vill och leva ut dessa om och endast om de inte tvingar någon annan. Jag är dock inte nöjd med att Nozick argumenterar för en minimal stat i boken. Rubriken borde vara: State, Anarchy and Utopia. Till bokens förtjänster hör å andra sidan att Nozick vidareutvecklar den klassiska liberalism som först formulerades av John Locke och synen på hur den privata äganderätten uppstår.

Sara. Här blir jag lite rädd, Gustav, eftersom jag ser detta mer som en teoretisk konstruktion än något som vi kan få se i verkligheten. Vi lever i en konkret historisk och social kontext, medan denna radikala ideologi tycks befinna sig i en teoretisk himmel.

Gustav. Du måste skilja på vad en politisk teori erbjuder som moraliskt hållbara slutledningar av dess axiom och vad som den erbjuder konkret här och nu. Det är inte fel att resonera om vad som är moraliskt rätt och att skilja detta från vad som är politiskt möjligt.

Sara. Så hur hade du tänkt dig att libertarianismen skulle kunna gå vidare och bli en politisk kraft att räkna med?

Gustav. Libertarianer måste samverka med alla positiva rörelser för att påverka dessa i mer frihetlig riktning. Det handlar om att vi förenar oss med konservativa i det vi har gemensamt, liksom även med andra politiska riktningar, i syfte att realisera ett friare samhälle liksom att motverka dem som vill beröva oss våra sista friheter på internet, i alternativmedia och i det offentliga rummet. Det handlar också om att vi utbildar oss på nya områden som vi inte känner till för att få ny intellektuell ”ammunition” i kampen. Vi behöver träna oss i allt från filosofi till psykologi. Frihetliga lösningar på detta finns redan. Det gäller blott att vi engagerar oss. Vi har redan vunnit det ekonomiska kriget mot marxismen, men vi har förlorat det stora kriget om människors känslor, attityder och idéer som utspelar sig på lärosäten, i media och i kulturlivet i stort. Högern förlorade inte på brist på kunskaper utan på walk over.

Erik. Varför förenar ni er då inte med ett borgerligt parti? Ert försvar av fri marknadsekonomi ligger exempelvis nära Moderaternas.

Gustav. Det korta svaret är att Moderaterna i allt väsentligt är en del av min problembeskrivning över vad som gick fel med Sverige och idag endast vill pudra de öppna sår som man själv skurit upp. Jag tänker inte endast på stöd till banker, eurosocialism och crony-capitalism utan även på DÖ och samarbetet med Miljöpartiet om migrationspolitiken under Reinfeldt.

Erik. Vi har åtminstone möjlighet att påverka vänsterpolitiken medan du har ställt dig helt utanför.

Gustav. Ni påverkar inte vänsterpolitiken, ni genomför den.

Erik. Nej, vi kommer att sänka skatten för hederligt arbete, förstärka rättsstaten och ge mer resurser till polisen. Medan vi tar ansvar för Sverige kan du sitta i ditt elfenbenstorn och kontemplera Hans Herman Hoppes fantasier om hur friheten tedde sig i någon sketen by på 1400-talet.

Gustav. Ja det är faktiskt mindre skadligt för landet att inte göra något alls än att driva moderat politik.

Erik (lugnt tillbakalutad och med halvsluten blick). Någon måste ta ansvar medan andra filosoferar.

Sara. Nu lugnar vi ner oss pojkar! Jag vill gärna fortsätta med en intellektuell diskussion.

Fredrik (häller upp öl till Gustav och Erik samtidigt som han talar). Hur ser du i så fall som libertarian på Jean Jacques Rousseau, Gustav? Jag förstår det som att vi skulle kunna förenas i en kritik även här?

Gustav. Det som i synnerhet borde vara problematiskt för en libertarian är Rousseaus syn på äganderätten och den civilisation som fört fram äganderätten. Om vi ser på hur Rousseau romantiserar kring de ädla stamfolken, menar han att paradiset endast kunde upptäckas bland dem som ännu inte smittats av den västerländska civilisationen. Stammar som levde i naturens oskuldfulla sköte, delade på allt och stod enade i kollektiv gemenskap. Urtillståndet är jämlikheten medan ursynden kom då en människa för första gången uppfann äganderätten, förkunnar Rousseau. Efter denna ursynd kom civilisationens fördärv och civilisationen kvävde den inre människans frihet. Skall vi då slänga av oss civilisationen? Nej, förkunnar Rousseau, det går inte. Vi skall istället bygga om samhället och göra det mer rättvist. Vi skall eftersträva ett bättre samhälle, en rättvis stat, en ny kultur och en ny jämlik människa. För att nå dit måste vi göra upp med det gamla, det passerade och sikta mot en ny social ordning. Det är i denna anda Rousseau författar det Sociala Kontraktet. Grundstrukturen i detta tänkande har inspirerat socialistisk ideologi från Marx till Castro, från Lenin till Pol Pot.

Olof. Om jag får hoppa in här menar jag att Rousseau inte bara romantiserar om den ”ädle vilden”, han projicerar även en politisk åsikt och längtan om jämlikhet på en natur och på stammar som är allt annat än jämlika. Han resonerar i sekulära termer om jämlikhet där erfarenheten snarare gett oss kunskaper om att alla kända stammar från Asien till Amerika lever i religiösa och hierarkiska gemenskaper där shamanen (prästkasten) och hövdingen (konungakasten) tillsammans med immanenta och transcendenta gudomar förenade feminina och maskulina aspekter av livet och tillvaron. Du finner således något som till strukturen och funktionen mer liknar en medeltida kristen monarki än ett socialistiskt samhälle.

Rousseaus idéer inspirerade jakobinerna och flera andra av de grupper som stod bakom 1789. Kyrkans inflytande, monarkin, gamla traditioner, lokala sedvänjor och lokalt självbestämmande skulle undanröjas.

Gustav. En paradox som Hans Herman Hoppe lyfter fram i detta avseende är att det var monarkin och dess band till kyrkan, dess beroende av sedvänjor och traditioner och dess relation till andra auktoriteter som stod i vägen för vad som kom att bli statens maktanspråk över medborgarna och där individen efter revolutionens fullbordan stod helt ensam och utlämnad i förhållande till staten och dess administrationer.

Kommunismens benägenhet till massmord, politisk förföljelse av oliktänkande och djupa intolerans för det som inte överensstämmer med ideologin är samma tendens vi ser inom fascismen.

Endast ett radikalt försvar av individen oberoende av identitet, klass, kön, social status, inkomster, drogproblem, funktionsnedsättningar och andra attribut är värd att försvara. Detta är grunden till vad vi kan kalla för libertariansk humanism. Individen har rätt till liv, frihet och egendom, liksom ett värdigt bemötande som grundas i respekten för autonomi: att få definiera och komma underfund med sig själv utan moralistiska pekpinnar från välmenande kollektivister och tillåtas att bestämma allt själv oberoende av vad det leder till – endast begränsat av den ömsesidiga respekten för andra individers liv och frihet.

Det räcker dock inte bara genom att tänka, utan vi måste själva bidra till ett bra civilsamhälle. Jag är inte främmande för att libertarianer engagerar sig mer i sociala frågor.

Max. Jag tackar för det som nu framkommit då det varit klargörande för mig. Tills nu har jag sett libertarianer som hopplösa intellektuella med autistiska drag. Att ni konkret kan skrida till handling och göra något praktiskt var för mig helt obekant. Det jag emellertid vill återgå till är en djupare förklaring av libertarianismen som politisk idé. Hur ser sambandet egentligen ut mellan politisk libertarianism och moralisk naturrätt eller en kantiansk etik som slutit sig till friheten som värde?

Gustav. Vi kan i så fall inleda med en diskussion om bör och kan. Jag menar att individer bör respektera andra individers frihet. Detta bör implicerar samtidigt att de kan agera moraliskt. I olika situationer kan individer emellertid hamna i utpressningstillstånd eller ha goda intentioner men ändå råka knuffa till någon annan individ som skadar sig. Här gäller det att vi ser på deras avsikter och på vad de kan göra respektive underlåta innan vi drar slutsatsen att de borde göra på det ena eller på det andra sättet. Även ett fritt samhälle med lyckliga och glada individer förutsätter därför fungerande domstolar för att utreda bland annat skuldfrågor och brott.

Det som därefter är viktigt är att se att det är samma moral som gäller i sociala relationer som också i politisk och juridisk mening borde informera vad som ärr brottsligt och inte brottsligt. Brottsbalkens motsvarighet i ett libertarianskt samhälle utgår således helt ifrån icke-våldsprincipen liksom frihet från bedrägeri. Ingen borde därför dömas för något som han eller hon gör mot sig själv, eftersom detta följer av äganderätten över sig själv. Endast övergrepp mot andra individer är därför straffbart. Detta betyder att det inte är straffbart om individer röker, dricker eller frivilligt gör något annat med varandra som de samtycker till. Brottsligt är däremot allt som har med våld och tvång att göra. Således så informerar den libertarianska moralen det som vi kan kalla politisk libertarianism.

Jag har därutöver redan förklarat vad kan innebär med avseende på individuell autonomi. Jag utgår från de individer som kan vara autonoma. De individer som inte kan vara autonoma såsom barn och vissa funktionsnedsatta grupper har föräldrar, anhöriga och frivilliga gemenskaper ett ansvar för.

Sara. Du menar att politisk libertarianism (vi borde politiskt, juridiskt och moraliskt respektera individers autonomi och självbestämmande) förutsätter filosofisk voluntarism det vill säga att människan har en fri vilja och kan använda denna på ett autonomt sätt?

Gustav. Ja detta är så jag tolkar att bör implicerar kan. Sara. Då vill jag diskutera delfiner.

Gustav. Delfiner?

Sara. Ja, delfiner och andra högintelligenta djur. Hur vet du att djur som är självmedvetna och visar spår av olika slags rationella överväganden inte är autonoma? Om de är autonoma, borde inte vi respektera deras frihet i lika hög grad som vi respekterar friheten hos människor?

Gustav. Jag har inte tänkt på detta innan, men det du säger följer logiskt av en politisk libertarianism. Under stora delar av Europas historia var frågan om människans skillnad från djuren aktuell och brukade mynna ut i att djur kan hållas i fångenskap och ägas just eftersom de inte var rationella och fria i någon egentlig mening. Nu borde vi veta mer i dessa avseenden. Logiskt innebär ju den moraliska libertarianismen att friheten borde värderas och respekteras hos alla varelser som kan vara fria. Om delfiner liksom andra arter kan vara fria så borde de inte heller kunna ägas av människor.

Sara. Men leder inte detta också till att vi borde begränsa autonoma djur som beter sig taskigt mot andra autonoma djur. Behöver vi i så fall inte också intervenera på ett annat sätt i djurriket?

Gustav. Det gör vi ju redan. Jag ställer mig dock tveksam till att inrätta en mänsklig djurpolis. Det låter lite amerikanskt i mina öron. Vad är det som ger oss rätten att intervenera i djurriket då jag menar att vi inte ens bör intervenera mot andra stater som inte följer eller respekterar människans autonomi och värdighet?

Fredrik. Jag kan dessutom se att dessa argument snabbt riskerar att hamna i en utförsbacke. Frågan är också varför i så fall bara autonoma djur bör respekteras och inte dessutom andra djurarter som följer sina instinkter och kanske inte vill vara i mänsklig fångenskap? Att befria delfinerna leder snabbt till att vi vill befria myror och insekter från övergrepp mot andra insekter. Låt oss därför gå tillbaka till huvudspåret. Frågan är då hur man hanterar det moraliska problemet med exempelvis en person som lider av demens och uppenbarligen har förlorat sin autonomi. Har vi rätt att sätta en sådan person i fångenskap som man gör idag? Om jag är anhörig till en sådan person så vill jag ju inte att han eller hon rymmer från demensavdelningen.

Gustav. Den klassiska lösningen på detta är att man skrivet ett kontrakt med anhöriga och med sjukvården om hur man vill bli behandlad i ett tillstånd då man kanske inte längre kommer ihåg sina barn till namnet.

Fredrik. Ja, det är en lösning. Själv skulle jag också gärna bli informerad av personens tidigare liv för att söka kunskaper om värdigt bemötande liksom värdig behandling. Återigen tycks vi då behöva låna vissa insikter från en mer konservativ människosyn.

Gustav. Men du borde då komma ihåg att individer kan vilja något helt annat för sina framtida ”jag” än hur de lever i nuet. Det vi borde göra är att alltid fråga dem man kan fråga, det vill säga autonoma individer. Även om en individ levt hela sitt liv i en ”ingrupp” kanske han eller hon samtidigt har burit på en djup längtan att leva efter helt andra normer.

Fredrik. Det är väl här vi skiljer oss åt i grunden tror jag. Jag menar att gemenskapen och kulturen ibland måste överordnas individens frihet för att skapa förutsättningar för det goda samhället.

Gustav. Jag instämmer i att vi på denna punkt sannolikt är fundamentalt oeniga. Oenigheten beror på att jag alltid sätter den individuella viljan som överordnad kollektivet, medan du i vissa avseenden som konservativ sätter gemenskapens eller kollektivets intressen före individens. Samtidigt menar jag att en analys av gemenskaper, sociala strukturer och hur människor agerar på makronivå inte är oviktigt. Det finns exempelvis strukturer som begränsar individuella handlingsutrymmen. En sådan struktur är att begränsa mig från att dricka fler öl denna afton. Vi har även strukturer som vi är mer allvarliga och som leder till diskriminering. Skillnaden ligger snarare i vad som är prima facie: vad som kommer först i rangordningen: Individens rätt till frihet eller gemenskapens rätt till navelskådande enfald och förtyck av individen?

Sara. Om jag får komma in i diskussion igen är det denna individualism som jag menar vara svenskens akilleshäl. Svenskar är radikala individualister och inser inte kulturens betydelse för friheten på makronivå. Själv föreslår jag en medelväg mellan dessa ytterlighetspositioner. Vi måste finna oss i att individen måste kunna stå tillbaka i frågor som rör rikets säkerhet, demokratins överlevnad och landets bevarande.

Gustav. Jag håller inte med. Strukturer har aldrig rätt att kränka individens frihet eftersom detta innebär att kollektivet, enbart för att de är fler och starkare, har rätten att gå emot individens val utan att individen skadar någon annan. Premisserna är dessutom falska i ditt resonemang. Om en individ äventyrar rikets säkerhet så har man även enligt mig rätten att inskränka friheten eftersom det då finns konkreta brottsoffer. Däremot kan jag inte gå med på att demokratins överlevnad är viktigare än individens frihet. Om demokrati betyder att majoriteten har rätt att bestämma över minoriteten och där den minsta minoriteten är individen så är detta ett finare sätt att säga att den starkare har rätt över den svagare. Om således majoriteten bestämmer att dina barn bara skall få gå i en slags skola med en slags skolplan och förbjuder hemundervisning, är detta en mjuk form av totalitarism.

Sara. Jag förstår hur du resonerar, men även din frihetsuppfattning förutsätter någon form av stat för att garantera och upprätthålla friheten för alla autonoma agenter. Hur skall denna stat styras menar du? Ligger då inte en demokrati som konstitutionellt bevakar individens fri- och rättigheter rätt nära som förslag på lösning?

Gustav. Nej, så har ju empiriskt inte visat sig vara fallet. Vår demokrati inskränker systematiskt människors äganderätt i det att den tar över hälften av medborgarnas inkomster. Översatt i tid innebär detta att du idag arbetar mer än hälften av din arbetstid som slav åt staten. Demokrati betyder här att överheten anser att dina ”representanter” har bättre moral och bättre vett än vad du själv besitter för hur hälften av dina inkomster skall spenderas. Detta är inte frihet, utan en modern form av slaveri. Istället förordar jag en radikalt decentraliserad samhällsstruktur där individer själva får välja sina gemenskaper och slipper vara underordnade både konventioner och politisk överhet för hur deras liv skall levas. Jag tänker mig här ett Schweiz med lokala direktdemokratier fast med ännu högre grad av decentralism.

Man kan också tänka sig ett ännu mer radikalt alternativ. Om vi ser staten som ett företag som erbjuder varor och tjänster mot att de betalar en viss del av sina inkomster så har det svenska systemet visat sig vara mycket dålig på att leverera skola, sjukvård, polis och brandkår. Varför i så fall inte utsätta staten för konkurrens där medborgarskapet kan växlas till andra företag och försäkringsbolag som köper liknande tjänster för mindre pengar och bättre leveranser? Vi kan då tänka oss att man som medborgare i det nuvarande företaget som vi kallar ”Sverige” köper nuvarande system rakt av, eller så är man medborgare i Sverige 2, Sverige 3, Sverige 4 och så vidare och där man erbjuds olika slags paketlösningar i form av tjänster. Vid rättsliga konflikter så vänder man sig bara till sitt försäkringsbolag för att lösa dessa. Vi behöver således inte något monopol på vare sig juridik, polismyndighet, skola och välfärd.

I det första fallet behöver individer flytta på sig för att tillhöra sin gemenskap. I det andra fallet kan individer bo kvar i sina nuvarande lägenheter men ha olika slags medborgarskapskontrakt med diverse bolag. Eftersom individer efterfrågar helhetslösningar så kommer detta erbjudas på marknaden. Andra vill kanske bara ha ett minipaket av tjänster och skall då slippa betala för exempelvis grannens förkärlek för kulturradikala konstprojekt.

Fredrik (hostar efter att ha satt en klunk öl i halsen). Det var onekligen ett radikalt förslag, Gustav. En sak som jag kom att tänka på är att det i vissa avseenden faktiskt motsvarar den ordning som här och var fanns under medeltiden i Europa. Den franska revolutionen förde fram idén om juridisk monism det vill säga att det bara skall finnas en lag på en region. Under medeltiden fanns det flera lagar på samma region. Det rådde exempelvis en kanonisk lag parallellt med olika civilrättsliga lagar. Skillnaderna som jag ser det är emellertid att du hanterar alla individer jämlikt ifråga om rätten till frihet. Det behöver inte vara kyrkans eller ett grevskaps lagar som är rådande, utan lagar som individer själva väljer att följa lokalt och som då endast behöver följa icke-våldsprincipen. Har jag förstått det rätt?

Gustav. Ja och det närmaste historiska exempel vi kommer är Schweiz som grundades på 1200-talet.

Sara. Ni är båda utopister i mina ögon. Hur skall dessa idéer någonsin kunna förverkligas i dagens moderna samhälle?

Gustav. Brexit hände. Och innan Brexit var Skottland på väg att rösta för secession. Nils Dacke förordade secession det vill säga en utbrytning för Smålands del under medeltiden. I Jämtland har vi dem som vill bryta sig loss från den svenska staten. Vi har dessutom skåningar som inte har tillhört Sverige särskilt länge, liksom samer som inte ser sig som svenskar. Är inte detta konkreta exempel på att secession skulle kunna realiseras någon gång i framtiden och att vi då kan upprepa det historiska exemplet från medeltiden då de första kantonerna i det som blev Schweiz bildade eget företag? Ett fredligare europeiskt land har dessutom aldrig funnits.

Fredrik. Vi har också exempel från Sverige idag på när utbrytningar sker på kommunal nivå. Vi har exemplet där Nykvarn bröt sig loss från Södertälje.

Gustav. Generellt skulle jag därtill vilja påstå att vi inte har en utan faktiskt två berättelser om Sverige.

Sara. Nu blev jag nyfiken. Berätta mer.

Gustav (tar fram ett anteckningsblock och läser innantill). Å ena sidan har vi berättelsen om det moderna Sveriges födelse från Gustav Vasa och framåt, den lutherska enhetsideologin efter den protestantiska reformationen och strävan efter en folkgemenskap grundad på nationalstaten, monarkin och senare den parlamentariska demokratin. Å andra sidan har vi den äldre historien om kampen mot fogdar, berättelsen om Engelbrekt Engelbrektsson, bonderevolter under ledning av Nils Dacke, strävan efter regional självbestämmanderätt, lokala former av direktdemokrati via sockenting och de fria böndernas Norden.

Med skatter över deras förmåga

Och dagsverkstjänster med häst och vagn

Han tröttnade ej att truga och hänga dem:

Om de tredskades lät han i rökfånget hänga dem Och pantade gården på allt han fann.

Där dragare sedan ej fanns kunde hända,

Att kvinnor blevo för hölassen spända,

Fast den som var havande blev så trött,

Att barnet kom till världen dött.

Efter Gustav Vasas seger över Nils Dacke ser vi hur den svenska statens enhetsideologi segrar. Staten och den politiska centralismen vinner. Det tycks också som att det som överlevt i vår tid är tilltron på staten och den politiska överhetens enhetsskapande funktion i samhället. Oberoende av innehållet är det varken monarkin eller lutherdomen som överlevt i sina ursprungliga former (vår monarki har blivit en maktlös symbol och Luther har ersatts av en slags allmän nyandlighet i SvK), utan den politiska konformismen. Det är sannolikt detta arv som förklarar hur svensken mer och mer under 1900-talets andra hälft kommit att bli särskilt mottaglig för de kulturradikala politiska idéer och normer som den politiska överheten omfattat, i synnerhet efter 1970-talet.

Demokratin används inte heller längre för att fånga upp och lyssna på värderingar och åsikter hos medborgarna, utan tvärtom för att disciplinera och förändra dem efter förutbestämda normer, åsikter och tankemönster. Diskurs och maktutövning flyter så att säga samman. För vad är den sociala ingenjörskonsten i förening med kulturradikala och postmoderna idéer om inte en förening av diskurs och maktutövning i en kultur som saknar andra distinktioner än just makt för att skilja mellan teorier och åsikter? Fast i dagens relativistiska kultur handlar det inte längre om sant och falskt, utan om krav på renhet ifråga om känslor, associationer och attityder. Det som 1968 var idéer hos en vänsterintellektuell minoritet är idag en förväntad mentalitet och attityd i offentlig media, akademi och politik. Postmodernismen har blivit institutionaliserad och dess makt strukturell.

Max. Stort tack för denna digra genomgång. Ja, vi befinner oss onekligen i resterna av ett politiskt projekt från Gustav Vasa och som gått i arv inom svensk socialdemokrati och kunnat realiseras på grund av den moderna statens födelse. Detta borde också förklara varför secession kan bli ett alternativ för framtiden. Men måste inte en politisk teori dessutom se på helheten och ta hänsyn till att det finns något som olika intressen på kollektiv nivå?

Gustav. Även jag ser på helheten, men jag utgår däremot från individen. Givet att individer lämnas ifred, har flera individer samtidigt ett behov av gemenskap med andra individer. Givet att det således finns en marknad för att individer vill identifiera sig med något, så behöver du inte vara orolig för denna fråga.

Max. Finns det då inte en risk för att man börjar sortera och tänka i kollektiva identiteter som både den postmoderna vänstern och högern gör?

Gustav. Det enda jag menar och vill säga är att individer har rätt att välja vad de är och vad de vill identifiera sig som. Det har aldrig å min sida handlat om att tillskriva någon en slags identitet utan individens samtycke.

Max. Men gör vi inte det hela tiden, Gustav? Modern psykologi har visat att vi läser av individer och tolkar dem redan innan vi bemödar oss att sätta oss ned och prata med dem. Vi väljer dessutom vilka vi skall spendera vår tid på i konversationer utifrån hur vi bedömer dem på förhand.

Gustav. Jag är väl medveten om att vi värderar och bedömer andra på förhand, Sara. Skillnaden på mig och den postmoderna vänstern respektive högern är dock att jag inte vill göra politik av mina förhandsbedömningar. Jag vill inte göra politik av att jag ser vissa som ”cis-män” eller som ”snöflingor”. Det är först när man gör politik av sina fördomar mot andra som vi hamnar i ett dikotomt tänkande.

Max. Inom sociologin brukar man skilja på ”gemeinschaft” och ”gesellschaft”. ”Gemeinschaft” har jag förstått som en djupare form av gemenskap där man delar vissa värden med andra medan ”gesellschaft” är en mer ytlig form av gemenskap. Det låter som att du Gustav med gemenskap endast ser på ”gemeinschaft”. Det är viktigt för dig att dela djupa värden med andra för att kunna gå med på att leva med dem och att styra ditt liv tillsammans med dem. För de flesta andra av oss så tolererar vi att Sverige idag, liksom den politiska ordningen, snarare är en slags ”gesellschaft”.

Gustav. Det borde vara klart vid det här laget hur jag bemöter den. Jag vill betona att den sämsta formen av individualism idag upprätthålls av staten som gjort individer onödiga inför varandra. Individen har blivit helt beroende av välfärden, men inte av autentiska gemenskaper. I detta ser vi en förlust av djupare värdegemenskaper. Individen är utlämnad i händerna på anonyma maktcentra och inte delaktig i de beslut som formar hennes liv. Det är klart att jag således hellre skulle vilja leva i en ”gemeinschaft”. Åtminstone borde jag ha rätt att välja detta själv. Jag menar att alla individer oberoende av religion, kultur, politisk åskådning etc etc bör få välja sina egna sammanhang. Jag anser dock inte att staten skall vara den enande faktorn som håller ihop allt och alla.

Max. Så din radikala individualism är i själva verket ett uttryck för att du sätter gemenskapen som ett högre värde än en löst sammanhållen identitet med en stat. Detta var onekligen en ögonöppnare för mig.

Gustav. Detta följer dessutom av att du i en fri kultur väljer själv vilka du har ömsesidiga intressen med, vilka som är ”goda grannar” för just dig i din situation. Det måste därför onekligen bli fråga om större djup än om du enbart flyttar innanför välfärdsstatens gränser. I detta kan vi dessutom tala om vad som inom både filosofi och psykologi har kallats individuation. När en individ söker gemenskap och sammanhang sker alltid en individuationsprocess där hon också särskiljer sig från andra. I det djupare undermedvetna söker man sig gärna till en slags ”ingrupp” och som parallellprocess sker en differentiering mot en eller flera utgrupper. Det handlar då om ett djuplodande psykologiskt behov hos människan som, om allt går rätt till och upplevelsen inte leder till neuros, också bejakar andra ”utgruppers” rätt att leva som de vill.

Max. Och hur skall detta lyckas utan en stat? Vad är det då som håller grupper ifrån att konkurrera ut varandra? Vad hindrar crony capitalists från att exploatera arbetare och konkurrera ut mindre företag?

Gustav. Jag tror här på kulturens kraft, liksom på möjligheten av ett djupare kulturellt samförstånd. Vi måste gå med på att alla som lever på den region som idag kallas Sverige inte behöver ett våldsmonopol som en stat i lika hög grad som att de behöver enas kring ett djupare kulturellt samförstånd om tolerans för individuella och kollektiva olikheter. Vi behöver ställa samma krav på alla individer och grupper, nämligen att de respekterar icke-våldsprincipen. Liksom min rätt att dricka en till öl.

Fredrik. Du får inga fler öl och du vet varför. Jag vill ro denna sittning i hamn och du kommer att tacka mig efteråt.

Gustav. Kan jag få en läsk i så fall?

Fredrik (ställer fram en Coca Cola). Varsågod!

Gustav. Å titta! En äkta kapitalistdryck som har färdats genom våra majestätiska urskogar för att nå ända fram till mig! Vad talade jag förresten om?

Fredrik. Jag tror att du var inne på icke-våldsprincipen.

Gustav. Just det. Det unika med icke-våldsprincipen är just att det är en universell princip som omfattar alla individer kategoriskt, men att det inte är en likriktande princip utan just den enda universella princip som respekterar allas rätt att vara sig själva och till frivillig differentiering.

Sara. Återigen en drömvärld som inte finns med andra ord. Återigen: Hur skall detta kunna bli verklighet?

Gustav. Jag är säker på att en stat alltid är en garant för att det inte kan förverkligas. Staten är till sin natur koloniserande av individens livsvärld och en motpol till allt vad individuell differentiering heter.

Sara. Men en stat som styrs av sunda och frihetliga principer är väl det närmaste vi kommer att förhindra att individer med onda uppsåt inte tar över samhället?

Gustav. Och hur skall du hindra att sådana individer inte tar över statens våldsmonopol? Ett decentraliserat styre är tvärtom den enda garanten för att de övergrepp mot individuell frihet inte drabbar alla individer. De individer som styr staten är alltid lika goda och lika dåliga som oss andra. Om du däremot ger individer som själva sökt sig till maktens köttkvarnar ett våldsmonopol i händerna så uppmuntrar du knappast de ädlaste sidorna hos människan att komma fram. Makt korrumperar och absolut makt korrumperar absolut.

Det är detta misstag som filosofen Thomas Hobbes för övrigt gör i Leviathan eftersom han utgår från att människans ondska leder till behovet av en absolut och suverän makt i staten. Han glömmer då att det inte är centralism utan decentralism som garanterar att mänsklig ondska inte får totalitära medel till sitt förfogande.

Jag skulle också tillägga att den libertarianska universalismen inte är en naiv uppfattning om att alla kulturer är lika bra. Tvärtom så hävdar jag att de kulturer som tolererar skenavrättningar och tortyr är sämre än frihetliga kulturer. Utifrån libertarianismen som moralisk uppfattning har vi således fått en metod att värdera vilka kulturer som respekterar individuell frihet på djupet och vilka som inte gör det.

Olof. Ett fritt samhälle i din mening leder också till sekterism och till fenomen som Jonestown där 918 människor luras att begå självmord. Enligt din höga moral så hade de all rätt i världen att göra detta. Min fråga är om det då inte hade varit på plats med en god och moralisk makt som hindrat destruktiva auktoriteter från att förleda människor till kollektivt självmord?

Gustav. Jag ifrågasätter om alla individer som dog i Jonestown gjorde det frivilligt, men du sätter ändå fingret på ett viktigt problem eftersom vi kan ha att göra med självmordssekter som förleder människor till att ta sina egna liv med ett leende på läpparna. Om en libertarian skulle vilja hindra detta utifrån att de är lurade och bedragna hamnar vi i en svår situation eftersom vi ifråga om filosofi och religion i så fall måste ta ställning till olika slags ontologiska perspektiv och exempelvis säga att ateism, kristendom eller islam är bättre än den eller den sektens världsbild och därför kan vi förbjuda den gruppen. Detta skulle strida mot religionsfriheten. Vi kan dessutom inte säga att dessa individer inte är autonoma i sitt handlande, eftersom vi kan tänka oss flera fall där individer ser det som ytterst rationellt och genomtänkt att begå självmord tillsammans. Min slutsats är således att jag inte får använda tvång mot en självmordssekt som den i Jonestown och att det enda jag kan göra är att försöka argumentera rationellt med medlemmarna i denna sekt.

Olof. Jag uppskattar mycket att du är intellektuellt ärlig. Jag själv tror på friheten som ett av flera sociala grundvärden, men också på Logos. Jag anser att människor borde vara fria inom vissa gränser. Ibland räcker däremot inte ens direktdemokratin till. Jonestown hade kunnat rösta om kollektivt självmord. Och det är på denna punkt jag försvarar behovet av en kristen monark som innanför strikta konstitutionella gränser intervenerar för att då och då återupprätta mänsklig värdighet och för att bekämpa de mest destruktiva uttrycken av mänsklig korruption.

Erik. Det var liknande resonemang som fick mig att gå med i Moderaterna. Man behöver ingen monark för att då och då ingripa när nästa Jonestown inträffar, men man behöver en fungerande rättsstat och klokt ledarskap i en representativ demokrati.

Gustav. Och på denna punkt är vi således fundamentalt oeniga. Så fort vi använder staten för att pådyvla andra vår verklighetsbild hamnar vi omedelbart i frågan om var gränserna skall gå? Varför inte då också ha inkvisitioner mot mindre kätterier? Var går de gränserna givet att ingen annan än självmordssekten skadas? Apropå positiv frihet är detta onekligen en modern uppfattning. Min grundläggande utgångspunkt är att staten, det må vara en god konung eller någon som Erik ser som en god politisk ledare, inte har rätt att stjäla individers egendomar för att transferera dem till andra individer. Istället måste vi lita på att människor själva har en god vilja att dela med sig inom och mellan deras självvalda sammanhang. Men återigen. Var går gränserna för när du anser dig ha rätt att gå emot människors frihet?

Olof. Borde inte gränsen gå vid alla former av mord och självmord? Kan det vara ett alternativ? Som kristen värderar jag ju livet och kan dessutom som privatperson gå med på att betala skatt för att ge utbildningsmöjligheter till dem med lägst inkomster. Däremot behöver denna skatt inte gå till staten utan till kyrkan som liksom på den gamla goda tiden drev välfärdsinrättningar, sjukvård och bistod dem med lägst inkomster.

Erik. Du vet att du lever 2018 och inte på 1800-talet?

Olof. Nej jag ligger i den progressiva täten. Vilka institutioner tror du kommer ta vid efter välfärdsstatens eventuella sammanbrott?

Gustav. Olof, du vill alltså även bestraffa eutanasi vid tillstånd där allt som återstår för individen är en tid fylld av ångest, lidande och nöd? Och du vill dessutom att staten skall tvinga dig till godhet, eftersom du inte litar på att du själv kan bidra frivilligt till dem med sämst inkomster i samhället?

Olof. Frågan är också var gränsen går om man inte värderar livet. Skulle du tillåta att en behandlingsbar person begår självmord på grund av en depression? Är vi inte skyldiga att bistå fattigpensionärer?

Erik. Jag vill på den sistnämnda punkten citera Ulf Kristerssons sommartal i Almedalen:

Moderaterna har tidigare lovat sänkt skatt för pensionärer med 8,5 miljarder kronor. I dag lovar Moderaterna att sänka skatten ytterligare med 4,4 miljarder kronor under den kommande mandatperioden. Det ger en skattesänkning på 200-300 kronor i månaden för den som har en månatlig pension på 13 000-17 000 kronor. När dessa båda skattesänkningar är genomförda kommer det inte att finnas någon skatteskillnad mellan arbete och pension. Det stärker arbetslinjen och det värnar vårt pensionssystem.

Totalt vill Moderaterna sänka skatten för äldre med 7 miljarder kronor mer än regeringen: 4,4 miljarder kronor på pension och 2,6 miljarder kronor för dem över 64 år som arbetar.

Sammantaget handlar det om 15,5 miljarder kronor i skattesänkningar för pensionärer och erfarna medarbetare som fortsätter arbeta.

Källa: https://moderaterna.se/ulf-kristerssons-sommartal-moderaterna-sanker- skatten-sveriges-pensionarer

Det tycker jag var bra sagt. Jag skulle säga att detta exempel visar hur och vad som är realistiskt att genomföra idag, utifrån de konkreta omständigheter som Sverige står inför just nu.

Gustav. Jag ser i och för sig ingen moralisk skillnad på att tvingas betala kungens kalas och att tvingas betala för politikers boende och festligheter under Almedalsveckan på Gotland, men varför skall man tvingas till detta? Högvakten kommer sannolikt att överleva ändå genom privat finansiering. Kanske någon inkompetent politiker tvingas till enklare arbete, men är detta inte rättvisa? Det är ju vad marknaden i så fall efterfrågar och kan erbjuda Ulf Kristersson. Vad gäller den mer angelägna frågan om socialt utsatta har det historiskt alltid förekommit sociala alternativ i civilsamhället.

Erik. Jag måste invända här. Ulf Kristersson är en av de mest kompetenta politiker Sverige har. Han har lyckas lyfta partiet och skulle sannolikt få toppjobb på den fria marknaden i likhet med Reinfeldt. Jag har tagit med mig några valbroschyrer från Moderaterna och lagt dem vid tamburen om någon är intresserad. Jag sprang nämligen förbi förbundskansliet på vägen hit idag.

Gustav. Var det moderatbroschyrer jag såg där? Jag trodde först att Jehovas Vittnen kommit på besök.

Sara. Jag har respekt för dina åsikter Erik, men vill ändå säga att man måste gå längre än vad Moderaterna föreslår. Vi har idag så många myndigheter att vi saknar överblick över vad de egentligen håller på med. Flera av dem kan läggas ned omedelbart, medan andra kan slås samman. Detta möjliggör att vi får mer resurser till att bygga upp den rättsstat som Dan Eliasson med flera har förstört. Polisen skall inte bara få mer resurser, de skall också få mer handlingsutrymmen och befogenheter att agera vid brott. Vi måste reformera nämndemannasystemet och i likhet med andra länder låta vanliga medborgare och inte bara politiker delta. Vi behöver decentralisera så mycket makt det går nedåt till människorna och till och med i vissa fall (det är dock en personlig åsikt) tillåta secession.

Vi behöver därtill tillåta hemundervisning. Jag är inte heller nöjd med att pensionärerna bara får skattelättnader. Denna grupp har redan betalat inkomstskatter under hela sitt liv. Pensionen skall vara därför skattefri och staten hålla fingrarna borta. Asylrätten måste återupprättas i sin ursprungliga innebörd. Avslag som överklagats och lett till nya avslag skall automatiskt leda till utvisning och utvisningar skall genomföras skyndsamt. Om inte en liknande ordning etableras kan vi nämligen inte heller i förlängningen ha både invandring och välfärd samtidigt. Vi har då inte heller råd med en human och värdig asylmottagning.

Gustav. Även om jag inte håller med om merparten av det du säger i det att jag ser hur människans frihet även fortsättningsvis kommer att kränkas av denna politik, så känns det åtminstone rätt fräscht att ersätta nämndemannakåren med andra än politiker. Den mer grundläggande invändningen mot din utläggning, Sara, rör att vi måste ha principer för hur vi bemöter våldet i samhället och vara konsekventa mot dessa principer. Det har således ingen grundläggande betydelse om du utgår från ett mycket orättvist politiskt system som tillåter slaveri till 50 % och sänker detta till 25% eller 10%. Det är fortfarande orättfärdigt med slaveri till 1%. Alltså är Medborgerlig Samling ett i grunden omoraliskt politiskt parti som vill bygga en rättsstat på orättfärdiga principer. Att de är mindre orättfärdiga än Moderaterna gör dem inte till moraliskt godtagbara.

Erik. Jag själv är mest oroad över dem som inte gör en åtskillnad mellan religion och politik och som vänder sig emot det sekulära samhällets principer.

Olof. Och jag är mest oroad över dem som oberoende av religion och ideologi inte tolererar individuell valfrihet och vill göra en stadsdel religiös med hot om våld eller som, å andra sidan, inte tolererar att en kristen skola även fortsättningsvis får vara konfessionell. Jag är också djupt oroad över att man idag inte gör en politisk liksom juridisk åtskillnad på toleranta respektive intoleranta riktningar inom religionerna.

Erik. På vilket sätt skulle din kristna monarki vara tolerant menar du?

Olof. För att den är subsidiär och konstitutionellt skyddas av lika fri- och

rättigheter för alla medborgare.

Fredrik. Nu närmar vi oss pudelns kärna apropå föregående diskussion om 1789. Revolutionsmännen 1789 var rädda för religion men insåg inte att det de upplevde som religiöst förtyck också kunde följa av en sekulär ideologi. Idag gör man åtskillnad mellan toleranta och intoleranta ideologier, medan man ofta drar religioner över en kam.

Alltså handlar det inte om religion versus sekularism. Det är en falsk dikotomi. Det handlar istället om toleranta uttolkningar av religioner och ideologier å ena sidan och om intoleranta uttolkningar av ideologier och religioner å den andra. Lackmustestet är hur man inom den egna riktningen ser på ingrupper liksom utgrupper. Har ingruppen fler rättigheter och skyldigheter än utgrupper som rör civila frågor? Har ingruppen rätt att socialt dominera utgrupper? Vems regler skall gälla? Lyder medlemmar i den egna ideologin och religionen svenska lagar? Driver man ideellt eller med våld en åskådning som, om den skulle bli politisk verklighet, skulle leda till ideologiskt eller religiöst motiverat förtryck av utgrupper?

På tal om politisk respektive religiös extremism och intolerans handlar det också om allas rätt att leva med goda grannar och om att långsiktigt bevara ett tolerant samhälle som respekterar, bevarar och upprätthåller friheten. Jag ser dessvärre ingen ansats för detta som genom konkreta och realistiska förslag vill försvara ett sådant samhälle i svensk politik. Jag ser bara retorik och principlösa förslag på lösningar som inte leder till konsekvens, ordning och förutsägbarhet.

Max. Min sista fråga till Gustav är kanske också den mest grundläggande, nämligen synen på äganderätten. Det finns ju flera typer av libertarianska synsätt om detta. För de flesta libertarianer är det okontroversiellt att individen äger sig själv liksom äger frukterna av hederligt arbete. Vi har dock en grupp som anser att naturtillgångar, skogar, djur och vatten just inte är frukter av människans arbete och därför inte kan ägas.

Gustav. Ja vi har frihetliga socialister, geoanarkister, geolibertarianer och ekolibertiarianer som förenar idéer från vänsterlibertarianism med högerlibertarianism. Geolibertarianernas huvudargument är just det du säger. Äganderätt, resonerar man, är alltid ett resultat av att man blandar sitt arbete med något och således äger frukterna. Om jag odlar potäter på mark som inte kan ägas så äger jag fortfarande potäterna men inte marken som jag ”lånat”. Jag äger dessutom fisken som jag fiskat, men inte sjön. Ekolibertarianer kan gå så långt som att säga att jag inte kan äga levande varelser överhuvudtaget eftersom deras liv inte är en frukt av mitt arbete. Jag menar tvärtom att individer bör kunna äga land som ingen annan har gjort anspråk på om och endast om det finns tillräckligt mycket land över till alla andra. Det är den klassiskt liberala syn som försvaras av John Locke i Two treatises on government. Om man tillåter sig att anlägga ett konsekvensialistiskt perspektiv så innebär dessutom privat äganderätt till mark alltid ett bra skydd mot miljöförstöring eftersom varje individ kan stämma någon som sprider gifter på sin markegendom, eftersom sådana gifter alltid inkräktar på andras egendom. Om individer tillåts att äga jord, så har de också fler incitament att vårda jorden för anhöriga i framtiden. Geolibertarianer menar å sin sida att eftersom jorden inte kan ägas och att vi ändå är i behov av att bruka den, så borde den ägas lokalt och gemensamt alternativt hyras ut. Den enda skatt som således borde få förekomma är en slags jordskatt för den mark man hyr av alla andra, medan inkomstskatter och andra skatter helt tas bort.

Max. Jag upplever att detta är ett fullt rationellt alternativ och en lösning på hur vi skall finansiera både bistånd till de fattigaste, sjukvård, skola och vägar. Jag menar dessutom att jord och mark inte kan ägas och att även arbetare har rätt att ta del av det mervärde som produktionen skapar.

Gustav. Vi tar det sista först. Om du anser att någon har mer rätt till egendom än vad som följer av anställningsavtalet undrar jag hur du resonerar. En företagare måste kunna tjäna pengar på sitt företag, annars skulle hon eller han inte starta det. Vidare innebär ett företag alltid en ekonomisk risk som faller på företagaren och som en anställd inte behöver bära. Vidare är det konsumenten, det vill säga även den anställde, som är “kung” på marknaden eftersom den anställde kan välja varor och tjänster och företagare måste anpassa sig till vad alla efterfrågar. Om jag utvecklar denna analys hävdade Marx och de klassiska marxismerna att kapitalismen gör de rika rikare och de fattiga fattigare. Kapitalismen genererar därför till sist ett stort proletariat som slavar för sina löner och ett prekariat som står utanför arbetsmarknaden och konkurrerar med proletärerna om arbete. Vidare antog man att det var Storbritannien som först skulle genomföra revolution till följd av den dialektiska materialismen som förutsåg att revolutionen först skulle inträffa i de mest utvecklade länderna. När detta inte hände och revolutionen istället inträffar i ett av Europas vid denna tid minst utvecklade länder, Ryssland, fick man modifiera marxismen. En rad olika marxismer flödade fram med ungefär samma grundbudskap om att Marx i grunden hade rätt och att den var sann eftersom den åtminstone var logiskt koherent. Leninismen, trotskismen och senare maoimen sätter sin egen skruv på grundteorin. Andra menade att marxismen åtminstone till skillnad från kapitalismen var en human och moralisk åskådning.

Idag, 2018, väntar vi fortfarande på att förutsägelserna i det Kommunistiska Manifestet som skrevs 1848 skall förverkligas. Det är inte heller så att man saknat tillfälle att realisera ett marxistiskt samhälle som samtidigt varit humant och respekterat människans fri- och rättigheter.

Vad värre är insåg man ännu tidigare i de kapitalistiska ekonomierna att Marx förutsägelser inte stämde ifråga om grundantaganden. De rika blev inte färre utan fler. Arbetarna blev inte fattigare utan rikare. Tråkigt nog trädde flera av dem dessutom in i medelklassen i takt med att maskinerna och teknologin ställde krav på mer kvalificerad arbetskraft. Andra arbetare blev entreprenörer och startade vinstdrivande företag. Dessutom gick ekonomin som helhet bättre. Arbetare i kapitalistiska ekonomier hade starkare köpkraft än i jämförbara kommunistiska planekonomier. De hade dessutom tillgång till fler varor och större marknader. Arbetarna i kapitalistiska ekonomier avkrävdes dessutom mycket mindre i relation till de politiska systemen än i kommunistiska stater vid denna tid. Om detta födde ett falskt medvetande så hade de åtminstone fler möjligheter för att förkovra sig i alternativa idésystem i de fria ekonomierna i jämförelse med de kommunistiska.

Även i den svenska ekonomin grundades våra viktigaste storföretag under den mer liberala era under 1900-talets första hälft. Vidare har skatten främst drabbat arbetarklassen och tagits ut via moms och den dolda skatt på lön som kallas arbetsgivaravgifter. Tragedin i Sverige kom när det tidiga välstånd och entreprenörskap som förekom fram till 1940-50 talen sedan kom att hindrades av en socialistisk politik. Sverige hade haft högre välstånd idag om den fria ekonomin tillåtits att fortsätta och expandera.

Max. Bortser du inte du från de problem som den kapitalistiska ekonomin för med sig när den har en tendens att alliera sig med staten och driva ekonomiska särintressen. Se även på hur kapitalismen exploaterat fattiga länder på deras naturtillgångar. Se dessutom på Marx förutsägelser om arbetetslivets differentiering och alienationsbegreppet som är ytterst applicerbart på modern ekonomi.

Gustav. I grunden är inte kapitalismen ett eget “system” utan en konsekvens av att du respekterar människans rätt till självägande och härleder rätten till privategendom från detta. Det mesta av det som idag kallas kapitalism inte är kapitalism, utan som du säger “crony-capitalism” där företag använder staters våldsmonopol för att skaffa sig fördelar och subventioner. Som libertarian är jag givetvis motståndare till detta. Jag menar att en stat i ett land inte har rätt att sälja ut markegendom till globala företag. Detta strider mot friheten. Det bästa skyddet mot liknande exploatering är istället att erkänna att människorna i dessa länder och inte staterna har rätt till privat markegendom som drivs i privat regi. Jag själv anser dessutom att vi principiellt borde kunna gå med på att individer kan ha ett äganderättsförhållande till jord som ingen annan gjort anspråk på.

Max. Gäller detta även ifall individer upptäcker naturtillgångar som guld, olja och ädla stenar på sin jordegendom. Är allt detta automatiskt deras?

Gustav. Ja så måste vara fallet eftersom ingen annan än de själva gjort anspråk på jorden och har ett äganderättsförhållande till densamma.

Max. Men detta blir helt absurt. Skall verkligen en privatperson ha rätt till naturresurser som olja enbart för att hon eller han har upptäckt detta på egen mark? Är det inte bättre att fördela dessa värden till hela samhällsgemenskapen?

Gustav. Ja så tänker en socialist. Jag ser å min sida inget moraliskt fel med detta överhuvudtaget. Det är mer absurt att fördela naturresurserna till dem som tills nu inte har gjort anspråk på marken eller beblandat sitt arbete med den.

Max. Om jag härifrån tar på mig geolibertarianska glasögon tycks en enkel jordskatt kunna vara förenligt med att man bor i ett traditionellt sammanhang. En tydligt definierad skatt skulle bidra till att man drog en moralisk gräns mellan äganderätter och allmänningar. Äganderätten försvaras således lika starkt som i vilken libertariansk vision som helst, samtidigt som staten, skolan, vägverk, sjukvård och hembygden i stort kan få tillgång till vissa värden som tillfaller helheten.

Fredrik. En sådan syn på markegendom har även försvarats av en hel del kristna kyrkofäder, bland annat Ambrosius av Milano och påminner om det distributistiska ideal vi finner i apostlagärningarna. Att dela på egendom i kommunitär form är också klostrens andlighet. Franciskanerna hade en liknande syn.

Olof. Det du beskriver påminner om jesuiternas reducciones i Latinamerika som avsåg att beskydda indianerna från Spanien och Portugal, huvudsakligen Portugal. De ägde allt tillsammans. En slags gemensam äganderätt på så lokal och decentraliserad nivå att den skulle kunna ses som gränsande till privat.

Fredrik. Ja det stämmer. Det var fråga om en kommunitär form av ägande som samtidigt var katolsk.

Olof. Vi finner samma sak i Ryssland under Tsar Alexander II. Dessa bondesamhällen var autonoma och därtill ortodoxt kristna. Deras frihet omkullkastades emellertid av revolutionen 1917.

Sara. Vi har till synes fler romantiker här. Jag är själv osäker på hur det allmänna skall finansieras, men ser inte jordskatt som en modern lösning. Samtidigt måste vi kunna upprätthålla vissa gemensamma värden och ge alla individer chanser att lyckas genom livet.

Gustav. Jag skulle inte kalla mig romantiker utan realist när det kommer till vår historia. Vi har de facto varit friare en gång i tiden när bönder kunde äga sin egen mark och styra över sina liv i sockenting. Friheten och äganderätten har fungerat och fungerar. Det handlar idag om att vi radikalt måste decentralisera den politisk makten och tillåta secession.

Max. Alla människor måste bo någonstans, arbeta och leva ett värdigt liv. Att tänka utanför privat egendom är grunden för en human ordning. Människan blir då mer av en förvaltare än av en ägare till naturen.

Gustav. Den bästa formen av förvaltarskap kommer av äganderätten. Erik (till synes påverkad av starkcider). Är du veganutopist också, Max?

Max. Ja jag är vegan. Jag har dock för bister människosyn för att tillåta mig att vara utopist.

Erik. Så du vill rädda delfinerna. Där ser man. Efter förra sessionen trodde jag att du var stalinist. Nu ser jag att jag hade fel. Du är snarare en ny version på Åsa Romson som läst för mycket och tänker för mycket.

Max. Tack för det omdömet, Erik. Det värmde.

Gustav. Det är i mina ögon bättre att tänka för mycket än att inte bemöda sig om att tänka alls, Erik. Mer allvarligt är att friheten inte kan bestå utan respekt för privata äganderätter till mark. Det är också så att ert tal om reducciones, kloster som äger allt gemensamt och autonoma bondesamhällen ute på vischan inte motsäger min syn på privategendom och frihet. Man kan nämligen leva i sådana samhällen som är privatägda och här tillämpa egna spelregler.

Olof. Veganismen finns också som andlig disciplin i flera traditioner, inklusive min egen där flera fastor är veganska. Vad Åsa Romson beträffar så skulle ingen här kunna instämma mindre i Eriks påstående än jag själv.

Max. Jag anser att en sund politisk teori idag även måste resonera om allmänningar och förenas med ekologiska hänsyn. Samtidigt är jag inte motståndare till all privat egendom och förstår mycket väl att ett företag bildas genom risker och riskkapital.

Fredrik. Jag tror därför, Max, att nyckeln inte handlar om ideologi lika mycket som andlighet. I de kloster jag har besökt så ser jag dels en radikal kommunism inåt vad gäller gemensamt ägande till allt. Ett kloster jag besökte delade till och med sockor och kläder med varandra. Det enda som var privategendom var tandborstarna, men de hade säkert även delat dessa med varandra om någon saknat sin egen. Samtidigt var dessa heliga personer, vars ögon lyste av kärlek och som alltid såg till att man själv hade det bra, helt ointresserade av mina ägodelar. Jag blev behandlad som jämlik trots att jag ägde mer. Och när vi kom in på samhällsfrågor så verkade de inte ha problem med andra hade privata tillhörigheter.

Jag tänker på att vår kultur har gått miste om någon mycket djupt i detta. Kommunism, om man så vill kalla det för det, vilar på materialism och materialistiska värdefördelningar medan klostrens motsvarighet vilar på andliga ideal, vilket Olof påpekade under gårdagen.

Olof. I ett grekiskt kloster jag besökte för några somrar sedan fick inte munkarna ens behålla sin egen cell utan flyttade en gång om året just för att inte fästa sig vid något.

Erik. Självpåtaget plågeri således. Är det inte för väl att vi idag har tillgång till en mer modern syn på liv och egendom som vi skall tacka 1789 för?

Fredrik. Jag tror att du missförstått poängen Erik. Klostren var inte emot privategendom, men valde att leva efter andra ideal för egen del.

Olof. Det finns dessutom ett aktuellt exempel från den autonoma munkrepubliken på Athos som fått sina egendomar på fastlandet konfiskerade av den grekiska staten. Till saken hör att dessa egendomar gavs av kejsaren för att klostren skulle kunna få inkomster via jordbruk. Det är alltså fråga om egendomar som i vissa fall kan härledas tillbaka till 800-talet.

Gustav. Där ser ni att det trots allt är bra med privategendom. Jag kan däremot gå med på att detta med fördel kan kompletteras med en annan inställning till egoism och materialism.

Max. Så du delar inte Ayn Rands syn på egoism eller själviskhet som dygder? Gustav. Nej, jag står faktiskt långt ifrån henne om detta.

Erik. För mig borde vi snarare se hennes bidrag till liberalismen som stort. Efter att ha läst Och Världen Skälvde som Timbro gav ut 2013 insåg jag att jag inte hade något annat val än att bli moderat.

Max. Ledde boken till att du blev tvingad till ett politiskt parti menar du?

Erik. Intellektuellt förbunden med ett parti är det mer korrekta svaret. Jag blev

också prenumerant på Smedjan och tar del av nya publikationer på RATIO. Max. Vad spännande. Det finns således en schism bland samtida libertarianer.

Erik. Ja så är det. För mig är det uppenbart att själviskhet är den dygd liksom den drivkraft som skapat det bästa samhället för alla människor, utvecklat entreprenörskap och skapat välstånd.

Gustav. Och för mig är det uppenbart att denna etik, eller vad man nu skall kalla den för, enbart har gett den klassiska liberalismen och den fria marknadsekonomin dåligt rykte då den förutsätter att man måste vara på ett visst sätt som vän av frihet och fria marknader. Synsättet producerar också en viss människotyp som mer betonar personliga frihetsfrågor och fri rörlighet än värderar det kulturarv och de äganderättsförhållanden som skapat fria samhällen och marknader. Om man ser lite djupare på det så handlar det också om skillnader i synen på äganderätt och fri rörlighet. Äganderätten innebär nämligen gränser och är i en fri ekonomi alltid lokal. När varken staten eller liberaler respekterar lokalt självbestämmande får vi problem.

Max. Även om vi inte delar syn på allt och jag inte har fått tillfredsställande svar på hur vi kan komma tillrätta med crony-capitalism, kan vi åtminstone enas om att egoism och materialism inte behöver vara konsekvenser av friheten. Vi kan även enas om decentralisering av politisk makt. Vi kan enas i kritiken av överstatlighet och internationella banker som IMF.

Gustav. Ja om detta är vi enliga. Du borde också se följande: Varken jag, Olof eller Fredrik får plats med våra idéer och åskådningar i en marxistisk stat, medan du kan förena dig med marxister i ett libertarianskt samhälle och leva efter er egen åskådning. Detta gör min åskådning mer tolerant än din.

Max. Din åskådning bevarar å andra sidan ett klassamhälle. Vi borde även kunna enas om att allt inte behöver privatiseras och om att en annan ekologisk medvetenhet behövs.

Gustav. Ett klassamhälle som inte gör något eftersom även arbetarna får det bättre jämfört med marxistiska samhällen som vi känner till. Och som jag sa ovan: Om du lyckas övertyga tillräckligt många att frivilligt ansluta sig till ditt ideal kan du ju få tillstånd ett marxistiskt samhälle. Du får dock inte använda våld som medel för att nå detta mål.

Fredrik. Jag kan hålla med om att vi behöver allmänningar till skogar, mark och sjöar, samt se naturresurser som inte ligger på privat mark något som borde tillfalla helheten inkluderande människa och djur.

Olof. Människan lever icke allena av bröd.

Erik. Nej, hon kan se på Netflix också.

Gustav. Apropå Ayn Rand, Erik, är hennes version av en kapitalist en inverterad bild av kommunismens beskrivning av densamma. Det kommunismen vill använda som en nidbild gör Ayn Rand till en bild av dygd. Bilden av en entreprenör som en person som enbart handlar i själviskt egenintresse, alltid söker sitt rationella bästa och alltid optimerar egennyttan är också marxismens bild.

Som tur är finns det vanliga människor som driver företag och drivs av fler intressen, värderingar och målsättningar än så. I många avseenden verkade också nyliberaler för samma kulturella förändringar som 68-vänstern. Detta kan i sin tur jämföras med Murray Rothbard som i The Ethics of Liberty argumenterade utifrån klassisk naturrätt som han härleder till den katolska skolastikens teologer. Där här vi en gemensam beröringspunkt mellan den libertarianism som Rothbard utvecklar och konservatismen.

Det bästa sättet att ta hänsyn till naturen är att ge individer incitament att vårda den vilket just görs genom privata äganderätter. Om någon idiot spiller miljöfarlig avfall på sin egendom så kan de andra dessutom stämma honom eller henne eftersom deras egen egendom påverkas.

Max. Hur kommer du till rätta med crony-capitalism då?

Gustav. Genom en radikal decentralisering av politisk makt till människan och

hennes självvalda gemenskaper.

Max. Det räcker inte och är inte realistiskt. Staten och kapitalet sitter i samma båt.

Gustav. Det går. Vi diskuterade secession tidigare. Om Brexit kan lämna EU så kan Skottland och Wales lämna Storbritannien. Om kantonerna Uri, Schwyz och Unterwalden kunde sluta ett förbund 1291 i syfte att bryta sig ur Tysk-romerska riket så kan fler följa deras exempel.

Erik. Moderaterna skulle aldrig gå med på sådana radikala förslag och inget annat parti heller för den delen.

Gustav. Ja det finns en paradox. Det enda sättet att decentralisera makt idag är att eftersträva att hamna så högt upp som möjligt i maktens korridorer och få tillräckligt med inflytande. Samt att inte korrumperas på vägen. Jag skulle vara för ett politiskt parti som skulle eftersträva verklig decentralism och frihet.

Max. Det är med andra ord kört för er. Svenskarna vill inte vara fria längre. De vill vara trygga.

Gustav. De har blivit för beroende av ett system som ständigt sviker dem menar du? Man kan också göra mycket bra saker i civilsamhället för att bistå medmänniskor och miljön. Istället för att förstöra för småföretagare kan man hjälpa dem genom att till exempel handla lokalt. Man kan sprida goda idéer och bilda civila föreningar som bistår medlemmarna på olika sätt när våld och elände brer ut sig.

Olof. Jag läste ett par böcker av Ayn Rand en gång och drog då slutsatsen att hennes historieanalys kan summeras på baksidan av en tändsticksask. Intressant detalj är väl att hon hyllade romantiken inom konsten så hon var inte lika smaklös som många av hennes efterföljare.

Jag vill däremot kommentera din radikala antropologi, Gustav. Enligt denna vilar den autonoma individen i sig själv. Jag menar att individens vara grundar sig i Gud som skapat henne liksom allt annat som har vara. Individen förklaras autonom, men jag ser hennes autonomi begränsad av döden och av beroendet av föräldrar och det sociala behovet av andra människor. Du ser individen som rationell, jag ser att hon även lider under en skuggsida som föder ignorans och lidande. Du ser individen som ovanför Gud. Jag ser att hennes värde först kommer genom ödmjukhet inför Gud som skapare. Detta motsäger inte ditt grundbudskap om att lämna människan ifred från våld och tvång, men det motsäger din antropologi. Individen blir mer ett tomt skal för den rationella agenten. Jag kommer att utveckla detta i en senare diskussion. Här vill jag dock tillägga att religionen inte är en social utopi eller ideologi. Där religionen blir ett medel för det politiska blir den en ideologi. Om den däremot blir ett medel för människornas möte med Gud genom Logos, fyller den sin rätta funktion.

Det finns däremot en mycket viktig likhet mellan kristen antropologi och libertarianismen som grundas i synen på att människan har en fri vilja, har ett egenansvar, har rätt till privategendom samtidigt som hon uppmanas att andligt vara fri till ägodelar och ta eget socialt ansvar och att hon borde ämnas ifred till att söka sanning genom både sitt förnuft och sitt intellekt.

Fredrik. Har någon en till fråga till Gustav innan vi avslutar. Sara. Jag har fått svar på mina frågor.

Erik. Och jag har fått svar på mina.

Fredrik. Varsågod att avrunda Gustav.

Gustav. Libertarianismen har aldrig gjort anspråk på att vara en heltäckande politisk teori och den behöver alltid kompletteras med insikter från andra områden. Den behöver inte svara på hur vägar eller opartiska domstolar uppstår i ett fritt samhälle för att konstatera att det alltid är fel att använda tvång och våld mot individer för att uppnå dessa. Jag kan till och med gå med på att vissa saker kan bli sämre i ett libertarianskt samhälle och fortfarande anse att vi bör leva frihetligt eftersom moralen kräver det. Och ännu mer kontroversiellt kan jag gå med på att libertarianismen inte alltid är en bra åskådning, men att det så vitt jag kan se är den minst dåliga åskådningen givet alla alternativ som jag känner till och att man i många fall bör agera frivilligt altruistiskt och till och med frivilligt egalitärt för att skapa något bra för flertalet individer. Inget får dock ske utan individers samtycke. Jag anser avslutningsvis att jag fortfarande gör rätt i att värdera individualism och frihet högre än kollektivet och ”livet”, men är positivt inställd på ett personligt liksom ett kulturellt plan till fler idéer än frihetens, däribland och i synnerhet konservatismens idéarv.

Jag börjar sedan sakta att hålla med Olof om att individualismen inte håller i en radikal form. Mina egna kunskaper i psykologi vittnar dessutom om detta. Det som däremot håller är en grundvärdering av friheten tolkad som icke-våld och en praxeologisk analys av både ekonomi, migration och kultur.

Fredrik. Stort tack för ditt tålamod Gustav.

Sju Samtal: Första Samtalet om Konservatism

Tage-Lindbom — Boken är tillägnad Tage Lindboms minne

Introduktion

Det var tänkt att bli en tryckt bok, men omständigheterna och min ekonomi ville annorlunda. Av denna anledning har jag frågat mig själv vad jag skall göra med texten? Lösningen blev att jag lägger ut den på min blogg då jag inte vill se detta arbete förlorat. Boken är skriven som dialoger mellan unga studenter som diskuterar politiska, andliga och existentiella frågor under sensommaren 2018.

Jag kommer att lägga ut ett samtal i veckan. Man kan se delar av boken som en introduktion till samtida konservativa och liberala idédebatt som blossat upp lite här och var. Men boken vill gå bortom det politiska och gå in på djupet av var Västerlandet befinner sig idag? Boken ger dessutom en bild av olika frågor som upptog mig som brådung man som ville söka svar på tillvarons problem.

Prolog

I en källarlokal som mest liknade ett gammalt valv tillhörande ett av de äldre husen på Svartmangatan i Gamla Stan i Stockholm, träffades vid sju tillfällen under sensommaren 2018 en grupp studenter från Uppsala, Lund, Stockholm och Umeå. En av dessa, Erik, hade samordnat deras sammankomster och skaffat tillträde till den dåligt upplysta lokalen som endast var möblerad med en sliten soffa, ett par bord och fyra fläckiga fåtöljer. Vilka var denna grupp och varför är deras dialoger tillräckligt intressanta att nedteckna för samtiden? Erik, som redan omnämnts, hade under vårterminen samma år tagit ut en kandidat i ekonomi vid Stockholms Universitet. Han hade också varit behjälplig att samordna de övriga studenternas boendesituation under Stockholmsbesöket. Han var alltid klädd i kostym när vi träffades och tyckte om att röka när han debatterade; Sara doktorerade på matematiska fakulteten vid Umeå Universitet och var politiskt aktiv i Medborgerlig Samling; Gustav från Uppsala hade precis tagit ut en psykologexamen. Han brukade också, då tillfälle gavs, gästspela på studentföreningen Heimdal i Uppsala och skriva på Ludvig von Mises-Institutet i Sverige. Gustav snusade så fort han fick tillfälle. Faktum är att jag aldrig sett honom utan en prilla under läppen. Han bar alltid en enkel sommarkavaj med vit skjorta och fluga när vi sågs; Olof läste på forskarprogrammet i historia vid Uppsala och hade nyligen konverterat till den Ortodoxa kyrkan. Olof hade skägg och var klädd i de enklaste av plagg. Mest anmärkningsvärt med hans utseende var att han bar tjocka robusta läderskor i sommarvärmen; Fredrik från Lund som växt upp i en katolsk familj och huvudsakligen hade studerat filosofi, pedagogik och idéhistoria. Fredrik var relativt välbyggd och storväxt. Han hade välansade tjocka polisonger som gick långt ner på kinderna och bar ofta en enfärgad skjorta i blå eller svart färg som hängde utanför byxorna. Och Max som skulle påbörja AT-tjänstgöring på Karolinska. Max var klädd i jeans och vit urtvättad T-tröja och tycktes obekymrad om sitt utseende i övrigt. Flera i sällskapet blev dessutom nära vänner. Fredrik och Olof hade funnit ett djupt brödraskap i piprökningens konstart och tyckte om att diskutera allt från tobakssorter till olika piptillverkningsmetoder på våra eftersittningar. Jag själv hade kunnat vara den sjunde deltagaren, men hade inte varit med i den process som föranlett studenterna att bestämma träff i Stockholm. Jag hade kommit med i efterhand genom inbjudan av Gustav och erbjudit mig att föra anteckningar under sessionerna. Så mycket hade jag dock uppfattat att ingen av deltagarna utöver jag själv, Olof och Gustav kände varandra särskilt väl innan och endast utbytt idéer via en Facebookgrupp där de funnit att det tydligen både fanns ett gemensamt intresse och praktiska möjligheter att träffa varandra. För egen del

övergick det hela under samtalens gång till en slags initiering i något som jag tidigare varit obekant med. Gruppens vilja var att samla anteckningarna från diskussionerna i en pdf-fil för sig själva. Efter viss övertalning å min sida har de nu också blivit tillgängliga för utomstående.

Frågan kanske kvarstår för läsaren varför denna disparata grupps perspektiv är värda att ta i beaktande? De företräder knappast majoritetsåsikter i en del frågor. Historien har emellertid visat att även små och till synes obetydliga perspektiv kan vara värda att tas på allvar. Om inte annat leder de ofta till att man kan förhålla sig till sina egna idéer på ett nytt sätt.

Den som däremot har svårt att betrakta skeenden från fler än ett eller ett par perspektiv kan komma att bli förvirrade och kanske frågar sig varför denna bok överhuvudtaget finns och vilka motiv som egentligen ligger bakom? Det ärliga svaret blir kanske därför till en besvikelse. Vi som träffat varandra har enbart gjort det för att vi kan och för att försöka förstå varandra så gott det nu går. Intressant nog kunde några av oss enas i vissa frågor, medan fundamental oenighet fortfarande råder i andra.

För att kunna genomföra dessa samtal har samtliga gått med på vissa diskursetiska regler där alla har haft lika möjligheter att yttra sig och framföra sina åsiktsmeningar. Samtidigt har ingen pressats till att svara som inte ville säga eller tillföra något för stunden eller överhuvudtaget. En deltagare har inför varje session fått i uppgift att förbereda och leda ett förbestämt samtalstema. Förberedelserna har delvis varit krävande och som kompensation har samtalsledarna fått fria måltider för dagen, samt ett par öl att svalka sig med på eftersittningarna.

FÖRSTA SAMTALET (OM KONSERVATISM)

Alla känner det vilda svårmod som griper oss vid minnet av lyckligare tider. Hur oåterkalleligt borta är de inte, och vi är på ett obarmhärtigare vis skilda ifrån dem än genom några avstånd. Också framträder bilderna mer lockande i återskenet; vi tänker på dem som på en död älskarinnas kropp, som vilar djupt i jorden och fyller oss med bävan likt en ökenhägring av högre och mer förandligad prakt. Och åter och åter söker våra längtansfulla drömmar uppväcka det förflutna i varje enskildhet. Då kan det förefalla som hade vi inte fyllt kärlekens och livets mått till randen, men ingen ånger kan ersätta det försummade. Ack, att denna känsla kunde bli oss en lärdom för varje lyckans ögonblick.

Ännu ljuvligare blir för oss minnet av våra mån- och solår när de ändat i en plötslig förskräckelse. Då först förstår vi, vilken lycklig slump det är för oss människor att få leva i våra små sammanhang, under ett fredligt tak, under vänligt samspråk och med kärleksfull hälsning när morgonen eller natten bryter in. Ack, alltid märker vi för sent hur rikt ymnighetshornet var bräddat.

Ernst Jünger, På Marmorklipporna. Bo Cavefors Bokförlag AB.1976.

Fredrik. Då jag tagit på mig att förbereda vårt första samtal om konservatism vill jag inleda med att återge ett oplanerat möte som ägde rum för ett par år sedan. Jag hade varit och besökt min gamla farfar på ålderdomshemmet i Stockholm och kände ett inre vemod krypa fram inom mig. Mina tankar kretsade kring hur livets slutskede spenderas på institutioner och där tillvaron endast i flyktiga stunder fick meningsfull påfyllning av en nära vän eller anhörig på besök. Jag började då också att begrunda hur mycket tid som till följd av det senmoderna livets krav tillbringades på obligatoriska platser; från alla de år som man går på dagis, skola och gymnasium och sedan eventuellt vidare till andra studier, för att sedan under några årtionden spendera sina dagar på arbetsplatser och slutligen hamna där min farfar nu befann sig. Hur mycket tid får barnen se sina föräldrar idag i jämförelse med äldre tider, där arbetet för många låg alldeles intill huset där man bodde. Och hur mycket närmare befann sig inte den vardagliga samvaron av möten och beslut som verkligen angick en själv och där man med sina närmaste kunde dela stunder av skratt och söka varandras stöd i lidande och sorg.

När jag promenerade förbi Tegnérlunden stannade jag en stund vid Strindbergsstatyn för att plikttroget ta upp min mobiltelefon och se om något hade inträffat i världen eller i mitt privatliv. Som jag förväntade mig hade inget intressant inträffat och jag bläddrade snabbt förbi den vardagliga strömmen av fotografier, halvfyndiga citat där mer än hälften saknade täckning och politiska splittersalvor från vänster och höger. Jag upptäckte då snart en äldre dam som satt på en parkbänk bredvid. Hon bar solglasögon fast det var grå himmel och i ögonvrån såg jag ett par tårar rinna ner för hennes vänstra kind. Det var inte så att hon storgrät och bad om omgivningens uppmärksamhet. Tvärtom förstod jag att solglasögonen var en planerad åtgärd för att dölja allt sådant. Min andra tanke var att hon till följd av sin ålder säkert sörjde en man eller en nära vän som gått bort. Efter ett par minuters inre kamp där jag ställde

mig frågan om jag borde agera chevalereskt eller gå vidare och ignorera det hela, ställde jag mig upp, gick försiktigt fram och frågade:

-Hur är det fatt, kan jag hjälpa till med något?

-Tack för att du frågar. Det är ingen fara med mig. Jag sitter bara här och minns en vän.

-Om du vill dela med dig, så har jag tid, svarade jag.

-Du var då en trevlig ung man, svarade hon. Jag sitter bara och minns en gammal vän som nyligen gått bort. Om du vill höra hela historien så får du sitta här ett tag.

-Vem var din vän, frågade jag?

-Fader Thomas, som han heter, var präst i Les Lucs-sur-Boulogne i Frankrike.

-Jag är inte främmande för franska prästhistorier eftersom jag själv är katolik, svarade jag.

-Jag är också katolik men har slutat att gå i kyrkan regelbundet. Min far och mor emigrerade till Sverige i samband med den tyska ockupationen av Paris. Jag var bara två år gammal när jag kom till Stockholm. När jag var ung gick far och mor regelbundet med mig i Marie Bebådelse församling som ligger intill Historiska Museet på Linnégatan. Har du varit där?

-Bara vid några enstaka tillfällen, svarade jag.

-Kyrkan var på den tiden vackert målad, med ett gammaldags högaltare och tabernakel i centrum. Kyrkorummet inbjöd till vördnad. Kören som bestod av dominikaner sjöng gregoriansk sång. Liturgin förmedlade en bild av det gudomliga. Efter andra Vatikankonciliets reformer försvann detta. Det hela började 1963 om jag minns rätt. Plötsligt skulle den gregorianska sången upphöra, tabernaklet flyttas från altaret och prästen inta en mer central roll i gudstjänstlivet. Kyrkväggarna målades i vitt. Till och med Oscarskyrkan på andra sidan Narvavägen upplevdes plötsligt som mer katolsk än min hemförsamling. På grund av andra omständigheter förändrades också mitt liv. Jag gifte mig med en svensk man och vi fick tre barn tillsammans.

-Fortsatte ni att gå i den katolska kyrkan därefter, frågade jag?

-Min man var inte kristen, men vi bestämde oss ändå för att döpa barnen i Svenska Kyrkan. Först en tid senare insåg jag att detta kanske varit ett förhastat beslut å min sida. När jag besökte Paris med familjen ett par år efter att min yngsta dotter fötts, insåg jag nämligen att något saknades i mitt liv. En dag tog

jag med mig barnen till en liten kyrka i närheten av min kusins hus där vi bodde. Församlingsprästen kom fram till oss efter mässan och började prata. Jag förklarade vår situation att jag själv var katolik, medan mina barn döpts i den protestantiska kyrkan i Sverige. Han omfamnade mig kärleksfullt och bjöd oss på kaffe och lemonad i sin lilla anspråkslösa lägenhet som låg intill kyrkan. Denne präst utstrålade en ödmjukhet som jag mindes från min barndom.

Fortfarande besöker jag den lilla kyrkan varje gång vi är i Frankrike och går då i mässan varje dag. Efter några år konverterade även min man. De firar mässan på samma sätt som man gjorde när jag var barn och jag ser det som min andliga hemvist. Nyligen fick jag emellertid veta att Fader Thomas gått bort. Han betydde mycket för mig och vi brevväxlade under flera års tid medan han fortfarande orkade. Mot slutet fick han nämligen Parkinsons. Jag fortsatte att skriva, men uppmanade honom i varje brev att inte svara med tanke på hans hälsa. Ändå ville han alltid skriva några rader tillbaka samt skicka med små helgonbilder och bönekort. Varje bokstav var hackigt skriven och vittnade om en ansträngd kamp där den inre viljan ville segra över kroppens motstånd. En gång om året skickade han även med en eller ett par sedlar som julhälsning till barnen.

-Vad bra att du hittade hem igen till din barndoms kyrka, svarade jag. Vilken genuin gudsman. Jag själv upplevde aldrig tiden innan konciliet, men har hört en hel del om det. Jag tror att tidvattnet börjar vända och kyrkan återgå till en del av det man kastade ut på 1960- och 70-talen.

Fredrik. Därefter skildes vi åt och bad om varandras välgång. Med denna inledande historia vill jag säga att jag där och då för första gången på djupet insåg vad konservatismen handlar om. Döm mig nu inte för hårt. Jag var bara 20 år när det hela utspelade sig och hade själv just börjat ta min tro på större allvar. Någon kanske nu frågar sig vad en politisk ideologi har med saken att göra? Svaret är givetvis: ingenting, eftersom konservatismen för mig aldrig har tolkats som en ideologi utan mer handlar om en inställning till livet som endast i periferin kan få politiska konsekvenser. I centrum av inställningen finner vi däremot det som ligger närmast livet och ger det värde, mening och riktning. Där finns friheten men också det ansvar som är och förblir personligt och inte har skjutits ifrån eller övertagits av någon annan. Där befinner sig dem man älskar och har personliga skäl att älska. Det är också där man upptäcker att man som förälder vill ha mer tid med sina barn och ge mer utrymme åt det som ger mening i både glädje och sorg. Det är där, närmast människan, som de egna berättelserna skrivs över ett livslopp och det är där, i människans närhet, också någon annan förhoppningsvis tar sig tid att lyssna.

Självklart är denna dams berättelse personlig om hur hon upplevt en stor förändring som inträffade mellan barndom och vuxenliv, men det säger också något om hur plötsliga och storskaliga förändringar i vår närhet påverkar våra liv och vanor, särskilt när vi lärt oss att värdesätta eller älska något som redan finns, men som vi inte tänkte att vi kunde gå miste om och förlora.

Gustav. Tack för en intressant berättelse, Fredrik. Jag kom att tänka på Jordan B. Peterson som brukar tala om konservatism och liberalism som olika psykologiska förhållningssätt till ordning och stabilitet respektive förnyelse och förändring. Konservativa är vän av stabilitet och kan i extremerna röra sig mot patologisk ordning och förtryck åt höger. Liberaler är vän av innovation och förändring och kan röra sig mot förtryck åt vänster genom kaos och revolution. Samtidigt är människan i behov av båda riktningar i sitt eget liv. Hon är i behov av ordning i sin ekonomi liksom i familjelivet, men står alltid av nödvändighet med en fot i det oförväntade och det hon inte kan kontrollera. Ett barn kan bli svårt sjukt och förändra föräldrarnas tillvaro i grunden. De kanske måste sälja sitt hus och byta yrke. Damen i din berättelse förlorade under några år en andlig hemvist. Samtidigt är en ny ordning som bistår människan att handskas med nya situationer nödvändig att komma på plats, eftersom oordning inte är psykologiskt hälsosamt om det pågår under längre tid. Individer är sedan givetvis olika sårbara för stressfaktorer.

Fredrik. Efter att ha läst Petersons 12 Rules for Life – an Antidote to Chaos, kopplar jag hans regler mer till karaktärsetik än till regeletik, eftersom han förespråkar att människan odlar ett förhållningssätt till livet och verkligheten där hon bygger upp vissa karaktärsegenskaper, dygder, för att kunna hantera svårigheter. Peterson vill ytterst att individen skall känna sig behövd i samhället och kunna handla utifrån sina egna värderingar och mål. Hans regler tolkar jag således som medel och inte som självändamål.

Gustav. Det jag saknar är däremot en social dimension i Petersons tänkande. Ensam är inte alltid stark. Stöd skall då inte tolkas som att andra bär individens ansvar, utan snarare att de går med, vägleder och backar upp. I konservativt tänkande är detta huvudsakligen föräldrarnas uppgift i en familj och om familjen inte förmår att ta hela ansvaret får en högre instans bistå både familjen och den enskilde.

Fredrik. Instämmer till fullo. För dem som däremot har förmåga att bistå både sig själva och sina medmänniskor kan en karaktärsetik vara till stor hjälp.

När Peterson i en annan regel uppmanar människan att vara precis i sitt tal tänker jag inte bara på hans egen debatt visavi postmodern identitetspolitik utan även på

Platons dialog Gorgias i vilken Sokrates debatterar mot sofisternas filosofi. Enligt dialogen försvarade sofisterna retorik och att vinna genom konsten att övertala, medan Sokrates argumenterar för att kunna styra sig själv och eftersträva sanning respektive korrekt omdöme. Man kan jämföra med en politisk debatt som inte alltid behöver vara precis, rationell eller sanningssökande, men som å andra sidan går ut på att ställa sig själv och sina åsikter i så god dager som möjligt. Makten är då det överordnade mål som eftersträvas. I dialogen Gorgias ser vi hur Sokrates antagonist försvarar retoriken som den högsta av konster eftersom den ger människan medel till makt över andra, redskap att vinna i domstolsförhandlingar, möjligheter att vinna positioner och verktyg att berika sig. Sokrates försvarar å sin sida att dygden att styra sig själv var av överordnad betydelse, eftersom den som inte kan styra sig själv och inte känner till sina egna mål, inte heller vet vart hon eller han skall leda andra. Om man inte börjar med att ta ansvar för sig själv och sina egna mål riskerar man att inte kunna förändra världen till något bättre.

Gustav. I regler som uppmanar individen att räta på ryggen och ta ansvar för sig själv som någon som har behov av ”självhjälp”, anger Peterson individens psykiska välbefinnande som ändamål. Han säger till och med att den individ som misslyckas att finna mål och värdera dessa utifrån vad som ger mening riskerar att utveckla bitterhet och ressentiment, vilket han även tolkar som psykiskt ohälsosamt. Ressentimentet, ett begrepp han tagit från Nietzsche, är sedan det som enligt Peterson ligger till grund för de patologier som leder till totalitära ideologier och politiska system.

Fredrik. Petersons psykologiska analys av ressentimentet blir därför också viktigt framöver då vi senare kommer att analysera moderna politiska ideologier. Vi kommer då också att lägga fram en fördjupad kritisk analys av vissa delar av Petersons tänkande.

Härifrån lämpar det sig emellertid att gå in på konservatismens idéer och riktningar som ju är temat för denna session. Utifrån mina undersökningar har jag kunnat se åtminstone fyra former av konservatism. Den första kan vi kalla fransk, den andra anglosaxisk, den tredje tysk och den fjärde inspirerad av olika idétraditioner som mer betonar andlighet och kultur som utgångspunkt än politik och som utvecklat en slags apolitisk inställning.

Om vi härifrån går vidare kan vi se att den franska konservatismen har bakgrund i den politiska händelseutvecklingen efter 1789 och den tyska i motståndet mot Weimarrepubliken. Vi har även en amerikansk konservativ tradition. En av tänkarna här är Russel Kirk, författare till The Conservative Mind. I denna sammanfattar Kirk vad han ser som konservatismens sex ”kanon” vilka jag kokat ned och omformulerat till följande:

1.) Politiska problem är i grunden moraliska och andliga problem.

2.) Tron på en mångfald av mänskliga uttrycksformer och sätt att vara och existera. Detta leder till en skepticism för de politiska projekt som vill utplåna skillnader och applicera en abstrakt ideologi för alla och envar.

3.) Övertygelsen om att varje samhälle förutsätter att hierarkier uppstår. Man kan se detta som naturliga hierarkier i Jordan B. Petersons mening.

4.) Övertygelsen om att frihet och äganderätt är intimt sammanlänkade med varandra.

5.) Tron på hur saker beskrivs i konkreta och historiska realiteter snarare än i abstrakta termer.

6. ) Övertygelsen om att alla förändringar inte nödvändigtvis är bra reformer. En statsmans viktigaste egenskap enligt Burke är dygden klokhet som ger redskap att kunna skilja mellan dessa.

Russel Kirk, The Conservative Mind. Regnery Gateway, Inc 1978.

Sara. Är det inte också i denna bok som den svenske författaren Tage Lindbom omnämns?

Fredrik. Ja i de senaste upplagorna hedrar Kirk den svenske författaren Tage Lindbom.

Sara. Jag kom för en tid sedan över ett antal böcker av Tage Lindbom på antikvariat. Jag hade dessförinnan letat rätt länge då de är mycket svåra att få tag på.

Gustav. Det var som tusan! Var hittade du dem?

Sara. På ”Antikvariat Drotten” i Visby nu i somras. De jag kom över var Sancho Panzas väderkvarnar, Otidsenliga Betraktelser och Agnarna och Vetet. Dagen till ära har jag faktiskt tagit med dem.

Gustav. Sancho Panzas Väderkvarnar läste jag tillsammans med andra Tage-böcker på Kungliga Biblioteket förra sommaren. Boken är särskilt intressant mot bakgrund av att Tage själv var vänsterradikal i sin ungdom, medlem i Clarté och senare chef för Arbetarrörelsens Arkiv.

Fredrik. 1789 handlar enligt Tage om att bryta ner kristendomen i det offentliga rummet. Ordnar, kyrkor, sjukhus, universitet, skolor och gillen som tillhörde kyrkan i Frankrike övertogs av staten som härigenom öppnade upp för att den nya överheten kunde omforma dessa efter de politiska ideologierna. Visst talade man dessutom om vetenskap, en ny tideräkning och förnuftets

triumf över kyrka och Gud, men som Nietzsche senare uttryckte det så innebar bristen på Gud enbart att människan som kompensation tycktes bli ännu mer religiös. 1789-års ordning öppnade för möjligheten att projicera den politiska drömmen på staten.

Det handlar också om hur förnuftet började uppfattas som stående i motsatsförhållande till tro och andlig erfarenhet. De som starkast förkunnade att förnuft och andlighet skulle hållas åtskilda var upplysningsfilosofer som Condorcet, Diderot, Helvétius och Comte. En förnuftets helgonkalender skulle ersätta den kristna. Det är därför ironiskt att bristen på andlighet resulterade i en övertro på politiska ideologier och moderna statliga system.

Sara. Det politiska drömlandskapet som Tage skildrar innebär alltså att företrädarna för de politiska ideologierna, i huvudsak liberaler och socialister, eftersträvar makten över demos (folket) för att i folkets namn ge dem skatter, lagar och politiska drömmar om en bättre kultur, en mer rättvis värld, en ny mänsklighet och så vidare, har jag förstått det rätt?

Fredrik. Det är också så jag tolkar Lindbom. Det är i synnerhet i böckerna Efter Atlantis och Den Nya Fronten som Lindbom gör upp med sin tidigare intellektuella socialism och det drömlandskap som präglade hans ungdom. Senare beskrev han konservatismen som ett slags uppvaknande i verkligheten. Lindboms uppgörelse handlar lika mycket om 1789 som om den utveckling som följer i den ideologiska upplysningens spår.

Den politiska upplysningen svarar också enligt Lindbom mot en ny människosyn där människan inte bara ställs i centrum utan dessutom förkunnas vara oberoende och inte behöva svara inför någon annan än sig själv. Detta innebär också att människan har att söka sin mening i denna världen och genom det politiska. Detta kallar Lindbom för den moderna människans endimensionalitet. Hon tänker och resonerar horisontellt och saknar en vertikal dimension som förmår att också då och då höja henne ovanför frågor om utjämning och framåtskridande. Som ny makthavare har hon emellertid förlorat allt större makt över sitt liv till administrationer och politiker som anser sig representera hennes intressen.

Gustav. Om vi knyter dessa tankar till vårt samhälle handlar det inte enbart om att överheten lägger sig i ekonomiska transaktioner genom att ta ut skatter och avgifter, det handlar även om att den ideologiska mångfalden på vissa områden kommit att övergå i en enhetsideologi som brukar kallas politisk korrekthet. Idag fångar inte demokratin upp medborgarnas åsikter och värderingar lika mycket som att den ämnar ge en värdegrund åt medborgarna. Staten koloniserar

människans inre liv med normer, plattityder och värderingar i syfte att forma den människotyp som efterfrågas av det politiska systemet.

Erik. Jag skulle snarare formulera det som så att den viktiga kamp för frihet och allmän rösträtt som liberaler och socialdemokrater som Nils Edén, Hjalmar Branting, Elin Wägner och Signe Bergman kämpade för i Sverige på olika sätt rimmar illa med senare tids parlamentariska spel. Jag tänker på Decemberöverenskommelsen, DÖ, som gjorde allianspartierna till ett stödhjul åt vänsterpolitik. Vad har rösträtten för betydelse om det parti man röstar på gör en helt annan politik möjlig? Min konservatism går här ut på att återgå till ett försvar av en demokrati där politikerna verkligen representerar dem som röstat fram dem och tar ansvar för att man företräder folket snarare än andra intressen. Tage var relativt obekant för mig och jag har tidigare enbart hört att han var kritisk till demokratin.

Fredrik. Ja Tage var kritisk till demokratin och såg den som uttryck för vad han kallar ”människorikets mytologi”. Jag förmodar att flera av oss här inte håller med i detta då demokratin är en av de äldsta och bästa formerna vi känner till för att styra ett samhälle. Demokratin förekom i Athen liksom i det gamla Norden. Både den athenska och den nordiska tingsdemokratin var nära människornas liv och vardag. Det var fråga om direktdemokratier som vilade på subsidiaritet. Det är därför andra delar av Tages konservatism som mest intresserar mig. Jag skiljer nämligen på formen för hur beslut fattas och som borde vila på demokratins grund och på vad besluten innehåller och där jag som konservativ motsätter mig alla former av social ingenjörskonst. Det handlar i grunden också om det finns gränser för makten. Hur skyddas till exempel människans fri- och rättigheter i ett givet politiskt system?

Sara. Är det representativ demokrati som du försvarar eller är du mer en ”hobbit” i detta avseende, Fredrik?

Fredrik. Jag lutar åt att säga att jag i grunden är en hobbit och tror på lokal direktdemokrati givet att den respekterar vissa grundläggande fri- och rättigheter som man alltså inte kan rösta om. En majoritet får exempelvis inte rösta om att förslava en minoritet. Jag är därför positivt inställd till statsskicket i Schweiz.

Gustav. Då vi sålunda konstaterat att Tage Lindbom är bekant för flera i sällskapet vill jag gärna att vi återgår till de olika konservativa idétraditionerna. Vill du fortsätta Fredrik?

Fredrik. Om vi börjar med den katolska konservatismen har jag sett vissa likheter mellan katolska konservativa tänkare som Juan Donoso Cortés, Joseph de Maistre och Paul Claudel. Det som förenar dessa är en misstro mot

republiken. Till detta ser vi att vissa av dessa författare mer eller mindre också var inspirerade av den romersk-katolska kyrkans uttalanden vid denna tid och påvliga encyklikor som explicit vände sig emot den franska revolutionen och varnade för dess negativa konsekvenser både i och utanför Frankrike. Tendenser till detta från påvligt håll ser vi i påven Leo XIII:s encyklikor Immortale Dei och Tametsi Futura och senare i Pius XI:s Quadragesimo Anno, Divini Redemptoris och Quas Primas; encyklikor i vilka kommunismen å det starkaste avvisas som skadliga för länderna, familjerna och kristna värdegemenskaper av olika slag.

Max. Finns det liknande tänkande inom den ortodoxa kyrkovärlden som du tillhör Olof?

Olof .Två konservativa tänkare som gjort intryck på mig är Konstantin Nikolaevich Leontiev och Aleksandr Solzjenitsyn. Leontiev försvarade den ortodoxt kristna tron och varnade för att vissa av upplysningsidéerna skulle kunna leda Ryssland till en revolution eller, alternativt, till att Ryssland samlades kring ortodoxins principer och bli en sista kristen ljusfyr för en värld som fallit i glömska om kristendomen. Han förutspådde också att Tyskland skulle föra två krig mot Ryssland under 1900-talet.

I Sverige är Aleksandr Solzjenitsyn allmänt känd för två saker: att han överlevde Gulags slavläger och fick nobelpriset i litteratur. Han är också känd i Förenta staterna som en varm försvarare av frihet. Färre känner till att han också var troende ortodox kristen. Solzjenitsyn såg de kommunistiska massmorden på nära håll, men blev även kritiserad i Väst då han inte omfamnade liberalismen eller den reformvänliga socialismen utan ansåg att endast den kristna tron var hans garanti för att själv inte gå under visavi politiskt totalitarism. Solzjenitsyn kritiserade även den räddhågsenhet han funnit vid högskolor och universitet i Västvärlden, liksom i västerländska media. Han såg att västerländska media och akademier trots friheten var skrämmande eniga i en och samma politiska konformism.

När Aleksandr Solzjenitsyn besökte Harvard för andra gången 1978 höll han ett föredrag om bristen på mod i västerländska samhällen. Bristen på mod menar han bli tydlig i en situation där den ekonomiska och sociala ställning som eliter inom politik, journalistik och universitet uppnått ställs mot traditionella dygder som intellektuell hederlighet i en konformistisk kultur:

Frånvaron av mod i Västerlandet, är nog det som allra först faller en utifrån kommande besökare i ögonen. Civilisationen i Väst har tappat modet. Det

gäller Väst som helhet och i samma grad de enskilda staterna och deras styrande elit, alla de politiska partierna och inte minst FN.

Denna brist blir särskilt tydlig i media där Solzjenitsyn ser likheter mellan journalistkårerna i kommunistiska stater och västerländska demokratier:

För den som kommer från öster där pressen är totalt enhetlig finns ännu en överraskning tillreds: man upptäcker i Väst en samlad strävan efter enhetliga åsikter. Det är en sorts vana inneboende i den samlade västerländska pressen; där finns allmänt godtagna mönster efter vilka man bedömer, där man också kan finna enkla korporativa intressen. Det samlade intrycket av pressen i Väst är inte en mångfald utan ett bedövande samförstånd. Det finns i tidningar och i television en underförstådd och total samklang. Den regerande åsikten är en doktrin som aldrig blir ifrågasatt, aldrig prövad eller uttalad annat än som ett självklart faktum och ingen kliver över dess gräns. Denna torgförda doktrinära åsikt är journalisternas egen uppfinning. Utan att det finns censur i Väst sållas gamla åsikter noga ut från dem som gäller; det finns ingenting som är förbjudet men det som inte gäller kommer aldrig att finna sin väg till tidskrifterna eller böckerna, man kommer inte att få höra i skolan att de finns.

Aleksandr Solzjenitsyn, En kluven värld. Tal vid Harvard University 1978. Texten finns på hemsidan Liberty Haven under rubriken A Divided World: http://www.libertyhaven.com/thinkers

Efter att själv ha upplevt Gulagarkipelagens slaveri och lidande, ser Solzjenitsyn också tendenser till förtryck i det Västerland vars frihet han vill rädda. Ett väsentligt tema i hans kritik utgår från att fri- och rättigheter också behöver ett ansvarstagande i form av skyldigheter mot den kultur som fört fram friheten. Det räcker enligt Solzjenitsyn inte med lagens bokstav eftersom ett ensidigt förlitande på lagen endast föder moralisk medelmåttlighet. Det som krävs är en strävan efter både den grund och den verkshöjd som ger kulturen och människan som kulturvarelse verktyg att vara fri och att försvara friheten. Hon behöver förstå att friheten är ett resultat av en lång historia och mer förenad med uppoffring och kamp än lust och trygghet.

Sara. Det är väl vad Solzjenitsyn kallade för medias ”bedövande samförstånd” som vi idag brukar kalla politisk korrekthet och vars kritiker representerar en mångfald av åsiktsriktningar?

Fredrik. Ja och det är få som har uttryckt det lika tydligt som Solzjenitsyn. Om vi således skall försöka fånga in vad som utmärker konservatismen i detta ser vi

ett försvar av det kulturella livet i ett land som viktigare och överordnat samhällets ekonomi. Katolska konservativa är för familjen som grundläggande enhet i samhället. Vi har dessutom en, Joseph de Maistre, som i brist på kristna monarkier vill se påven som universell monark. Det är dock ytterligheter i sammanhanget.

Gustav. Charles Maurass blev väl dessutom exkommunicerad av den katolska kyrkan eftersom han och den rörelse han verkade inom, Action Française, gjorde nationen till något överordnat Gud?

Fredrik. Ja hela den rörelsen exkommunicerades av Pius XI. Deras ”gud” var nationen. Vi får komma ihåg att nationalismen som blev en konsekvens av den franska revolutionen skiljer sig mycket från den äldre ”nationalism”, eller vad man nu skall kalla den för, eftersom det egentligen inte var fråga om en ”ism” eller en ideologi. Den äldre ”nationalismen” som alltså skall skiljas från den nationalism som betonar ”folket” och ”nationalstaten”, var snarare en fråga om en lokal förankring med ett landskap och de familjer och släkter som hade samma anknytning och som därför också över generationerna satt en lokal särprägel. Nils Dacke i Sverige såg sig exempelvis inte i första hand som svensk utan som katolik och som medlem av en socken och hade levande relationer med bönder från andra socknar i Småland. Dessa delade gemensamma intressen och kunde också bistå varandra lokalt. Nationalstaten uppfattades sannolikt på samma sätt som dagens svenskar uppfattar EU och Bryssel. Det vill säga som någon abstrakt och svårgripbar makt långt borta från det egna livet här och nu. Denna äldre ”nationalism” är i mina ögon den äkta och levande samhörigheten med sin stad och sitt närområde. Den är subsidiär och personlig. Odyssevs i Illiaden/Odyssen längtade inte till Grekland utan till Ithaka som var hans ”hem”. Vidare kunde den äldre ”nationalismen” mycket väl försvara en kung eller ett kejsardöme som låg utspridd över franska, spanska och tyska språkområden. Detta kunde den eftersom överheten under vissa längre perioder inte lade sig i och ingrep i allt för hög utsträckning i människors liv. Undantag förekommer givetvis i detta och man får då komma ihåg att bonderevolterna under medeltiden utlöstes på grund av att överheten tog ut allt större skatter, samt bedrev inflationspolitik. Så skedde även i Sverige där Nils Dackes politiske motståndare, Gustav Vasa, skapade inflation genom att blanda ut metallerna i mynten. I Norden hade vi däremot under en mycket lång period självägande bönder och sockenting, något som alltså nationalstaten i omgångar har slagit sönder från Gustav Vasa och framåt.

Erik. Jag menar å min sida att vi här måste akta oss för en nationalism som går till överdrifter och hamnar i det chauvenistiska träsket. Edmund Burke menade

snarare att konservatismen handlar om att välja principer och idéer utifrån praktisk erfarenhet och kunna anpassa sig till olika situationer.

Fredrik. Jag instämmer. Den nationalism som vi borde ta avstånd ifrån är den nationalism som uppstod efter den franska revolutionen och som vi ser komma till uttryck i 1848 års revolutioner, i den italienska enhetsrörelsen ledd av Giuseppe Garibaldi, som inspirerades av romantiken och kanske i synnerhet av Johan Gottfried Herder och av 1800-talets biologism. Det är den nationalism som också senare utmanar och söndrar det Habsburgska imperiet och mynnar ut i framväxten av fascistiska partier och rörelser i Europa under mellankrigstiden. Det är en nationalism som också då och då har gift sig med både liberalism och socialism. I Tyskland kallades detta äktenskap nationalsocialism. Jag skulle även säga att Josef Stalin öppnade för nationalism och nationalistisk propaganda i denna moderna mening för att vinna andra världskriget. En slags nationalkommunism om du så vill. I ”Fascismens Doktrin” vars första del högerhegelianen Giovanni Gentile spökskrev åt Benito Mussolini heter det dessutom: ”Allt genom staten, intet utanför staten”. Och mycket riktigt blev Mussolini kritiserad av den romerske påven i encyklikan Non abbiamo bisogno för att han dyrkade staten, hyllade våldet, ville att allt skulle underordnas staten och inte respekterade människans frihet. Vi befinner oss här således långt borta från den ”nationalism” som Nils Dacke gav uttryck för i sin kamp för lokal frihet visavi staten och Gustav Vasa, liksom den som invånarna i Vendée gav uttryck för visavi jakobinerna. Jag skulle till och med säga att jakobinerna har mer gemensamt med fascismen än de har med en frihetlig konservatism.

Utöver att fördöma kommunismen i den påvliga encylikan Divini Redemptoris och fascismen i Non abbiamo bisogno fördömdes även nationalsocialismen i Mit brennender Sorge. Här delar jag den romersk-katolska synen som i sin tur är grundad i vad jag ser som katolsk konservativt tänkande som vägleds av naturrätten. Nationalsocialismen fördöms för dess dyrkan av rasen, antisemitism och kult av ledaren. Kommunismen fördöms för att den går emot alla andliga och mänskliga värden. Fascismen fördöms för att den går emot friheten och leder till vad Pius XI kallar för hednisk dyrkan av staten.

Fortsättningsvis vill jag därför kalla den ”äldre nationalismen” som inte är en ”ism” för oikofili, det vill säga kärleken till sin lokala hembygd, region eller stad. Begreppet är taget direkt från den brittiske konservative filosofen Roger Scruton. Oikofili handlar mer om kärlek till sitt lokala landskap och sin lokala kultur och dialekt än om frågor som rör ett helt land och en abstrakt ”identitet”. Det handlar inte heller om fientlighet mot influenser utifrån er att man för alltid är fast i sin hembygd. Det handlar snarare om att man vill bevara vissa värden,

dialekter och uttryck som man uppskattar där man bor och inte gå miste om dessa. En sådan uppskattning betyder inte heller att man nedvärderar andra uttrycksformer.

Olof. Det råder överlag i svensk debatt en stor förvirring om alla dessa begrepp. Idag ses till exempel liberalismen och nationalismen som varandras motpoler. I den franska revolutionen och i de stridigheter som följde under 1800-talet var liberalismen förenad med nationalism i det att man utmanade det konservativa fredsfördraget vid Wienkongressen 1815. Nationalismen i Italien ledd av Garibaldi förenade sig med liberalismen och utmanade de självstyrande mindre italienska staterna och städerna och ville ha ”nationell enhet”. Mussolini var en fortsättning på detta italienska projekt. Vidare var upproren 1830 och 1863 nationalistiska och liberala och mot den konservativa ordningen som syftade till fred i Europa. Skandinavismen var både liberal och nationalistisk. Svenska liberaler som Gustaf Lallerstedt, August Sohlman och August Blanche hyllade Garibaldi.

Sara. Varför reagerar konservativa så starkt mot 1789 års franska republik?

Fredrik. Man reagerar mot 1789 av flera skäl. Å ena sidan kan vi se på några specifika historiska skeenden. Vi har jakobinernas och Maximilien de Robespierres massmord på sannolikt över 300 000 invånare inkluderande barn och kvinnor i Vendée. Det borde påpekas att det finns olika bedömningar av hur många som fick sätta livet till. Några uppskattar antalet dödade som högre, andra som lägre. De som gjorde uppror i Vendée var bönder, borgare och adel som tillsammans sökte enhet för att bevara den romersk-katolska trons offentliga ställning i samhället. De ville också ha ökad makt att styra sig själva lokalt och var motståndare till den republikanska enhetstanken. Robespierre iscensatte det första massmordet i modern tid och beordrade att inget människoliv skulle andas i Vendée, alltså inte ens spädbarn. Kropparna ville han dessutom skänka till den moderna vetenskapen. Vi har därutöver förstatligandet av jordegendomar, kyrkobyggnader, kloster, skolor, sjukhus och korporationer, vi har giljotinen, politiska mord och förstörelsen av Frankrikes katolska kulturarv. 1789 var början på den tsunami som skulle mynna ut i 1848 års revolutioner och i revolutionen i Ryssland 1917. Tillsammans satte dessa revolutioner prägel på 1900-talet och företrädarna för de politiska ideologiernas masslakt på människor som inte ”passade in” i deras ideologiska drömlandskap.

Max. Vi får inte heller glömma de faktiska missförhållanden i det gamla Frankrike där adeln och prästerskapet ägde hälften av all jord och var skattebefriade. Människor svalt medan vissa grupper levde i överflöd.

Fredrik. Självklart var l´ancien regime inte utan brister. Man kan dock inte förstå revolutionen rätt om man inte tar hänsyn till skillnaden mellan land och stad. Svält och orättvisor ifråga om privilegier hade en annan form i storstäderna och i synnerhet i Paris. Även om genomgripande reformer behövdes i hela samhället måste man ta hänsyn till en mer komplex verklighet. Det jag vill fånga in var att revolutionen på ett ideologiskt plan däremot inte alls hade en djup folklig förankring i hela landet. Det fanns ett motstånd på sina håll mot att överge den ordning som vilade på kristen tro och tradition. Detta motstånd hade varit starkare om inte Jesuitorden blivit upplöst av påven Clemens XIV år 1773. Jesuiterna utövade nämligen ett starkt motstånd mot de nya revolutionära ideologierna parallellt med att de var starka försvarare av sociala reformer. Efter att Jesutiorden förbjöds försvagades den intellektuella motståndskraften.

Max. Men du kan förstå varför revolutionen inträffade och du erkänner att människor led svår nöd och saknade rättigheter liksom bröd för dagen?

Fredrik. Ja självklart kan jag det och det fanns stora missförhållanden innan. Jag behöver inte vara för allt vad den gamla regimen stod för och representerade. Likaså måste man erkänna att man genom förstörelsen och angreppen mot kloster och ordnar också upplöste mycket av den vård och sociala omsorg som fanns innan revolutionen. Revolutionen var mestadels något som hände i och utgick från Paris. Man måste således se skillnaderna på land och stad.

Max. Du borde även erkänna, menar jag, att det kom en hel del bra saker från revolutionen som humanism, sociala reformer och en politisk framstegstro.

Fredrik. På denna punkt är det lämpligt att ställa en klargörande fråga som fångar in mitt grundproblem med frågans premiss. Premissen som ifrågasätts är att revolutionen och den humanism som revolutionen ämnade försvara var mer human än den ordning som på sina håll redan fanns i Frankrike. Frågan är följande:

Mitt eget svar på frågan är att det mest humana är att låta individer bestämma själva vilken ideologi eller religion som de skall leva efter i sin lokala gemenskap och kultur? Än idag är tvärtom anrika kyrkor i Frankrike fortfarande i statlig regi och medborgare förbjudna att bära krucifix liksom andra religiösa symboler i statliga skolor och inrättningar. Där har du revolutionens ethos. Det handlar inte bara om att man nöjer sig med att avskaffa onödiga privilegier och införa sociala reformer, det handlar också om ett ideologiskt motiverat förstörelseverk som går på tvären med medmänsklig anständighet.

Olof. Den 25 september 1993 var Aleksandr Solzjenitsyn inbjuden att hålla ett publikt anförande på minnesdagen över revolten i Vendée. Hans tal är värt att nämna i detta sammanhang. Jag läser gärna upp det om ni vill?

Sara. Läs det!

Olof. Ni får ursäkta mitt uttal, men jag gör mitt bästa:

Two thirds of a century ago, while still a boy, I read with admiration about the courageous and desperate uprising of the Vendée. But never could I have dreamed that in my later years I would have the honor of dedicating a memorial to the heroes and victims of that uprising.

Twenty decades have now passed, and throughout that period the Vendée uprising and its bloody suppression have been viewed in ever new ways, in France and elsewhere. Indeed, historical events are never fully understood in the heat of their own time, but only at a great distance, after a cooling of passions. For all too long, we did not want to hear or admit what cried out with the voices of those who perished, or were burned alive: that the peasants of a hard-working region, driven to the extremes of oppression and humiliation by a revolution supposedly carried out for their sake– that these peasants had risen up against the revolution!

That revolution brings out instincts of primordial barbarism, the sinister forces of envy, greed and hatred–this even its contemporaries could see all too well. They paid a terrible enough price for the mass psychosis of the day, when merely moderate behavior, or even the perception of such, already appeared to be a crime. But the twentieth century has done especially much to tarnish the

romantic luster of revolution which still prevailed in the eighteenth century. As half-centuries and centuries have passed, people have learned from their own

misfortunes that revolutions demolish the organic structures of society, disrupt the natural flow of life, destroy the best elements of the population and give free rein to the worst; that a revolution never brings prosperity to a nation, but benefits only a few shameless opportunists, while to the country as a whole it heralds countless deaths, widespread impoverishment, and, in the gravest cases, a long-lasting degeneration of the people

It is now better and better understood that the social improvements which we all so passionately desire can be achieved through normal evolutionary development–with immeasurably fewer losses and without all-encompassing decay. We must be able to improve, patiently, that which we have in any given ”today.”

It would be vain to hope that revolution can improve human nature, yet your revolution, and especially our Russian Revolution, hoped for this very effect. The French Revolution unfolded under the banner of a self-contradictory and unrealizable slogan, ”liberty, equality, fraternity.” But in the life of society, liberty, and equality are mutually exclusive, even hostile concepts. Liberty, by its very nature, undermines social equality, and equality suppresses liberty–for how else could it be attained? Fraternity, meanwhile, is of entirely different stock; in this instance it is merely a catchy addition to the slogan. True fraternity is achieved by means not social but spiritual. Furthermore, the ominous words ”or death!” were added to the threefold slogan, effectively destroying its meaning.

I would not wish a ”great revolution” upon any nation. Only the arrival of Thermidor prevented the eighteenth-century revolution from destroying France. But the revolution in Russia was not restrained by any Thermidor as it drove our people on the straight path to a bitter end, to an abyss, to the depths of ruin.

One might have thought that the experience of the French revolution would have provided enough of a lesson for the rationalist builders of ”the people’s happiness” in Russia. But no, the events in Russia were grimmer yet, and incomparably more enormous in scale. Lenin’s Communism and International Socialists studiously reenacted on the body of Russia many of the French revolution’s cruelest methods–only they possessed a much greater a more systematic level of organizational control than the Jacobins.

We had no Thermidor, but to our spiritual credit we did have our Vendée, in fact more than one. These were the large peasant uprisings: Tambov (1920-21), western Siberia (1921). We know of the following episode: Crowds of peasants

in handmade shoes, armed with clubs and pitchforks, converged on Tambov, summoned by church bells in the surrounding villages– and were cut down by machine-gun fire. For eleven months the Tambov uprising held out, despite the Communists’ effort to crush it with armored trucks, armored trains, and airplanes, as well as by taking families of the rebels hostage. They were even preparing to use poison gas. The Cossacks, too–from the Ural, the Don, the Kuban, the Terek–met Bolshevism with intransigent resistance that finally drowned in the blood of genocide.

And so, in dedicating this memorial to your heroic Vendée, I see double in my mind’s eye–for I can also visualize the memorials which will one day rise in Russia, monuments to our Russian resistance against the onslaught of Communism and its atrocities.

We have all lived through the twentieth century, a century of terror, the chilling culmination of that Progress about which so many dreamed in the eighteenth century. And now, I think, more and more citizens of France, with increasing understanding and pride, will remember and value the resistance and the sacrifice of the Vendee.

Källa: http://www.vendee-guide.co.uk/Memorial-de-la-Vendee-Alexander-Solzhenitsyn.htm

Max. Så ni båda tolkar den humanism som kom 1789 som inhuman? Jag försöker bara förstå er?

Fredrik. Vi får också komma ihåg att den humanism som vi här talar om ser Gud och kristendomen som hinder för mänsklig utveckling. Det är fråga om en ateistisk humanism som i grunden baseras på ett ressentiment mot kyrkan och monarkin. Det är därför en humanism som kan förena sig med massmord om detta leder mänskligheten framåt. Därför ser vi det som händer i Vendée även upprepa sig i den ryska revolutionen 1917. Där man 1789 mördade nunnor, präster, munkar och förstörde kyrkor och helgedomar var detta också huvudmålet för bolsjevikernas revolution 1917 där nunnor våldtogs och kyrkor sprängdes i luften eller omvandlades till fängelser och inrättningar för förhör och tortyr. Vittnesmål från denna tid förtäljer att kommunistiska kommissarier gick runt bland kyrkor på landsbygden, släpade ut bedjande föräldrar och lät deras barn se på när deras pappa misshandlades till döds och deras mamma våldtogs. Prästen i kyrkan misshandlade man och hängde med rep i ikonostasen. Ikoner revs ned från väggarna och man urinerade på dem. Kyrktorn revs under kommissariernas jubel och skratt. Det är den humanism som därför anarkisten

Joseph Proudhon beskrev som ”antiteism” och August Strindberg kallade teofobi. Den handlar i grunden om ressentiment.

Gustav. Upprättade inte bolsjevikerna redan samma år som revolutionsåret 1917 ett ”Folkkommissariat för Upplysning” där de introducerade ett program för hur man skall dekonstruera och ersätta kristendomen i skolor med marxistisk vetenskap. Uppgiften hamnade på lärarkåren?

Olof. Jo, det stämmer. Även språket förändrades och de ryska ord som användes för Gud och tro gavs en negativ klang. Julfirande och liknande kristna högtider dekonstruerades också. Trots Helige Nikolajs starka ställning i rysk folkfromhet ersatte man honom med Farbror Frost. Än idag vet inte troende ortodoxt kristna ryssar hur man firar jul med familjen. De har inga bevarade jultraditioner i familjelivet. De vet varför och hur man firar jul i kyrkan, men saknar familjetraditioner. Överadministrationen för Politisk Upplysning, Glavpolitprosvet, installerades för övrigt 1920.

I likhet med den franska revolutionen förklarade Lenin att all kyrklig egendom skulle konfiskeras av staten. Som andlig motåtgärd gjorde den ortodoxt kristne kyrkoledaren, Patriark Tikhon, tre saker: 1.) Den 19:e januari 1918 deklarerade Tikhon att bolsjevikpartiets medlemmar var exkommunicerade vilket innebär att de är uteslutna från kyrkans gemenskap (något ironiskt med tanke på att de ledande bolsjevikerna inte var kristna). 2.) Han gav rysk-ortodoxa biskopar i utlandet mandat att skapa autonoma församlingar och uppmanade människor att söka sig bort från den nya staten och 3.) Han uppmanade alla ortodoxt kristna att bevara tron intill döden och att bekämpa bolsjevismen. Som svar eskalerade förföljelserna. Bara några månader efter patriark Tikhons exkommunicering hade över 1000 präster och biskopar mördats tillsammans med ännu fler församlingsmedlemmar. Vid årets slut hade 579 kloster stängts ned eller demolerats och dess nunnor och munkar mördats. Vi talar här om allt från mindre kloster med ett hundratal residenter till kloster med flera tusen religiösa utövare. Det finns osäkra uppgifter hur många som fick sätta livet till. Mellan 1921 och 1928 fortsatte terrorn. Efter att ha avvisat en vädjan om religionsfrihet och trots folkliga protester mot myndigheternas religionsförföljelser mördades

under dessa år 6775 präster.

1921 deklarerade även bolsjevikerna att ateism var nödvändigt för medlemskap i partiet. Lev Trotsky ville få patriark Tikhon mördad, vilket Lenin hindrade eftersom han fruktade för konsekvenserna. Istället satte man Tikhon i fängelse och försökte överta den ortodoxa kyrkan inifrån genom att förändra dess kristna budskap och göra den tandlös och regimtrogen. 1922 gör myndigheterna om klostren på Solovkiöarna till regimens första koncentrationsläger.

Koncentrationslägret användes mot ortodoxt kristna utövare och regimkritiker. Mellan 1917-1935 arresterades och mördades totalt 130 000 präster varav 95 000 arkebuserades.

Det fanns även en tidig resning mot bolsjevismen som påminner om Vendée och som Alexandr Solzjenitsyn omnämner i sitt anförande som citerades tidigare. 1920-1921 reser sig bönderna i regionen Tambov-Oblast och delar av Voronez mot bolsjevismen. Uppskattningsvis deporterades 100 000 bönder och deras familjer och av dessa arkebuseras 15000. Detta var början på Gulaglägren. Gulag kom att bli det största slavläger som världshistorien har sett. Massakrer förekom regelbundet på fångarna.

Det tragiska med tiden innan revolutionen var att Tsar Nikolaj II:s ministerpresident Pjotr Stolypin genomförde flera av de sociala reformer som gav bönderna rätt till privategendom. Han ville skapa självägande bönder och fortsätta med Tsar Aleksander II:s jordbruksreformer. Dessvärre blev han mördad av kommunisten Dmitrij Bogrov 1911. Stolypin hade dessförinnan utsatts för flera mordförsök.

Max. Tack, Olof. Du nämner flera saker som jag inte kände till innan och som får mig att vilja veta mer. Jag har själv bara hört en sida av revolutionen som att den var folklig och liksom den franska initierades till följd av hungersnöd. Den explicita ateismen var liksom i Vendée däremot inget som hade djup folkligt stöd, vilket om inte annat allt mördande visar. Jag vill dock gå tillbaka till just Vendée och ställa en fråga till Fredrik. Är inte trots allt sekularismen ett av de värden som vi kan se som bra och som revolutionen förde fram. Jag menar separation mellan kyrka och stat?

Fredrik. Själv finner jag att sekularismen inte kommer tillrätta med alla religioner eftersom den å ena sidan enbart ämnar separera kyrkan från staten, men å andra sidan inte separerar ersättningsreligioner som kommunism, nationalism och liberalism från staten. Om sekularismen skall exkludera alla religioner, borde den även exkludera de ideologier som ter sig som religiösa livsåskådningar. Kommunism och nationalsocialism är två ypperligt bra exempel. Det vore bättre om de politiska ideologierna i likhet med religionerna enbart förekom som åskådningar i kulturen där man i likhet med religionerna får

rekrytera egna medlemmar, missionera och tvingas anpassa sig till andra åskådningar som man delar rum med. I sådana fall skulle katolikerna i Vendée kunnat fortsätta med sitt på lokal nivå, medan Robispierre och jakobinerna kunnat ägna sig åt att förfölja varandra och bilda politiska sekter och utbrytargrupper bäst de behagade och utan att de störde någon annan.

Det är i dessa sammanhang en modern norm att påtala inkvisitioner, angrepp på katharer och konflikter mellan hugenotter och katoliker som exempel på katolska atrociteter under historien. Kritiken borde emellertid idag inte enbart handla om katolicismen utan även om de politiska ideologier som ersätter katolicismen som statens nya åskådning. Om vi jämför ca 1450 år av kristet styre med ca 200 år av politiska ideologier finner vi att vågskålen ifråga om atrociteter å de sekulära ideologiernas sida redan vägde tyngre vid mitten på 1900-talet, alltså efter cirka ett och halvt sekel. Ingen kristen monark under medeltiden var totalitär eller fantiserade om en stat som den sovjetiska. Ingen kristen medeltida monarki sände miljoner till dödsläger.

Olof. Och som du så korrekt påpekar innebär den mest relevanta skillnaden mellan de kristna monarkierna och de politiska ideologerna att kyrkan alltid varit bistert medveten om att monarken är en syndare och att makten alltid riskerar att korrumperas. Man var medveten om att de styrande hade en skuggsida oavsett deras retoriska yttre, medan de politiska ideologierna snarast handlat om att förändra världen än att utveckla goda politiska ledare. Deras moral har istället handlat om ideologisk rättvisa. Just den eller den versionen av kommunismen kommer att lyckas och man antar att man själv har bättre moraliska förutsättningar för att lyckas skapa det goda samhället än de kristna monarkerna enbart för att man skruvat till socialismen på ett sätt som låter bättre än andra versioner.

Max. Själv skulle jag säga att ingen modern nationalstat kan tillämpa marxismens internationella budskap på rätt sätt, men lämnar frågan därhän till kommande diskussioner. Hur ser ni förresten på Ludwig Feurbach religionskritik? Ludwig Feurbach menade ju att Gud i kristendomen var summan av mänsklighetens alla drömmar och förhoppningar.

Olof. Som svar på ditt första påstående skulle jag då säga att ingen marxistisk ledare oberoende av stat tycks ha haft de andliga och moraliska kvalitéer som krävs för att förhindra blodbad och tyranni, men lämnar också frågan därhän till kommande diskussioner.

Som svar på din fråga om Feurbach så hade han uppenbarligen inte läst de kyrkofäder som slår ner på varje försök att projicera människans begrepp om

godhet, vishet, skönhet, sanning och barmhärtighet på Gud. Omvänt borde Feurbach också ställt sig frågan varför människan drivs mot något som är sant, kärleksfullt, vackert och gott överhuvudtaget; egenskaper som Feurbach helt rätt ser som värdefulla i sig själva? Det jag fiskar efter är nämligen grunden för vad vi inom Östkyrkan kallar negativ teologi och som jag kommer att gå in på i ett senare samtalsämne i slutet på denna vecka. Det är å andra sidan värt att nämna i detta sammanhang att en av de viktigaste föregångarna till den ryska kommunismen, Nikolai Chernyshevski, såg Feurbach som en av de stora mästarna inom västerländsk filosofi. Den främste var givetvis Karl Marx som även han såg Feurbachs ateistiska humanism som grunden för sin egen. Det marxistiska paradiset skulle inte kunna uppnås utan en mänsklighetens skärseld där varje människa ( i symbolisk mening) passerade genom Feurbachs religionskritik. Humanistisk ateism var förutsättningen för kommunismen och omvänt var kristendomen huvudhindret varför man inte skulle få till stånd en ny människa och en ny mänsklighet. Och det tragiska är att Feurbach alltså har helt fel teologi som utgångspunkt. Jag brukar kalla denna teologi för ”önsketänkandets teologi”. Den är inte kristen. Den är inte djup. Den når inte fram till Gud. Hur som helst är det ”önsketänkandets teologi” som Marx gör till ideologi när han lägger ner dessa önskningar i en ideologisk paradislära om jordens framtid.

Fredrik. Intressant. Jag tror att Marx filosofi sett annorlunda ut om han bara förenat den anglosaxiska ekonomin med den tyska idealismen och utan att också ha blandat in Feurbach. Om vi återgår till Vendée och härleder etiska principer mot bakgrund av ovanstående resonemang, hamnar vi i ett toleransbegrepp som omfattar medlemmar av alla riktningar jämlikt. Jämlikheten är då inte starkare för medlemmar av en sekulär och jakobinsk åskådning utan neutral till alla åskådningar förutsatt att de i sin tur tolererar och ger lika rättigheter för alla andra.

I det katolska Bayern fördes för några år sedan en het debatt om skolor fortsättningsvis skall ha krucifix på väggarna. Här stod återigen den högre makten mot den lokala rörande påtvingad sekularisering.

Sara. Hur ser ni då på Upplysningsarvet?

Olof. Som troende ortodox kristen kan jag kanske svara på denna fråga.

När jag själv sökte mig till Östkyrkan var denna fråga mycket viktig för mig. Jag ville inte hamna i ett sammanhang där man nedvärderade utgrupper, inte respekterade lika fri- och rättigheter för alla och inte såg alla människor som lika värdefulla. Det som därför inspirerade mig var synsättet att det var jag själv som

skulle ta ansvar och bära min tro i kärlek till alla medmänniskor utan att nedvärdera någon av annan övertygelse. Vidare, upptäckte jag, att de delar av vad du kallade ”upplysningsarvet” och som rör respekten för människans värde och frihet tidigt försvarades inom kyrkan, vilket jag snart kommer att gå in på.

Apropå diskussionen om vad Peterson kallade konservativa respektive liberala personlighetstyper får man också erinra sig att kristendomen under de första århundradena sågs mer som en förnyande, utmanade och revolutionerande kraft än som ett uttryck för konservatism. Kyrkan lyfte upp en före detta prostituerad, Maria Magdalena som ”apostlalik” och såg henne som helgon, vilket onekligen var radikalt vid denna tid. Att omvända sig från ett tidigare liv och ta ansvar för sin situation tolkades emellertid också som ett samspel med både den kristna gemenskapen och med den gudomliga nåden. Individen hade ett ansvar för sig själv, men individen var i behov av andra och inte isolerad och ensam i denna livsuppgift, vilket är viktigt i sammanhanget då vi annars fastnar i en allt för radikal individualism. När kristendomen senare och efter stora förföljelser etableras som Roms officiella religion sker med tiden en utveckling av den konservativa tendensen att bevara den kristna ordningen.

Det som förenade den kristna civilisationen från Romarrikets kristnande från Kejsar Konstantin fram till dess sista fas i och med den franska revolutionen 1789 var tron på Logos som på grekiska betyder ord, ordningssammanhang och grund, det vill säga tron på att det finns en förklaring till världen som vi kan studera och få kunskap om, en vishet och en ordning på vilken vi bygger samhället, lagarna och politiken. Denna grund bakom världen kunde utforskas via vetenskap och få en ontologisk förklaring via teologin och filosofin. Genom visheten och logiken trodde romarna att man kunde komma fram till vad som var juridiskt rätt och fel och formulera detta i lagar. Man kan säga att romarnas praktiska kynne omsatte klassisk grekisk filosofi till konkreta rättsprinciper. Kristendomen förkunnade i sin tur att Logos, som alltså även betyder Ordet och i teologin anspelar på Guds vishet, hade blivit människa i Jesus Kristus och blivit en del av människans historia och till det inkarnerade Logos ära byggde grekerna det arkitektoniska mästerverket Hagia Sofia, den Höga Vishetens katedral, i Konstantinopel. Geografiskt kom det vi känner som Europa idag att växa fram genom en utdragen kamp mot invasionsarméer vilka vid upprepade tillfällen invaderade Europa i både väster och öster. Den östromerske kejsaren Manuel II Paleologus beskrev i detta sammanhang en av de grundläggande skillnaderna mellan kristendom och islam som skillnaden mellan tron på en Gud som handlar genom Logos och tron på en Gud som inte var bunden av sitt eget ord och sina egna lagar och således kunde ändra sig och komma med nya bestämmelser som upphävde de tidigare. Där kristendomen från början inte var en ”textreligion” (Bibeln består av skrifter

som sattes samman med varandra först efter 300 talet och de första kristna hade inte tillgång hela Nya Testamentet då dessa skrifter var utspridda i olika delar av världen) utan en tro på Gud talande genom sitt Logos som människa i Jesus Kristus, överläts det också åt människan att stifta lagar utifrån hennes förnuft och där hon kunde förhålla sig till olika tidsepoker, kulturer och traditioner på ett varierande sätt. Människans samvete upplyst av den kristna etiken i förening med hennes förnuft gavs autonomi att tolka rätt och fel. Det fanns till exempel inga bestämda straff givna på förhand.

Kristendomen förkunnade dessutom att människan var fri och ägde en fri vilja. Hon var inte bestämd av ett öde utan personligen ansvarig för sina handlingar. En ny människosyn utvecklades som värderade människans värde som person. Under förföljelserna från den romerska statsmakten åberopade man samvets- och religionsfrihet. När kyrkans ledare senare samlades i kyrkomöten, koncilium, rådde fria diskussioner om vad som var den ursprungliga kristna tron.

Det är den enda metod vi känner till som ser lyssnandet som en dygd. Peterson nämner därför också dygden att kunna lyssna aktivt som en av sina tolv regler.

Fredrik. Jag skiljer dessutom mellan den hårda och den mjuka upplysningen. Den hårda upplysningen ville riva ner allt vad den kristna tron stod för och representerade och släppa fram de politiska ideologierna i katolicismens ställe i det offentliga rummet. Kyrkan förbjöds verka i allmänheten och tron förklarades vara en privatsak. Däremot skulle de politiska ideologierna vara offentliga, allmänna och förena sig med staten. Den hårda upplysningen förklarade även att människans förnuft stod i konflikt med den katolska tron.

Det jag vill se som den mjuka upplysningen handlar istället om naturvetenskapen som sådan och om behovet av sociala reformer. Jag är för naturvetenskapen liksom sociala reformer. Jag är också för lika fri- och rättigheter för alla individer. Således försvarar jag den mjuka upplysningen. Denna är nämligen förenlig med vad jag ser som huvudproblemet med den hårda upplysningen. Den hårda upplysningen orsakade att människan sökte mening och tro genom det politiska. Staten blev jakobinernas, kommunisternas och fascisternas kyrka.

Där kyrkan förbjöds och ateismen påbjöds inleddes det som kom att leda till alla de politiska förföljelser och mord som följde under de efterkommande seklen. Vi har revolutionen i Ryssland 1917 som ett tydligt exempel. Vi har Mao Zedong i Kina.

Max. Ovan påstod ni båda att ni var för utveckling och framåtskridande. Hur kan man vara för detta och samtidigt kalla sig konservativ kristen?

Olof. Jag kallar mig inte konservativ utan enbart ortodox kristen. Möjligtvis traditionalist av den gamla ordningen eftersom jag självklart tror på monarki och en kristen social ordning. Som svar på din fråga skiljer jag på vetenskap och på kultur. De två har olika riktningar. Där jag är för framåtskridande i vetenskap och teknologi kan jag samtidigt vara för traditionella värderingar ifråga om kultur, andlighet och moral. Jag kan vara för vetenskap och djupandlighet samtidigt.

Erik (ställer sig hastigt upp och viftar med en cigarett som han ömsom pekar mot Fredrik, ömsom mot Olof samtidigt som han talar i högt tonläge). När jag hör dig Olof känns det ibland som att åka tillbaka i tiden till en byhåla i Bysans på 1000-talet och fläta sitt skägg. Nu har jag suttit artigt och lyssnat på era utläggningar. Hur skall man någonsin ta er på allvar när ni säger så där. Ni bortser helt från den kamp som drevs för medborgerliga fri- och rättigheter under revolutionen, liksom från all social utveckling som följde under de senaste 300-åren. Är ni sanna eller skämtar ni?

Olof. Om du tyckte att det jag sa nu lät för magstarkt undrar jag hur du kommer att må mot slutet av veckan.

Erik (sätter sig ned). Ni vet väl att parlamentarismen, som vi ärvt från England och inte Frankrike, genom att bygga in ideologiska motpoler i parlamentet bistår demokratin genom att bibehålla den sociala ordningen i en verklighet av vitt olika åsiktsmeningar?

Fredrik. Jo det vet vi, men problemet du nu påpekar hör också till centralismen och nationalstaten.

Max. Om jag får komma in här och svära lite i församlingen så finns det beröringspunkter mellan vissa aspekter av konservativ upplysningskritik och den kritik som de kritiska marxisterna Theodor Adorno och Max Horkheimer för fram i Upplysningens dialektik. För Horkheimer och Adorno är upplysningens grundläggande princip människans självbevarelsedrift där hon söker frihet från fruktan över en hård värld genom sitt förnuft. Genom att förklara världen genom vetenskap och kontrollera världen genom teknologi söker människan använda förnuftet instrumentellt för sin erövring av naturen och naturkrafterna. Naturen reduceras här till något kontrollerbart som kan beräknas och ingå i kvantifierbara relationer. Till sist ingår också människan själv i det kvantifierbara. Hon blir inte bara det subjekt som räknar utan också det objekt som beräknas. Människan får en distans till både naturen och sig själv och allt blir materia utan differens och individualitet. Härav liknelsen i Upplysningens Dialektik mellan Markis de Sades organiserade och sadistiska utopi där människorna blott var utbytbara kroppar med funktionen att lida och njuta.

Det som händer och är relevant för diskussionen om postmodernismen är att Horkheimer och Adorno ser vetenskap och vetande inte bara som vetande utan också som en maktrelation mellan människa och natur. Här finns det en härledning där Kritisk Teori och postmodernism också tangerar en konservativ kritik. Slutsatserna från denna beröringspunkt är emellertid olika. Vill någon lägga till något om detta?

Olof. Ja jag vill komplettera detta och kommer att göra det mer utförligt i en senare diskussion. Det var inte fel på Markis de Sades rationalitet utan på karlns andliga och moraliska tillstånd. Syndafallet tolkas i östkristen tradition inte som att människan saknar förmåga att skilja på gott och ont utan på att det goda och det onda internaliserats inom henne och blandas samman. Hon har så att säga fått en inre skuggsida som hon måste bearbeta. Detta är inte en rationell process. Hon kan inte resonera bort skuggsidan genom till exempel en ideologi och därför kommer alla politiska ideologier i slutändan att misslyckas.

Gustav. Själv är jag kritisk till både den gamla regimen och den nya. Jag är emellertid för vissa värden som den nya regimen förstörde. Det som intresserar mig mest är nämligen det som händer ifråga om idéer, liksom dyrkan av det mänskliga förnuftets gudinna. Filosofen Eric Voegelin menade att revolutionens politiska idéer är en slags pånyttfödd gnosticism.

Erik. Vad är gnosticism för något? Är inte det en antik åskådning?

Fredrik. Den gnosticism som Voegelin syftar på ser människan som inkastad i en ond värld och här har att söka ljuset genom sin inre strävan efter kunskap, gnosis, som befriar henne från det onda. Hon är här vägledd av sitt inre rationella ljus. Mot bakgrund av detta resonemang analyserar han de politiska ideologierna och konstaterar att liberalismen avser att befria individen från det orättvisa i tillvaron medan socialismen avser att befria kollektivet. Det är vidare människans förnuft tolkat fristående och oberoende av hänsyn till organiskt framväxta samhällen och kulturer som skall förändra desamma. Social ingenjörskonst blir till sist därför viktigare än människors rätt att själva välja hur de skall forma sina samhällen och kulturer.

Gustav. Ja ungefär så och om man inte delar den moderne filosofen Voegelins betraktelser så kan man alltid läsa den filosof som var mest populär bland jakobinerna under revolutionen, nämligen Jean Jacques Rousseau. Rousseaus antropologi utgår från att det är civilisationen som har fördärvat människan och förslavat henne. Däremot romantiserar han obekymrat om den ädle vilden som lever i ett harmoniskt och naturligt tillstånd av jämlikhet. En rimlig slutsats av

Rousseau blir därför att vi måste befria oss från civilisationen och våra traditioner i syfte att återvinna ett renare och mer jämlikt urtillstånd.

Det handlar helt enkelt om en ny människosyn där man externaliserar det onda i tillvaron till en grupp utanför sig själv och utan att själv se att alla människor har samma möjlighet till moralisk korruption. Det var denna insikt som Alexander Solzjenitsyn ville lära oss från Gulag och som Jordan B Peterson har försökt att påminna oss om idag. Det socialistiska tänkandet om ont och gott brukar nämligen resultera i massmord och fångläger. Från massakern i Vendée till de sovjetiska dödslägren och framåt till dagens Nordkorea.

Erik. Men ni menar väl inte att Rousseau är att klandra för allt det här?

Gustav. Jag skall försöka att vara mer precis. Det jag är ute efter att fånga in är faran i allt politiskt tänkande som utgår från en dikotomi där man resonerar i gott och ont om grupper, snarare än att man härleder potentiell ondska tillbaka till sig själv och som Jordan B Peterson skulle säga: ”först städar sitt eget rum”. Det är faran i att man enbart ser allt dåligt som utanför sig själv och där man brukar landa i att man är oskyldig och ”ren” i en värld där ”de andra” är moraliskt usla. Det är dessutom en stor fara att inte erkänna att man själv är bärare av en politisk skuggsida som, om den inte konfronteras och bearbetas, riskerar att överskugga de godaste av ideologiska förhoppningar.

Max. Men du liksom jag utgår ju också från vissa ”ingrupper”. Familjen är en av dina ”ingrupper” och Fredriks ”oikofili” är ett uttryck för en annan slags ingrupp. Jag har svårt att förstå vad ni ser som den djupa skillnaden här?

Fredrik. Ja vi människor har ett psykologiskt behov av sociala, familjära, kulturella och existentiella sammanhang och de gemenskaper som svarar mot dessa behov. Det är dock skillnad på att vara född in i ett språk, en kultur och ett landskap där ens förfäder arbetade på de gator och hus som man själv vandrar på idag och att inte erkänna att andra människor har precis samma behov av sammanhang. Skillnaden ligger därutöver i att det konservativa perspektiv som jag försvarar eftersträvar harmoni och sammanhang, snarare än permanenta konflikter som endast kan lösas i en fjärran framtid. Jag ser mig dessutom inte som moraliskt bättre på grund av vad jag är utan betonar snarare att alla individer har samma rätt. Det är därför skillnad på min konservativa ”oikofili” som utgår från att alla människor har ett likvärdigt psykologiskt och socialt behov av gemenskap och kontakt med sina rötter och de ideologier som inte erkänner dessa mänskliga behov och som bara fantiserar om framtiden.

Det viktigaste med oikofilin är att jag inte ser den som något politiskt och som politiken har att ”införa”, men inte heller att bekämpa. Jag ser den som något

naturligt och finner den bland alla folkslag och i alla tider. Om den balanseras med respekt för alla människors lika rätt till liv och frihet, ser jag den som något positivt.

Sara. För att förklara vad jag själv menar med konservatism vill jag dra en parallell till matematiken. All matematik vilar nämligen på ett arv som har ursprung i antikens hellenska kultur. Man utvecklar nya idéer och perspektiv inom matematiken, men glömmer inte sina rötter och förhåller sig till de lagar och regler som formulerades för tusentals år sedan. När jag emellertid ser på samhället och på kulturen idag finner jag inte någon liknande värdering av det arv som gett oss konstarter, katedraler, vetenskaper, som lärt oss att uppskatta friheten och som gett oss ett rättsmedvetande om att alla borde vara lika inför lagen. Istället finner jag flera avbrott och i synnerhet i tiden efter den franska revolutionen. Idag är det inte enbart den postmoderna vänstern som tycks ha som utgångspunkt att allt gammalt och västerländskt är förtryckande och alla influenser är välkomna i dekonstruktionen av västerländska traditioner. Oförmågan att stå upp för västerländska värden när rättsnormer och allas likhet inför lagen på sina håll urholkas kännetecknas också av detta.

Gustav. Vilken bra utgångspunkt för traditionsbegreppet, Sara. Vi använder idag samma matematiska och geometriska grunder som man gjorde i antiken. Den utveckling som har skett kan inte bara härledas till så kallade paradigmskiften.

Fredrik. För att gå vidare i diskussionen om konservatismens olika riktningar vill jag fortsätta med en diskussion om den apolitiska förgrening inom konservatismen som mer har kultur och religion än samhälle och politik som utgångspunkt och som jag tror att Olof representerar, stämmer det Olof?

Olof. Ja, det stämmer till stor del.

Fredrik. Vill du ge en bild av hur du ser på vår kultur?

Olof. Jag ser att den moderna värld som föds via renässans och upplysning vilar på en materialistisk metafysik där människans kultur underordnas det kvantitativas och relativas primat. Det finns sedan kristna, hedniska och hinduiska (bättre att säga vediska) metateorier om samhälle och kultur. Om vi utgår från den kristna är det Guds Logos varigenom alla människor är skapta som gradvis har upplyst och upplyser alla andliga traditioner med sin sanning och vishet. Detta betyder inte att man förordar synkretism eller ser alla andliga traditioner som likvärdiga. Istället handlar det om att man ser andliga traditioner i generell mening som bättre än politiska än materialistiskt orienterade ideologier. Man ser därefter att de olika andliga

traditionerna nått olika grader av upplysning och att kristendomen i dess ursprungliga form är fulländningen eftersom den är grundad av Guds Logos som människa i Jesus Kristus. Självklart gäller inte detta islam, som ju är summan av de nestorianska, arianska och gnostiska irrläror som förkunnades på den region där Muhammed levde och verkade.

Ett exempel kan kanske ges. De tidigaste kyrkofäderna kom i många fall från en hednisk grekisk respektive romersk bakgrund. När de sökte sig till den kristna tron var det för att den, enligt de själva, erbjöd en enhetlig filosofi och praktik. I de antika kulturerna i Grekland och Rom var nämligen den religiösa kulten och de filosofiskolor som uppstått separerade från varandra. Likaså fanns det inget enhetligt moralsystem som kunde förklaras genom den religiösa kulten. Kulturen upplevdes med andra ord som fragmenterad. Det kristendomen erbjöd var en förening där en kosmologisk förklaring av universum svarade mot både riten och moralen. De förenades i Logos. Förklaringen av Kosmos var i grunden samma Logos som förenat sig med människans liv och gett henne existentiell mening och Logos som människa i Jesus Kristus var därtill föremål för den kristna kulten, riten, moralen och bönen. Att Guds Logos blivit människa öppnade för en ny världsbild, en ny ontologi, en ny existentiell tro, en ny moral och en ny människosyn. Det Logos som både filosoferna och människorna sökt i religion och vishet blev i kristendomen det Logos som kallade människan till tillbedjan och förkunnade att hon var fri och hade ett värde som person.

Augustinus skrev: Vad vi nuförtiden kallar ’den kristna religionen’ existerade bland De Gamle och har aldrig upphört att finnas, alltifrån mänsklighetens begynnelse intill tidpunkten för Kristi ankomst i köttet. Från denna tidpunkt började den sanna religionen, som redan existerade, att kallas kristen.

– Augustinus: Retract. I. XIII,3

Fredrik. Hur ser du Olof som ortodox kristen på andra andliga traditioner?

Olof. Jag trodde att detta följde av det jag sa innan. Jag ser majoriteten av alla religioner som uttryck för människans sökande efter att förstå och se mening i tillvaron. Jag ser därutöver merparten av religioner som ett uttryck för spermatiko logos, det vill säga som inspirerade av Guds eviga Logos. I Johannesevangeliet läser vi inledningsvis att Guds Logos lyser på alla människor. Detta tolkades av kyrkofäderna som att även deras tidigare hedendom innehöll spår av sanning och vishet. Kyrkan behövde därför inte ta avstånd från den antika kulturen utan förenade sig med densamma. Man såg därtill flera hedniska filosofer som sina egna. Det är av denna anledning som

man i både katolsk och ortodox tradition strävat efter att bevara arvet från Sokrates, Platon, Aristoteles, Herakleitos, Pythagoras, stoikerna med flera och kan förhålla sig öppet för andra religioner. C.S Lewis skrev:

Är man ateist, måste man tro att kärnan i all världens religioner helt enkelt är en enda stor lögn. Är man åter en kristen, står det en fritt att tro att alla dessa religioner, även de mest kuriösa, åtminstone rymmer en aning sanning. När jag var ateist, försökte jag intala mig att större delen av mänskligheten alltid haft orätt i den fråga som angick den mest; när jag blev kristen, kunde jag ha en mera frisinnad syn”.

CS Lewis. Mere Christianity. Zondervan 2001.

Erik. Men vill du förtrycka någon som inte delar din religion?

Olof. Nej, vad får dig att tro att jag vill det?

Erik. Du säger ju att du tror på sanningen. Är inte det intolerant?

Olof. Om det här endast betyder att jag tror på den ortodoxa kristendomen så visst. Detta betyder inte att jag vill tvinga någon annan. Analogt kan du tro på något annat, ja vad som helst, utan att vilja förtrycka någon annan. Du själv håller säkert flera saker för sant i någon mening. Jag har dessutom inte hittills träffat en enda relativist som inte tror att relativismen är universell och en mer giltig eller sann utgångspunkt än alla andra alternativ. Vi kommer dessutom att diskutera postmodernismen senare.

Erik. Hur ser du på monarki?

Olof. Om vi utgår från den kristna monarkin är denna tänkt att vara en ikon av den himmelska hierarkin. I det östromerska riket vigdes monarken till sitt ämbete. Detta har kallats för den hierokratiska ordningen. Makten utgick från Gud till kyrkan och från kyrkans biskopar (oftast påven av Rom eller patriarken av Konstantinopel) till kejsaren eller konungen. Monarkin var (och är) ett sakrament inom den ortodoxa kyrkan, ett mysterion. Som försvarare av riket ville man sedan inte sammanblanda kejsarmakten med kyrkan. Kejsaren fick på sin höjd bli diakon, men inte präst och biskop. Man såg med andra ord monarkin som en integrerad del av den kristna ordningen. Det finns sedan två former av monarki, en som är hereditär eller ärftlig och en som är valbar och där man väljer sin konung. I Sverige har vi haft båda former. Flera grekiska kyrkofäder var emellertid skeptiska till att överta vad de såg som en ”romersk despotism” som hade mer gemensamt med Orienten än med

grekisk kultur. Man menade att grekerna var vana att styra sig själva i demokratiska råd och att kejsarmakten som kom från Rom måste ta hänsyn till dessa seder. I föreningen av dessa två tendenser uppstod det synsätt som bland flera andra J.R.R. Tolkien försvarade ovan – ett synsätt där man ser nödvändigheten av både subsidiaritet och av en regent som upprätthåller den högre ordningen. Om vi jämför med Sverige kan vi tidigt se samma förhållande mellan närmast lokalt självstyre via tingsdemokrati å ena sidan och monarki å den andra.

Om vi går framåt och ser på de medeltida monarkierna i Europa måste dessa sedan skiljas från vad som händer under renässansen och reformationen. Många medeltida monarker uppfattades som en del av en ordning som inte var överordnade kyrka och samhälle. Absolutismen kom alltså senare och började expandera statens makt på bekostnad av de lokala gemenskaperna och demokratierna. Till sist blev man tvungen att avskaffa alternativt starkt begränsa dessa anspråk genom en konstitutionell monarki. Dock övertog statens nya regenter ett politiskt arv från absolutismen och där vi exempelvis under svenskt 1900-tal kan se Gustav Vasas spöke gå igen i kommunreformer och samhällsplanering.

Fredrik. Ja vi har ju därtill ett exempel från tiden innan absolutismen med Henrik V och Canossavandringen där han ber om absolution från påven efter att ha blivit exkommunicerad i samband med investiturstriden. Detta hade varit otänkbart för en absolut monark. Har inte därtill den libertarianske författaren Hans Herman Hoppe försvarat monarkin, Gustav?

Gustav. Ja, men då inte som kristen traditionalist i någon mening utan snarare som en konsekvens av att Hoppe tycker sig se att människan var långt mer fri i de kristna monarkierna än vad hon är idag. Han åsyftar bland annat att den moderna staten ämnar kontrollera allt från personnummer (statens första gåva) till begravningsavgift för efterlevande, medan monarkierna hade svårt att ens värva soldater till deras arméer. Han menar dessutom att en monark har starkare incitament att bevara landet och att förvalta dess jordegendomar eftersom hon eller han skall ge detta vidare i arv, medan en parlamentarisk politiker inte behöver ta ansvar för längre tidspreferenser än mandatperioderna då politikern vill genomföra så mycket som möjligt och på kortast möjliga tid. En monark har längre tidspreferenser än fyra år.

Fredrik. Hur ser han då på Gustav Vasa, Ivan den Förskräcklige, Caligula och Nero? Var dessa herrar verkligen frihetliga?

Gustav. Nej, knappast. Det handlar nog mer om att det förekom lokalt självstyre i det Tysk-romerska riket än att Hoppe skulle stödja en monark som Gustav Vasa eller, för den delen, Henrik VIII. Själv ser jag mest Schweiz som ett land som sedan 1200-talet har lyckats bättre än alla andra att bevara direktdemokrati, frihet och fred.

Direktdemokratin har också varit förenad med vad du kallade ”oikofili” ovan. Kantonerna i Schweiz är stolta för sina lokala traditioner och seder och undviker samtidigt att angripa grannarna. Det påminner om vad Vilhelm Moberg såg i de småländska socknarna som stiftade ”sockenfred” i trots mot konungens befallning om krig.

Erik. Men du vill alltså ha monarki Olof?

Olof. Ja, det vill jag. Den monarkism som jag försvarar innebär konkret att monarkin bevaras samtidigt som att den stat som idag finns mellan vår monarki och medborgarna stegvis decentraliseras till den grad där det i slutändan endast finns självstyrande mindre regionala ministater kvar som styrs autonomt. Monarkens funktion begränsas till att konstitutionellt upprätthålla människors rätt till liv- och frihet genom ett inre och yttre försvar. Monarkin finansieras genom att den äger en del av de naturresurser som finns inom regionen. Vi skulle till och med kunna ha ett trekungadöme. Tre kronor. Den enda skillnaden mellan våra synsätt är att jag vill att riksdagen skall ha radikalt mindre makt medan den lokala demokratin har mest makt och kungen makt att ingripa under vissa förutsättningar som vi kan gå in på senare.

Erik. Hur ser du som ortodox kristen på Putins Ryssland?

Olof. Ryssland är ett stort ämne att avhandla. Jag sträcker mig till att kommentera det som rör Putin och den ortodoxa kristendomen. Ryssland behöver en radikal politisk decentralisering i förening med ett starkt ledarskap, gärna i form av en övergång från republik till konstitutionell monarki. Trots detta ter sig ortodoxins kyrkostruktur närmare Västerlandet ifråga om decentralism. Alla biskopar förenas inte under en påve utan i en gemensam tradition. Man kan likna ortodoxins kyrkostruktur vid Schweiz om man så vill.

Subsidiaritet är grunden. Beslut fattas alltid i församlingens närhet. Beslut fattas synodalt och där patriarken mer är en mötesledare än en despot. Till sist lär ortodoxin att det är upp till varje enskild troende att själv värna sin ortodoxt kristna tro. Den enskilde troende har till och med rätten att byta biskop om hans eller hennes egen biskop skulle förkunna ett heterodoxt budskap.

Erik. Är det fler som resonerar så om monarki i detta rum?

Max. Men snälla Erik…

Sara. Nej jag tror Olof är ensam i detta.

Gustav. Jag kan hålla med i stor utsträckning, men sparar detta till mitt eget anförande imorgon.

Fredrik. Den katolska kyrkan tar idag avstånd från den kristna monarkin som förening mellan kyrka och stat. Vi är för separation mellan kyrka och stat. Paulus VI har även påtalat att FN är en milstolpe för mänsklighetens utveckling.

Erik. Tack, det var skönt att höra.

Olof. Helt horribelt i mina ögon. Glömmer du dessutom inte att det finns traditionella katoliker i din kyrka som inte ser lika positivt på detta?

Fredrik. Ja sådana finns. Jag har hört att de firar den gamla mässordningen också.

Olof. Du borde bjuda in en sådan till våra möten. Jag tror att de har en hel del att tillföra det ämne vi nu diskuterar.

Erik. Nej det räcker med er två. Den reaktionära kvoten är redan fylld.

Gustav. Jag å min sida är positiv till direktmonarki som i Schweiz eller som det från början var tänkt i den amerikanska konstitutionen. Däremot känner jag till libertarianer som kommer i närheten av Olofs synsätt.

Erik. Tänk att det finns libertarianer som är mer reaktionära än påven!

Gustav. Det är tvärtom omöjligt att vara mer vänster än nuvarande påven Franciskus.

Olof. Jag ser utvecklingen från monarki till dagens politiska system som ett uppenbart exempel på andlig, intellektuell och moralisk degenerering. Från Karl

XII och Gustav III till Annie Lööf, Fredrik Reinfeldt och Stefan Löven inom loppet av tre sekler. Hur i hela fridens namn kan man försvara detta? Om det är ok för dig Erik vill jag emellertid spinna vidare på Fredriks fråga. I mitt sökande upptäckte jag att den vediska traditionen har en konträr syn på historisk utveckling där allt börjar med en andlig och kulturell guldålder och sedan förfaller. Istället för en horisontell utveckling i tiden (utvecklingsoptimism) och i samhället (ju mer de moderna administrationerna utvecklas, desto bättre får vi det) så menar de att alla kulturer med tiden försvagas och förlorar andliga värden.

En ortodox kristen syn ser vertikalt-cykliskt och inte horisontellt på kulturell och andlig utveckling. Ett utvecklat samhälle är utvecklat i den mån människan lever efter andliga och kulturella värden som för henne närmare Gud. Det ideala är att leva i harmoni med naturens cykler. Man följer en sådan ordning bland de ortodoxa klostren i den autonoma munkrepubliken på Athos och ställer om tiden efter den faktiska soltiden. Därför ser man att kulturen kan förfalla i den mån människan och samhället blir endimensionellt och horisontellt.

Erik. Men nedvärderar du inte här allt som den moderna tekniken skapat och som påverkat vår kultur? Idag har vi Ipads, det hade man inte på medeltiden.

Olof. Ja tekniken och vetenskapen har gått framåt. Det kan man däremot inte säga om vår kultur. Det räcker med att se tio minuter på Paradise Hotel eller på Big Brother för att inse detta. Teknik är i sig något bortom moral men kan användas för att bygga drönare liksom för avancerad medicinsk utrustning. I Japan finns det en app som många japanska män använder för att dejta ett dataprogram med en simulerad flickvän vid namn Rinko. Flera har bokstavligen blivit kära i något som saknar ontologisk grund utanför den digitalt konstruerade världen. Biohackare är ett ämne för sig. Tekniken är neutral medan den människa som nyttjar tekniken givetvis använder den utifrån sin kulturella nivå.

Erik. Idag kan modern medicin rädda liv och bekämpa sjukdomar som människorna dog av under medeltiden.

Olof. Ja det är väl bra.

Erik. Så du erkänner en utveckling?

Olof. Ja medicinen och annan vetenskap har onekligen vårdat sitt arv och kunnat bygga vidare på en lång kunskapstradition. Synd att man inte gjort samma sak med vår kultur och tro. Se på Svenska Kyrkan som idag tycks vara en filial till någon genusvetenskaplig institution.

Gustav. Även om det vi nu diskuterar kan spåras till de starka kast och skiften som ägt rum i våra kulturer efter 1789, så vill jag inte förlora den röda tråden. Jag vore därför tacksam om någon kunde sammanfatta var vi befinner oss i diskussionen.

Fredrik. För att sammanfatta diskussionen från min synvinkel om den franska revolutionens arv och konservatismen som övergripande kritik av detta projekt, så ser vi således hur flera av de trådar som diskuteras här kan härledas till de idéer som föddes under upplysningseran och som kulminerade i 1789, 1848 och

1917 års revolutioner. Medborgarskapsbegreppet, citoyen, är ett sådant begrepp eftersom man gjorde ”franskhet” till något abstrakt, ja till en juridisk

konstruktion som politiken och juridiken fyllde på med innehåll. Begreppet användes också för makt över samtliga ”fransmän” som genom medborgarskapet förklarades ha skyldigheter mot den nya statsmakten. Exempel på skyldigheter var kraven på allmän värnplikt, skatter och beredskap att dö för republiken.

Sara. Tage Lindbom skrev härom:

De väldiga politiska territorier, som vi kallar nationalstater, kan endast styras från de politiska huvudstäderna. Den första stora begränsningen av medborgarskapet och folkstyret är därmed ett historiskt faktum – och är det redan sedan hundratals år…Kommer så till detta den socialtekniska utvecklingen, som gör att alla angelägenheter i samhällsstyret, vare sig det tillhör den ”privata” eller den ”offentliga” sektorn, blir alltmer komplicerade, kräver alltmer expertkunnande, så är det icke svårt att förstå hur fort det går att förvandla de västerländska staterna till centraliserade, expertstyrda anstalter…Våra moderna samhällen blir icke blott alltmer centraliserade, deras skötsel kräver också (just genom dessa samhällens centrala karaktär) likformighet.

Tage Lindbom, Otidsenliga Betraktelser. P.A. Norstedt & Söner. 1968.

Fredrik. Träffsäkert citat. Det jag vill tillföra diskussionen är en komponent som ännu inte nämnts nämligen artikel 6 i 1789 års deklaration om de mänskliga rättigheterna. Religionsfriheten i 1789-års deklaration har nämligen tolkats mot den kristna kulturen och som ett argument för ett sekulariserat samhälle. Som jag tidigare nämnde är det än idag exempelvis förbjudet att bära kors och andra kristna symboler i franska skolor. Sovjetunionen kunde också senare skriva under FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna just eftersom religionsfriheten initialt kunde tolkas som frihet från religion och som stöd för en ateistisk republik och förbud mot offentlig kristendom. Man bör dessutom erinra sig att förföljelserna av kristna i Sovjetunionen fortsatte efter andra världskriget.

Olof. Det var väl dessutom först under den katolska skolastiken som man började tala om människan som ett subjekt med rättigheter och som sedan kom att omvandlas från rättigheter i konkreta sammanhang, till exempel handelsavtal, med motsvarande skyldigheter, till att bli rättigheter som sågs tillhöra individen som människa? Moralfilosofen Alasdair MacIntyre har påpekat att det var mycket svårt att översätta universell mänsklig rättighet till andra språk som indiska, kinesiska och arabiska. Universella mänskliga

rättigheter missförstods därför i vissa kulturkretsar, menar han. En svårighet var den implicita synen på rättssubjektet som individ. Det tycks som om tänkande i universella individuella rättigheter med andra ord svarar mot en modern människosyn som tänker om människan som en individ. Hur tolkas sedan individens rättigheter mot de kollektiva rättigheter som man velat ge till ursprungsbefolkningar? Istället för att se människan som integrerad i ett lokalt sammanhang där hon var del av något och där arbete och frihet sågs mer som delades lokalt och i gemenskapen, föds en tanke på individen som separerad och suverän att till och med överge sin familj och sin socken. Återigen: Har ursprungsbefolkningar rättigheter som grupp eller har individer inom ursprungsbefolkningarna rätt att gå emot gruppen i kraft av deras rätt till autonomi? Bör en individ i en ursprungsbefolkning kunna gå till ett företag som skövlar skog, ta anställning där och sedan delta i att peka ut geografiska områden för exploatering?

Gustav. Kan man inte lösa det hela genom att bara låta alla individer liksom grupper vara ifred och härleda frihet från tvång som en universell maxim för alla? Där kan man ju således även konstatera att ursprungsbefolkningar har rätt till sina skogar och regioner samtidigt som man inte hindrar enskilda medlemmar från att lämna gruppen?

Fredrik. En rak fråga till Gustav. Menar du att invånarna i Vendée borde ha lämnats ifred från staten och att de hade rätt till detta?

Gustav. Ja. Absolut ja. Utan tvekan ja.

Fredrik. Hade de rätt att vara katoliker och leva katolskt?

Gustav. Ja om och endast om de inte tvingade någon enskild individ till sin tro eller att följa deras egna påfund om klädsel och dylikt.

Fredrik. Där är vi överens. Har i så fall alla ursprungsbefolkningar som samer och indianer samma rättigheter.

Gustav. Med mitt liv som insats vill jag försvara deras frihet.

Fredrik. Är inte detta i så fall också något som du Olof kan gå med på?

Olof. Ja om det bara betyder att man lämnar grupper och människor ifred så länge de inte tvingar, kränker eller våldför sig på varandra så är det förenligt med min egen grundsyn.

Fredrik. Tack, då har vi rett ut detta till en viss del åtminstone.

Erik. Nej vi har inte rett ut det så mycket som ni tror. Min fråga är vad är det för fel på att individer i primitiva samhällen blir en del av den moderna ekonomin och får tillgång till alla de materiella standardförbättringar som har skapats?

Gustav. Frågan är inte om det är rätt eller fel i sak, utan om det är fel att påtvinga dem detta?

Erik. Så om jag går ut med modern teknologi och coca-cola till indianer i Amazonas och bjuder dem på denna dryck och visar dem en modern filmrulle med Angelina Jolie och inte använder tvång och våld utan snarare min medmänsklighet och goda vilja, har jag alltså rätt till detta?

Gustav. Jo men…

Olof. Utifrån exakt samma exempel skulle jag snarare hävda indianernas rätt att sparka ut dig ur djungeln och inte bara för att de har rätt till sin mark, utan framförallt för att de befinner sig på en högre andlig och kulturell nivå än du själv.

Erik. Ja du vill ju leva på stenåldern så jag förstår att du tycker så.

Gustav. Det jag ville säga innan Olof avbröt mig är att det i så fall måste handla om ömsesidighet på lokal nivå, Erik. Det duger alltså inte att du har ett kontrakt med en myndighet i Rio de Janeiro som ger dig rätt att öppna en film- och läskedrycksbutik i Amazonas. Du måste fråga dem som i naturrättslig mening måste antas äga samtlig skog och mark i regionen, det vill säga indianstammarna själva.

Erik. Men jag hjälper ju dem till en mer modern tillvaro.

Fredrik. Du måste ställa dig själv frågan om hur andra vill leva. Det kanske inte är självklart att indianer mår bättre av att ingå i en modern ekonomi.

Erik. Det handlar också om naturresurser och hur vi kan använda dessa för att utveckla vårt samhälle. Skall urbefolkningar ha rätt att sätta hinder i vägen för all form av modernisering i deras hemländer?

Gustav. Det är deras val, deras liv och deras mark, min vän.

Fredrik. Intressant. Skulle det även betyda att indianerna hade rätt att begränsa andra individer från att flytta in på deras mark och bygga moderna hus enligt ditt libertarianska synsätt Gustav?

Gustav. Ja det vore upp till dem själva.

Fredrik. Tolkar du invandring till Sverige på samma sätt – det vill säga att all immigration till Sverige måste baseras på respekt för lokala äganderätter till

mark och där vi inte kan anta att den mark som den svenska staten äger tillhör staten, utan snarare dem som bor ute i landets lokalsamhällen?

Gustav. Ja det är så jag tolkar fri invandring. Fri invandring är inte samma sak som fri rörlighet utan snarare en frihet som kommer av att man respekterar äganderätters gränser. På samma sätt som jag menar att min äganderätt över min kropp innebär en naturlig rätt att inte bli tvingad av någon, så har jag samma rätt till markegendom. Gränserna för min kropp handlar om att jag frivilligt bjuder in andra. Definitionen på våldtäkt och sexuella trakasserier handlar ytterst om individers integritet och rätt att själva bestämma över sina kroppar. Analogt så är det område och det landskap där jag bor mitt eget och som jag delar med andra. Därför måste invandringen vara fri och bestå av ömsesidighet mellan dem som tar emot lokalt och dem som kommer. Det skulle dessutom lösa integrationen eftersom det skulle handla om ömsesidiga rättigheter och förpliktelser. Det finns idag 10 libertarianska argument mot svensk migrationspolitik:

1.) Den är påtvingad av ett politiskt system.

2.) I förening med välfärdsstaten skapar den incitament som får människor att riskera sina liv på medelhavet.

3.) Den finansieras genom stulna medel.

4.) Den ger incitament att begå bedrägeri ifråga om skyddsbehov och åldersbestämmelser.

5.) Dess administrativa system och omkostnader fråntar sant skyddsbehövande ekonomiska medel.

6.) Den baseras på ett politiskt bedrägeri och social ostracism.

7.) Den har förstört de kulturella preferenserna för många.

8.) All mångfald är inte bra mångfald. Det finns mångfald som går emot grundläggande fri- och rättigheter.

9.) Den har orsakat att områden i Sverige inte längre styrs enligt svenska rättsprinciper.

10.) Den har orsakat utanförskap och kriminalitet.

Fredrik. Ja det lokala blir dessutom något universellt om du tänker så. Det gäller lika för alla och överallt eftersom alla människor endast kan vara och befinna sig på en fysisk plats åt gången, även om de digitalt kan vara på flera platser. Jag tror att vi får återkomma till dessa frågor i nästa diskussion som rör

klassisk liberalism. Jag ser att du sitter och bläddrar i Sancho Panzas väderkvarnar, Sara. Vill du dela med dig?

Sara. Jag hade nästan förlorat hoppet om att någon skulle fråga:

I den franska revolutionens treenighetslära trodde sig 1789 års män förverkliga det sanna mänskliga samhället, där alla var icke blott fria och jämlika utan även bröder. I det liberalt-kommersiella likaväl som i det egalitärt-socialistiska Människoriket ingick mänsklig universell samhörighet som en självklar beståndsdel. Det som i verkligheten skedde var motsatsen…Att vara likställd är att skapa en identitetssituation. I denna identitet, går varje känsla av beroende och förpliktelse förlorad. Ty den gudomliga Människan härskar ju och kan därför icke vara beroende av eller förpliktad till något annat än till sig själv, sina ”intressen”, sitt mänskliga självförverkligande. Människorikets medborgare är därför erövrade, tagande, fördelande allt det som finns att taga och fördela. Psykiskt innebär därför Människoriket i sin fulländande, egalitära form, ressentimentets aldrig slappnande bevakningstjänst mot varje avvikelse från tagandets och fördelandets spelregler. Materiellt betyder Människoriket en ständigt växande kontrollapparat, ett oavbrutet byggande av skyddsmurar – både i vertikalled och i horisontalled – mellan människorna och mellan människornas” intresseorganisationer”. Hela denna väldiga förskjutning från socialetik till socialorganisation är en av de viktigaste och mest påtagliga förändringarna i det moderna samhället. Såväl själsligt som organisatoriskt-materiellt är huvudinnebörden i den moderna socialstatens ”trygghetssocialisering” förlusten av mänsklig gemenskap. Beroendets och förpliktelsens medmänsklighet har ersatts av kontrollens och organisationens anonymitet.

-Tage Lindbom, Sancho Panzas väderkvarnar. CETE Bokförlag Borås 1962.

Olof. Jag menar att Tage här lyckats sätta fingret på den moderna intressemänniskan (som han kallar henne för) som om än ”befriad” från traditionell andlighet och kultur samtidigt befinner sig i ett endimensionellt plattland där beroendet av det politiska och staten inneburit att naturliga gemenskaper mellan människor, liksom naturlig solidaritet, avtagit.

Max. Som i grunden positiv till den franska revolutionen instämmer jag med Marx i att den misslyckades att förverkliga frihet, jämlikhet och broderskap. En väsentlig anledning till detta är kapitalismen som hindrar jämlikhet och förbrödring. Jag är däremot motståndare till jakobinernas tyranni, så missförstå mig inte.

Olof. Marx hamnade i en sådan slutsats eftersom han hade flera felaktiga utgångspunkter. Bland annat förutsatte han kulturellt och moraliskt framåtskridandet i historien. Paradoxalt nog var just frihet och broderskap det som brutalt förstördes i Vendée. Historien har visat att jämlikhet och broderskap förutsätter frihet och en gemensam vilja på lokal nivå att leva efter andliga snarare än materiella värden. Det närmaste du kommer av frihet, jämlikhet och broderskap på jorden finner du därför i traditionella och mindre lokalsamhällen som lever efter andliga snarare än materialistiska principer. Ett samtida exempel som flera av er säkert kan referera till är Amish i Förenta staterna som bestämmer mycket lokalt, har fått en rad undantag för att kunna leva efter interna spelregler och bevara sina traditioner och där medlemmarna bistår varandra i glädje och i nöd. Ett annat exempel är de ortodoxt kristna gammeltroende som flydde från kommunismen och fick tillstånd av president Kennedy att bosätta sig i Alaska. En sådan gemenskap och sammanhållning är svår att få till stånd utan en andlighet som är mer i centrum än i periferin av den lokala kulturen. Om du i dess ställe därför sätter sekularismen i centrum riskerar du att förlora också de sekulära värden som du vill uppnå. Självklart förutsätter detta att den religion som tas emot ger samma fri- och rättigheter till ingruppen och utgrupper. I annat fall riskerar religionens riktning att börja dominera över icke-troende i sitt lokala område och forcera sina egna regler på andra, vilket ingen vill.

Fredrik. Den franska revolutionens relevans i detta avseende är att den gav upphov till en avsaknad, en frånvaro, av verklig transcendens och andlighet och där vi i dess ställe fått denna motbjudande övertro på staten och politikens möjligheter att skapa det goda samhället, en inflation av politiska särintressen och, vilket kanske är mest allvarligt i sammanhanget, centralisering av makt och kapital till överstatliga politiska institutioner och banker.

Olof. Ja aldrig har människans makt över sitt liv varit så liten som den är idag. Ingen och inget lämnas ifred.

Sara. Hur skulle du beskriva tiden efter 1789 för Europas del, Fredrik? Åt vilket håll rör sig vår kultur just nu?

Fredrik. Efter den kristna eran kan vi således se europeisk historia som en serie skiften där det första skiftet var från ett kristet Europa till ett ”modernt” Europa där sedermera syskonideologierna liberalism och socialism började konkurrera om dominans. Detta skifte kulminerar efter renässanshumanismen och under ”upplysningen” i övergången från monarki till republik och representativ demokrati och framväxten av ett sekulariserat samhälle. Det andra skiftet var en kamp mellan ideologierna liberalism och socialism å ena sidan och de rörelser,

partier och samfund som betonade nationalism i modern mening. Värt att nämna är att det också fanns ett konservativt motstånd mot både fascism och socialism. I Polen liksom under mellankrigstiden i Frankrike fanns det kristet konservativa grupperingar som Katolsk Aktion. Det fanns även konservativa i Tyskland som opponerade sig mot nazismen, liksom konservativa i Polen och Frankrike som bekämpade nationalsocialism, fascism och kommunism. Attentatsmännen mot Hitler som leddes av Claus von Stauffenberg var konservativa och önskade ett helt annat konservativt rike än Hitlers ”tredje rike”. En annan konservativ som opponerade sig mot nazismen var Ernst Jünger som vi skall återkomma till senare. Det tredje skiftet inleddes efter 1945 och äger fortfarande rum och markerar en kamp under det kalla kriget mellan socialism och liberalism (Förenta staterna och Sovjetunionen) men samtidigt en successiv övergång från modernitet till postmodernitet och kulturrelativism. Det senaste och nu pågående skiftet är fortfarande präglat av en politisk kamp mellan socialister och liberaler om människors röster, men också av frågor som varken socialister eller liberaler egentligen vill att medborgarna skall ta ställning till som överföring av makt till EU, inskränkningar i digitala friheter och globalisering.

Olof. Bortser du inte här från att det även fanns ett stöd från den romersk-katolska kyrkan för en del fascistiska regimer. Jag tänker på stödet till kroatiska fascister och morden på serber och judar under Ustasja? Vidare gav man stöd till andra fascistiska regimer. Många ortodoxa serber hamnade i nazistiska koncentrationsläger.

Fredrik. Ja det är en mörk sida av 1900-talet. Även om den katolska kyrkan tog avstånd från Ustasja så kan det inte förnekas att en av dess prelater, Ärkebiskop Stepinac, deltog i tvångskonversionerna av serber. Det skedde många fel under denna era.

Erik. Hur ser du på Thomas Kuhn och den postmoderna teorin om vetenskapliga paradigmskiften?

Fredrik. Jag skiljer självklart mellan kultur, vetenskap och teknologi. Jag delar Saras perspektiv att vetenskapen bygger på ett arv som gör nya upptäckter och förklarar tillvaron genom bättre och mer uppdaterade ”paradigm”. Jag är dock inte vetenskaplig relativist, utan tror att människan ledd av sitt förnuft och intellekt kan nå fram till vetenskapliga sanningar. Teknologin är ett bevis på detta. Om matematik och fysik inte hade lärt oss något så skulle vi inte kunna skicka satelliter till andra änden av Solsystemet och sända tillbaka fotografier till jorden. När det emellertid kommer till kultur finns inte samma progressiva utvecklingsmöjligheter. Här kan vi istället tala om olika skiften och där den franska revolutionen var ett sådant.

Sara. Är det också det som är konservatismens kärna i vår tid, Fredrik? Vi kan givetvis inte längre återgå till ett premodernt tillstånd. Det handlar istället om att försöka hitta en långsiktig strategi för vissa värden.

Fredrik. Ja nu handlar det om att erövra dåtiden för att kunna skapa en framtid värd att leva i och bevara för kommande generationer.

Max. Jag tolkar dig Fredrik som alltför fokuserad på ett europeiskt perspektiv. Men om det för Västerlandets del har handlat om övergången från kristendom och monarki, har kapitalismens idéer dessutom hamnat i annan jordmån i andra delar av världen som utsatts för kolonialism och exploatering. I den nya och ”upplysta” världen är till exempel kapitalismen giltig för alla människor, oavsett deras religion och kultur. Förenta staterna har förvandlat Medelhavet till en massgrav.

Vi får också se den skada som kolonialismen orsakade på de islamska länderna. Storbritannien gav exempelvis militärt stöd till wahhabismen genom att föra ätten al Saud till makten i det som idag kallas Saudiarabien.

Gustav. Din kritik påminner i viss del om libertariansk kritik mot amerikansk intervention. Har du läst Ron Pauls kritik?

Max. Jo jag ser beröringspunkter men också skillnader i analys då jag argumenterar utifrån kapitalismens påverkan medan Ron Paul vänder sig emot militär intervention men vill främja frihandel och kapitalism.

Gustav. Ja vi kommer att gå in på vad vi båda menar med ”kapitalism” i morgon då vi diskuterar klassisk liberalism och modern libertarianism.

Erik. Men menar ni att vi i Västvärlden inte borde agera när vi ser både Assad och IS slakta människor i Syrien? Är det inte påkallat med viss intervention för att försvara vissa värden som vi måste se som universella? Jag talar i synnerhet om människovärdet och demokratin. Likaså menar jag att medborgarskapet liksom universella rättigheter är ett modernt uttryck liksom en kulmen på ett västerländskt kulturarv värt att bevara.

Olof. Jag vill dock inte intervenera mot en stat för att sprida min godhet. Lika lite vill jag intervenera med tvång i Fria Moderata Studentförbundet.

Fredrik. Naturrätten uppkom inom den katolska kyrkan, Erik. Jag var mot hur en artikel tillämpades 1789. Jag var emot att rätten till liv och religionsfrihet inte respekterades för invånarna i Vendée. Jag var emot ideologiskt förtryck och för

religionsfrihet tolkat som frihet för religionsutövning. Vad är egentligen ditt problem?

Erik. Mitt problem är att jag inte vill tillbaka till medeltiden.

Fredrik. Du kanske i så fall kan tänka dig att bli katolik för att rädda de civiliserade värden som finns kvar från den utveckling vi ser idag och där de folkvandringar och konflikter mellan grupper som präglade medeltiden tenderar att komma tillbaks. Eller menar du att det räcker att rädda din Ipad och ditt ID-kort?

Erik. Du begriper ändå ingenting om de socialpolitiska värden som utvecklats under 1900-talet så det är ingen idé att fortsätta med denna del av diskussionen.

Max. Det handlar enligt mig varken om medeltid eller om kristendom utan om den militära interventionen i Irak och den klumpiga hanteringen av Förenta staterna som gav makten i Bagdad till shiiterna banade vägen för den sunnitiska reaktion som Daesh eller IS kom att resultera ur. Samma sak med interventionen i Syrien mot Assad. Dessa interventioner innebar att IS kunde spridas över nya regioner. Resultatet blev en masslakt på yazidier, kaldéer, shiiter, moderata sunnimuslimer och kristna överlag. Jag tycker inte om Assad, men hans regim är idag det enda som försvarar Syriens minoriteter mot radikala islamistiska grupper. Man kan se Syrien som en skör mångkultur som faktiskt fungerar genom en märklig maktbalans mellan olika religioner och folkgrupper och där minoriteter har hög grad av självbestämmanderätt lokalt. Om vi emellertid skall tala klarspråk så ligger det inte i syrianernas intresse att få bort Assad, men däremot i Turkiets och Saudiarabiens geopolitiska intressen. Förenta staterna har därtill upprepade gånger agerat som luftvapen åt Islamiska Staten.

Gustav. Här är vi helt överens, även om jag inte skyller på kapitalismen utan snarare på Förenta staterna och dess nykonservativa, det vill säga antikonservativa, utrikespolitik för Mellanöstern.

Erik. Jag skulle å min sida försvara amerikansk intervention till följd av att Assad bombar sin egen befolkning. Jag ser också att syftet med Storbritanniens och Förenta staternas intervention i Irak var rättfärdigt mot bakgrund av att ersätta en tyrann som använt giftgas mot minoriteter i sitt land med demokrati. Jag vill emellertid inte uppehålla mig vid ämnet utan ge ordet åter till Fredrik. Om du, Fredrik, anser att den franska konservatismen är avhandlad så vill jag höra mer om anglosaxisk konservatism. Kvällen är fortfarande ung och jag har väntat på en utläggning om Edmund Burke hela aftonen.

Fredrik. Vänta lite nu. Menar du på allvar att det som hände till följd av Förenta staternas angrepp mot Saddam Hussein handlade om demokratiutveckling? Jag trodde att det initialt handlade om en offentlig lögn av Colin Powell i FN om att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen och att diskursen först senare, när

sådana vapen inte hittades, kom att handla om demokrati? Var det sedan demokratiutveckling som inträffade när Mosuls kristna befolkning fördrevs, deras barn slets från armarna på deras föräldrar och deras hem och egendom konfiskerades av Islamiska Staten? Var det demokratiutveckling som hände när yazidiska kvinnor blev sexslavar? Var det demokratiutveckling som hände när Sverige plåstrade om IS-krigare som sedan kunde återvända till striderna? Var det dessutom demokratiutveckling hos oss själva när din partikollega Anna Kindberg Batra förkunnade att IS-krigare också var offer och då politiker i Stockholms Stad öppet resonerade om att ge återvändare arbetsträning och lägenheter? Härifrån, från denna punkt, är det ok för mig att vi fortsätter med konservatismens idéer.

Erik. Bara en kortare replik. Vi kan inte upphäva medborgarskap hur som helst eftersom vi inte har en aning om vilka som egentligen har rest till Syrien och vad de har gjort där? En del kanske bara har utfört humanitära insatser så vitt vi vet. Det handlar dessutom om att vi måste ha en arbetslinje som gäller lika för alla. Därför kan jag förstå resonemanget ovan, även om Anna Kindberg uttryckte sig olämpligt i sitt ordval. Lets agree to disagree som det heter. Fortsätt Fredrik.

Fredrik. Din kommentar om medborgarskapet och uppfattning om statens omhändertagande roll i relation till återvändande IS-soldater passar faktiskt oerhört väl in i diskussionen om den franska revolutionens arv, Erik.

Max. Helt makalöst.

Olof. De borde inte få sina pass indragna, de borde avlivas. All anständighet talar för detta. De borde dessutom inte ha varit i Sverige från början. Satans massmördare.

Erik. Åter till ämnet om jag får be. Edmund Burke!

Fredrik. Edmund Burke är en konservativ författare som skrev om den franska revolutionens fasor i ett tidigt skede. Hans politiska pamflett: ”Reflections on the Revolution in France” publicerades i november 1790. Joseph de Maistre har också hänvisat till denna skrift. Det mest intressanta med skriften är inte att Burke alltid har rätt i sina försök att förklara orsakerna till revolutionen. I detta avseende har han också blivit hårt kritiserad. Mer intressant är emellertid den praktiska visdom som Burke anlägger på några av revolutionens skeenden. Det finns som exempel mycket goda anledningar till varför kyrkan var skattebefriad i det förrevolutionära Frankrike. Dessa anledningar var att kyrkan tjänade allmänheten. Även om delar av kyrkans hierarki missbrukade sin ställning så var detta inte fallet i hela kyrkan och definitivt inte det franska klosterlivet.

Konfiskeringen av kyrkans egendomar var fråga om stöld. Revolutionen kunde här ha gått åt andra hållet, men valde fel väg. Istället för att slå ner på dem som var skattebefriade, kunde man ha valt att även befria eller underlätta för vanliga bönder och borgare. Man kunde ha begränsat monarkins användning av

skattemedel för att finansiera krig. Burke reagerar på att man istället för reformer väljer innovationer och att man många gånger slänger ut barnet med badvattnet.

En annan brittisk författare som kallades ”burkeansk” av sin författarkollega C.S. Lewis var J.R.R. Tolkien. De två författarna påverkade också varandras författarskap vilket är tydligt om man jämför Sagan om Ringen med Narnia. För Tolkiens del var han traditionell katolik och skrev utförligt om klassiskt konservativa idéer i sina brev vilka jag återkommer till nedan.

I Sagan om Ringen framträder två politiska ideal som representeras av hoberna å ena sidan och Rohan och Gondor å den andra. Hobernas konservatism var anarkisk och vilade på decentralism. Deras samhällsmodell i The Shire förenade självstyre med äganderätter och lokalt förankrade sedvänjor. Rohan och Gondor var monarkier där konungarnas främsta uppgift var att skydda samhället från yttre angrepp. Modellen i The Shire vilar på fred, medan modellen i Gondor och Rohan vilar på den hårda nödvändighetens lag av att vi inte lever i en perfekt värld. Som troende katolik kände sannolikt Tolkien till berättelsen i Samuelsboken om hur Gud å ena sidan uppmuntrar Israels folk att inte be honom om en konung utan om självstyre i politisk mening, men ändå underställt Gud i andlig, kulturell och moralisk mening. Trots detta vädjar de om en konung och får till sist en sådan. Anarki och monarki befinner sig därför inte så långt ifrån varandra som man vid första anblicken kan tro. Ibland har de till och med förekommit samtidigt och parallellt.

Vad är det då för slags anarki som Tolkien tänker sig i The Shire. En katolsk tolkning är att han tänker sig anarkin som vilande på subsidiaritet, det vill säga på att makten skall ligga så nära dem besluten berör som möjligt. Beslut skall aldrig fattas på en högre nivå än vad som är nödvändigt. Endast i de fall en nivå, till exempel en familj, inte kan lösa sina problem skall en högre nivå, till exempel den lokala gemenskapen, bistå och så vidare. Efter krigen ser vi hoberna återvända hem till sin gamla ordning där tillvaron ser ut som den gjorde när de först begav sig av. För att emellertid kunna återvända hem var de tvungna att förena sig med Rohans och Gondors monarkier och utkämpa ett slag om hela Midgård. Här krävdes således deras förening med en maktutövning på en högre nivå än den hoberna var vana vid. Spänningen mellan hobernas hemlängtan till The Shire och deras delaktighet i Aragorns kröning som Gondors konung är spänningen mellan frihet och ordning och där de två tycks komplettera varandra.

The Shire skall inte heller ses som ett reaktionärt samhällsideal utan som ett uttryck för en cyklisk tidsuppfattning där människan lever efter naturens årstider och mer ser på tiden som kvalité än som ett ständigt framåtskridande.

Med att ställa Gondors konung i direkt opposition till härskarringen förmedlar Tolkien också skillnaden mellan det rättfärdiga konungadömet som respekterar subsidiaritet och decentralism under en gemensam lag och det tyranniska konungadömet där makten blir totalitär och inte längre baseras på varken närhetsprincipen.

Aragorn representerar dessutom det romersk-katolska konungaidealet såsom det har beskrivits av Thomas av Aquino. Den kristna monarkin, menar Thomas av Aquino, borde efterlikna Kristus i det att konungen ytterst skall vara beredd på att offra sig själv för sitt folk i kärlek. Vi ser detta ideal hos Aragorn. Segern över Mordor inträffar parallellt med konungens återkomst.

Tolkien var även konservativ i andra avseenden. Hans skildring av Mordors mörka språk liksom av Sarumans och Ormtungas retorik förklaras av att han såg att makten, när den övergår i tyranni, alltid börjar med att förändra språket. Detta inträffade även historiskt i Sovjetunionen där gamla ord och uttryck gavs helt nya definitioner i syfte att tjäna makten och för att få människor att förakta det gamla. Språket är för en konservativ något som växer fram och utvecklas organiskt och i frihet. Om makten övertar språket pressas vissa ord och uttryck snarare in i en ideologi.

Olof. För Tolkien var inte heller prosa det normala språket. Tvärtom var det poesi (poiesis). Prosa var en förfallen poesi där ord och rytm skalats bort. För Tolkien så växte hans väsen som älver, dvärgar, hober, enter och orker fram ur orden. När Tolkien skrev The Hobbit var det likaså ett enda ord som enligt honom själv initierade det hela:

All I remember about the start of The Hobbit is sitting correcting School Certificate papers in the everlasting weariness of than annual task forced on impecunious academics with children. On a blank leaf I scrawled: ”In a hole in the ground there lived a hobbit…I did nothing about it, for a long time…But it became The Hobbit in the early 1930s….Since The Hobbit was a success, a sequel was called for.

J.R.R. Tolkien. The Letters of J.R.R. Tolkien. Letters no. 163. Boston: Houghton Mifflin 1981.

Kärleken till ord (filologin) framkommer även när Tolkien utvecklar olika språk. Ett berg har inte bara ett namn utan flera. I Silmarillon heter det:

Taniquetil the Elves name that holy mountain, and Oilosse Everlasting Whiteness, and Elierrina Crowned with Stars, and many names beside; but the Sindar spoke of it in their later tounge as Amon Uilos…Telperion the one was

called in Valinor, and Silpio, and Ninquelóte, and many other names; but Lauerin the other was, and Mainalda, and Culúrien, and many names in song beside.

J.R.R. Tolkien. Silmarillon. Boston: Houghton Mifflin 1977.

Fredrik. Ja det är underbara ord. Högälviska och lågälviska. Det hela har en djupare resonans inom oss. Något tycks ha fallit i glömska. Det är då viktigt att förstå att det för Tolkien inte handlar om någon eskapism. Fantasygenren handlar inte om verklighetsflykt. Han skrev:

We need recovery. We should look att green again, and be startled anew (but not blinded) by blue and yellow and red…Recovery…is a re-gaining of a clear view…”seeing things as we are (or were) meant to see them” – as things apart from ourselves…We need…to clean our windows; so that the things seen clearly may be freed from the drab blur of triteness…This triteness is really the penalty of ”appropriation”: …we laid hand on them, and then locked them in our hoard, acquired them, and acquiring, ceased to look at them.

J.R.R. Tolkien. Tree and Leaf. On Fairy-Stories. New York: HarperCollins 1964.

Olof. Om monarkin skrev han även:

My political opinions lean more and more to Anarchy (philosophically understood, meaning abolition of control not whiskered men with bombs) – or to ”unconstitutional” Monarchy.

J.R.R. Tolkien. The Letters of J.R.R. Tolkien. Letters no. 52. Boston: Houghton Mifflin 1981.

Fredrik. Anarkister är sällan patrioter i någon mening, men Tolkien var definitivt patriot. Han var inte patriot i någon abstrakt och politisk mening utan snarare som en förlängning av sin egen familj. Han såg det gamla katolska England som sin moder. Även den katolske konservative författaren G.K. Chesterton brukade citera Cobbets liknelse om övergången från medeltida katolicism till den moderna era som växer fram efter reformationen som att den tedde sig som om man upptäckt liket av sin dödade mor ute i skogen.

Gustav. Du nämner att Joseph de Maistre hänvisade till Burke. Vad ser du som gemensamt för deras konservativa tänkande? De är ju trots allt mycket olika som författare? Och varför är det som kallas ”den konservativa revolutionen i

Tyskland” något konservativt? Vad har alla dessa tänkare från Edmund Burke till Ernst Jünger gemensamt?

Fredrik. Ja det är onekligen olika personligheter vi har att göra med. I min strävan efter att själv förstå denna riktning så har jag emellertid funnit några gemensamma drag och skall göra en ansats till definition. Jag skulle säga att det jag funnit gemensamt för allt konservativt tänkande är att det är ett tänkande som utifrån historiska, kulturella eller filosofiska iakttagelser har en syn på hur samhället och kulturen borde se ut och som samtidigt inte härleder sina uppfattningar från de socialistiska och liberala idéer som fördes fram i och med den franska revolutionen 1789 och som inte heller är anhängare av någon annan idé i revolutionens kölvatten som exempelvis evolutionsbiologisk socialdarwinism eller hegeliansk statsnationalism och inte heller är en postmodern ”skruv” på upplysningens och romantikens idéarv. Generellt är dessutom alla konservativa och traditionalistiska författare som jag läst kritiska till att man behandlar människan och samhället som fristående den faktiska historia och kultur vari människan ingår. Detta är ett av de teman som Edmund Burke för fram i Reflections´. Därför ser konservativa historien som en källa för politisk lärdom. Detta betyder inte att man alltid vill återgå till ett förflutet, utan snarare att man vill använda historien för att överhuvudtaget kunna resonera om nutid och framtid. Ett exempel kan ges härpå. Där en socialist eller en liberal resonerar utifrån ett abstrakt individbegrepp eller utifrån en abstrakt klass eller gruppidentitet, vill konservatismen se människan i en historisk kontext. Detta behöver inte innebära att man förnekar individens rättigheter, men det betyder att människan är mer för en konservativ än en abstraktion. Hon är levande och präglad av både arv och miljö. Hon har en historia och är mer än ett ekonomiskt och politiskt djur. Människan är en familj. Vidare är konservatism en politisk åskådning som vågar se religioner som källor för vishet och inte bara som historiska fragment av en dåtid som framstegstanken har övervunnit.

Erik. Jag kan å min sida inspireras till viss del av konservatismen utan att vara särskilt religiös. Jag menar att religion och politik är olika saker och bör hållas åtskilda. Detta är dessutom viktigt för mig och något som jag ser som kärnan i modern konservatism, nämligen att den är sekulär och drar en tydlig gräns mellan stat och kyrka, tro och politik.

Max. Det jag tror att Fredrik vill förmedla, Erik, är att konservativa ofta är mer positiva och öppna till historisk lärdom och brukar se de olika andliga och kulturella uttryck som människan uppvisat i samma historia. Det handlar i så fall om att förklara konservatismen inte bara som politisk riktning, utan också som en mer generell inställning till livet som sådant.

Fredrik. Du förstår mig rätt Max. Med hänsyn till din invändning Erik så vill jag tillägga att vi i allt annat hittar stora skillnader inom konservativt tänkande.

Det finns konservativa som företräder ett slags ideal där de förenar tankar från både konservatism och liberalism. Det finns konservativa som Olof (som inte vill kalla sig konservativ) som tänker sig en monarki som vilar på subsidiaritet och lokal direkdemokrati. Det finns radikalkonservativa som Niekisch som tvärtom ser staten och då nationalstaten som lösningen på alla problem och vars tänkande närmar sig fascismen så som den definierades av högerhegelianen Giovanni Gentile som jag nämnde ovan. Det finns konservativa som ser positivt på nationalism och konservativa som ser nationalismen som underordnad och oviktig i jämförelse med andra värdegemenskaper som familj och kyrka. Och det finns dem som anammar delar av konservativt tankegods och förenar det med andra åskådningar. Jag skulle dessutom säga att en libertariansk tänkare som Murray Rothbard förenar libertarianism med en i grunden konservativ historiesyn.

Max. Intressant att ingen här tycks företräda en konservatism som liknar Sverigedemokraternas och deras resonemang om Rudolf Kjelléns folkhemsideal som förenade nationalism med socialkonservatism.

Sara. Bland flera konservativa studenter har Sverigedemokraterna blivit kända som ett anti-intellektuellt parti som motsätter sig andra studier och tankar om konservatism än de som först tänkts ut av partistyrelsen. Om man trots detta stöder partiet så är det inte för att partiet är kända för intellektuell debatt och mångfald, utan för att man blivit ditpressade av de övriga partierna.

Fredrik. I rättvisans namn så har Sverigedemokraternas framgångar berott på att de övriga partierna också lämnat walk-over i frågor som många väljare oroar sig för. Det har saknats en intellektuell mångfald också inom borgerligheten. Själv ser dock jag inte något skäl varför vi måste fastna vid modeller från just 1900-talets början då man kan gå ännu längre tillbaka och se på den frihet och de gemenskaper som svenska socknar hade innan nationalstatens konsolidering. Jag tror att Gustav är inne på samma spår.

Gustav. Det gläder mig då du säger så eftersom jag sedan några år tillbaka inspirerats av libertarianism och hur denna kan jämföras med svensk historia.

Fredrik. Ja du kommer ju att hålla i ett samtal om klassisk liberalism och libertarianism imorgon, Gustav. Jag är här mer nyfiken på hur Sara uppfattar sin konservatism?

Sara. Själv är jag konservativ i liberal-konservativ mening. Den konservatism som jag tror passar Sverige bäst är därför inte den Rudolf Kjellén formulerade med Folkhemsideologin utan en kombination av en mindre och mer effektiv stat

med fungerande rättskipning som upprätthåller alla medborgares fri- och rättigheter.

Gustav. Är det då verkligen så pass stora idéer som ”Sverige” och ”rättsstaten” du fiskar efter? Är inte din konservatism mer betjänt av ett tänkande i decentralism och frihet?

Sara. Jag ser det som att man kan förena två goda ting, Gustav. Jag ser på vad som dels är praktiskt genomförbart i nuläget, dels på vad som skulle kunna bidra till att säkra och trygga landet just nu.

Gustav. Den relevanta frågan blir väl i så fall hur mycket makt som du är beredd att ge denna stat och hur långt din frihet egentligen kan tänkas gå? Är det inte bara enskilda människor med deras behov av gemenskaper som vi har att utgå ifrån?

Sara. Det som behövs är inte bara en starkare decentralism och frihet utan också en ny gemenskap mellan alla som bor i Sverige. Vi har ju, till att börja med, ett gemensamt språk och ett gemensamt kulturarv även på riksnivå. Jag röstade inte i det senaste valet eftersom jag på djupet är besviken på de traditionella borgerliga partierna. Jag var tidigare moderat, men har lämnat partiet. Decemberöverenskommelsen, ”DÖ”, är en konsekvens av att man inte i första hand representerar eller är lojala mot väljarna utan mot något annat. Jag har därför valt att gå med i Medborgerlig Samling.

Max. Är inte ”DÖ” redan död?

Sara. Inte så länge något av blocken släpper igenom det andra blockets politik trots att man kan.

Gustav. Jag själv finner ”DÖ” som krystat med tanke på att man åberopar en slags högre ”moral” än Sverigedemokraterna. Jag finner denna moralism lika motbjudande som Sverigedemokraternas nationalstatskramande. Var det förresten inte Högern och Socialdemokraterna som röstade för att grunda Statens rasbiologiska institut 1922? Var det inte sossarna och borgarna som tillät kastrering av psykiskt funktionsnedsatta mellan 1934 och 1975 och där mentalsjukhusen bland annat lurade kvinnor att de skulle operera bort blindtarmen? Var det inte miljöpartisten Åsa Romson själv som gick med på att stänga landets gränser 2015 i ett läge där Sverige lät flyktingar sova i sovsäckar utanför Migrationsverkets lokaler? Från vilken moralisk piedestal argumenterar man då? Jag behöver sedan inte gå in på svenska statens vapenexport eller vad man gjort mot samerna och den svenska landsbygden. Om man sedan åberopar

en moraliskt god ideologi så håller jag med Fredrik om att ingen ideologi är godare än de människor som genomdriver den.

Om man dessutom ser på hur Sverige ser ut idag är jag stundom helt förtvivlad över vilket samhällen man har skapat. När staten bedrivit integrationspolitik har resultatet blivit segregation, rasism och intolerans mellan olika grupper. Integration kan ju bara ske mellan fria människor som vill leva tillsammans mot bakgrund av gemensamma mål och ömsesidig respekt för varandra.

Max. Intressanta synpunkter. Den globaliserade staden är väl å andra sidan något ofrånkomligt?

Gustav. Det är väl självklart att det inte är ofrånkomligt utan handlar om en politisk ideologi som genomdrivits genom politiska beslut?

Erik. Om vi kopplar bort alla myter som herrarnas tänkande är smittat av så är denna process helt naturlig till följd av en värld av fri rörlighet och där teknologin fört människor samman. Den globala staden är en möjlighet och en tillgång. För första gången i historien som vi känner den kan vi tala om individuell frihet i en enad värld. Globalisering är inte ett hot utan en konsekvens av att frågor som miljö, ekonomi, teknologi, humanism och vetenskap hänger samman. Det vi gör lokalt påverkar globalt. Detta är sant för ekologin som för digitaliseringen. Och det är ofrånkomligt.

Fredrik. Det du säger, Erik, låter som direkt taget från Zbigniew Brzezinski som varit rådgivare åt flera presidenter och som senare rekryterades av Rockefeller som ledare för den så kallade Trilaterala Kommissionen. I sin bok Between Two Ages – Americas Role in the Technetronic Era, skriver han rätt intressant om hur han ser på Amerikas roll i en alltmer globaliserad värld:

To sum up: Though the objective of shaping a community of the developed nations is less ambitious than the goal of world government, it is more attainable. It is more ambitious than the concept of an Atlantic community but historically more relevant to the new spatial revolution. Though cognizant of present divisions between communist and non-communist nations, it attempts to create a new framework for international affairs not by exploiting these divisions but rather by striving to preserve and create openings for eventual reconciliation. Finally, it recognizes that the world’s developed nations have a certain affinity, and that only by nurturing a greater sense of communality among them can an effective response to the increasing threat of global fragmentation — which itself intensifies the growing world-wide impatience with human inequality — be mounted.

There is thus a close conjunction between the historic meaning of America’s internal transition and America’s role in the world. Earlier in this book,

domestic priorities were reduced to three large areas: the need for an institutional realignment of American democracy to enhance social responsiveness and blur traditional distinctions between governmental and nongovernmental social processes; the need for anticipatory institutions to cope with the unintended consequences of technological-scientific change; the need for educational reforms to mitigate the effects of generational and racial conflicts and promote rational humanist values in the emerging new society.

The international equivalents of our domestic needs are similar: the gradual shaping of a community of the developed nations would be a realistic expression of our emerging global consciousness; concentration on disseminating scientific and technological knowledge would reflect a more functional approach to man’s problems, emphasizing ecology rather than ideology; both the foregoing would help to encourage the spread of a more personalized rational humanist world outlook that would gradually replace the institutionalized religious, ideological, and intensely national perspectives that have dominated modern history. But whatever the future may actually hold for America and for the world, the technetronic age — by making so much more technologically feasible and electronically accessible — make deliberate choice about more issues more imperative. Reason, belief, and values will interact intensely, putting a greater premium than ever before on the explicit definition of social purposes. To what ends should our power be directed, how should our social dialogue be promoted, in what way should the needed action be taken — these are both philosophical and political issues. In the technetronic era, philosophy and politics will be crucial.

https://archive.org/stream/pdfy-z5FBdAnrFME2m1U4/Zbigniew%20Brzezinski%20-%20Between%20Two%20Ages_djvu.txt

Det är för mig självklart att det inte bara handlar om ekologisk medvetenhet och att värna människor på flykt, som jag håller för självklarheter, utan också om en ideologi som vill, med Brezezinskis egna ord, en gradvis övergång från institutionaliserade religioner till en rationell humanism. Det är väl också denna övertygelse som vi finner på djupet av samtida politik och som förenar både höger- och vänstern i samma filosofiska syn på människa och omvärld.

Det man däremot inte har förstått och tagit hänsyn till är just människans djuplodande behov av det som ligger närmast henne själv och som ger mening, riktning och värde utifrån ett existentiellt tillika andligt perspektiv. För dem som inte har staten, EU eller det multinationella företaget som sina kyrkor och

framstegstanken som sin religion, ter sig perspektivet som orealistiskt, alltför abstrakt och som något som saknar historisk förankring. Å andra sidan kan de universella värden som Brezezinski för fram förenas med respekt för sammanhang, subsidiaritet och religion om och endast om man kompletterar visionen med frihet och respekten för självbestämmande lokalt. Man kan till och med säga att ekologisk medvetenhet förutsätter det lokala och det som är närmast människan. Därför behöver inte universalismen vara något som pressas uppifrån och ned, utan istället något som äger rum halvvägs.

Gustav (ställer sig upp, gestikulerar och spottar ut snus när han talar). Fel! Fel! Fel! Digitaliseringen började lokalt, utvecklades genom lokala nätverk och expanderade till att bli global. Ekologiskt tänkande och aktivism började lokalt, utvecklades till allt större medvetenhet och blev först senare globalt. Det är inte politikens förtjänst att vi idag har internet, ekologisk medvetenhet och frihet. Det är en historisk realitet av fria människors individuella kamp ensamma och i samverkan. Om därför den politiska överheten och dess rådgivare endast lämnade individer ifred så ser vi att det lokala kommer att leva och frodas, inte som något enhetligt där alla platser, städer och samhällen är lika dana och ser lika dana ut, utan som en mångfald med olika riktningar men som ändå förenas i gemensamma mål som angår alla. Vem vill förresten leva där allt ser lika dant ut? Vem står ut med likriktning och ideologisk konformism? Och den där rationella humanismen sedan. Är inte den en mänsklighetens mardröm? Självklart anklagar jag inte Brezezinski för detta eller för att styra detta. Det jag däremot säger är att de idéer som Brezezinski beskriver dominerar i internationell politik och var utbredda redan innan han skrev boken. Dessa idéer är vår politiska överhets motsvarighet till religion.

Olof. Liksom ifråga om alla stora politiska ideologier har man missförstått människan. Ju mer den ideologiska makt som man här talar om överlämnas till administrativa system långt bort från människan, desto mer riskerar den att övergå i tyranni. Sovjetstatens vilja till en global ideologi gör sig påmind. Människans skuggsida följer med henne oberoende av ideologi och ”rationell humanism” in i Bryssel, i FN och IMF. Den följer med henne i filantropiska företag som vill ha öppna gränser. Det vi därför kan göra är att minimera skadeverkningarna och inte ge vissa människor för mycket makt är att tänka lokalt. Brezezinski är en gosudarstvennik, en etatist som tänker i stater innan han tänker i människor.

Brezezinski teser har också empiriskt vederlagts under senare år. Den organiserade religionen i form av ortodox kristendom och katolicism är på väg tillbaka i Ryssland, Polen och i övriga Östeuropa. Den organiserade religionen i

form av salafitiska moskéer växer sig dessutom starka i Frankrike, Storbritannien och Norden. Det är ironiskt, på sätt och vis, att det senare dessutom sker till följd av idealet om det globaliserade samhället och den humanism som verkar som etiskt ramverk för projektet.

Fredrik. Jag beklagar att vi kom ifrån din kommentar Sara. Du talade om Medborgerlig Samling. På vilket sätt är det partiet konservativt menar du?

Sara. De vill ha en starkare men samtidigt mindre stat och återintroducera ansvaret i politik och myndighetsutövning. De är för en stabil rättsstat och vill slå ihop vissa myndigheter och lägga ned andra. De vill få bort arbetsmarknadsåtgärder för gamla politiker och således avskaffa det välfärdsindustriella komplexet.

Fredrik. Så då Sverigedemokraterna är nostalgiska Socialdemokrater som vill tillbaka till Folkhemmet och förverkliga Rudolf Kjelléns ideal tycks nu alltså Moderaterna ha fått ett nostalgiskt parti till det gamla Högerförbundet som vill ha tillbaka ministeransvaret och rusta upp rättsstaten?

Sara. Till partiets försvar är man motståndare till identitetspolitik och har fått både Alexander Bard och Katerina Janouch som medlemmar.

Max. Planerar ni att driva en sexspalt och sätta ihop ett musikband som konservativ motkultur?

Sara. Jag menar att partiet inte är rädda för kontroversiella personer, Max. Jag är också nyfiken på hur Erik och Olof resonerar om konservatismen? Du, Erik, förstår jag är mer ”burkeansk”?

Erik. Ja jag förenar en slags klassisk konservatism i denna mening med ekonomiskt liberalt tänkande. Jag tror på fria marknader, en stabil rättsstat och på europasamarbete.

Fredrik. Varför är det just Edmund Burke som du fastnat för, Erik? Finns det också någon annan konservativ tänkare som du inspireras av?

Erik. Det behövs både liberala reformer och en konservativ uppslutning kring Sverige som rättsstat. Edmund Burke är i förening med Adam Smith och en modern filosof som Ayn Rand de tre viktigaste som jag ser det för klassisk svensk högerpolitik. Ordning och reda i statsfinanserna, politiskt ansvarstagande och en tro på företagande och entreprenörskap. Jag var liksom Sara också besviken på Fredrik Reinfeldt, åtminstone mot slutet av hans regeringstid, men ser Ulf Kristersson som en person som förenar mod, intellektuell skärpa och

praktisk vishet. Konservativa dygder. Ulf Kristersson är en välmeriterad politiker som har stor kännedom om sociala frågor och som tidigare varit

Förbundsordförande för MUF. Han har med andra ord lång erfarenhet av politiskt ledarskap och är inte rädd för att fatta svåra beslut. Jag skulle säga att han förmår balansera sociala frågor på ett skickligt sätt med klassiskt moderata värderingar om företagsamhet. Jag tror även att han kan lyckas att skapa samförstånd över blockgränserna i viktiga frågor som rör Sveriges framtida riktning.

Fredrik. Det skall bli spännande att se hur du förenar Burke och Rand framöver, Erik.

Erik. Rand hade en konservativ romantisk sida som jag förenar med Burke, men var klarsynt ifråga om kapitalism och den teori hon kallade objektivism och som bygger på aristotelisk rationalism. Vi kan återkomma till detta när vi diskuterar den klassiska liberalismen vid nästa sittning.

Fredrik. Hur skulle du definiera dig politiskt Olof? Det kanske var en dum fråga som fastnade i skägget ditt?

Olof. Jag definierar mig inte längre politiskt utan beskriver mig endast som ortodox kristen. I detta sammanhang borde det kanske tilläggas att min kyrka försvarar människans frihet liksom hennes värdighet och där personliga uppoffringar för familjegemenskap och kärlek till sitt land ses som dygder. Jag har valt att inte rösta som ett personligt val och inte som en åsikt jag anser borde gälla för alla. Jag väntar på kung Arthurs återkomst. Hur ser du på din politiska åskådning Max?

Max. Jag skulle beskriva mig som en blandning av flera åskådningar inkluderande marxism. Jag har även konservativa värderingar och har inget emot till exempel en kritik av hur upplysningsarvet har använts mot människans frihet och jämlikhet.

Gustav. Det kommer att bli en mycket spännande diskussion imorgon eftersom jag då kommer att försvara just kapitalismen.

Max. Jag ser fram emot detta.

Erik. Jag har hamnat i en ideologisk freakshow inklämd mellan två reaktionärer, en amatörkapitalist, en partidessertör och en marxist!

Gustav. Jag tror du menar ”anarkokapitalist”? Jag gillar inte det begreppet då det orsakar så mycket missförstånd.

Erik. Sak samma.

Olof. Det kan dock bli en viss spänd relation mellan mig som ortodox kristen och dig som marxist.

Max. Varför tror du det?

Olof. Därför att marxismen har använts för att rättfärdiga mordet på miljoner av mina kristna bröder och systrar.

Max. Jag är emot alla dessa mord. Däremot ser jag att delar av Marx klassanalys är nödvändig för att förstå den värld vi lever i idag. Jag är därtill mycket öppen för kristendom.

Fredrik. Vi har redan tagit upp Jordan B. Peterson och några av reglerna i 12 Rules´. Härifrån kan det därför vara lämpligt att vi fördjupar diskussionen ytterligare till den del som rör hans kritik av postmodernismen. En annan känd intellektuell som Jordan i detta sammanhang ofta refererar till i sina föredrag och är Stephen Hicks. Hur ser ni på det kulturkrig som idag utspelar sig med Jordan B. Peterson och Stephen Hicks på ena sidan och representanter för postmodern identitetspolitik på den andra?

Max. Det både Stephen Hicks och Jordan B. Peterson har missat är att några av postmodernismens tidigaste kritiker var marxister och kritiker från vänster. Till dessa hör bland andra Jürgen Habermas och Noam Chomsky. I det följande skall jag därför ge exempel på hur postmodernismen inte bara har kritiserats från höger utan även från vänster. Hicks ser postmodernismen som en marxism som gått över från att ha vetenskapliga anspråk till att retirera in i subjektivism liksom ifrågasättande av vetenskap och rationalitet. Detta påstående får i Hicks fall stöd av att Jacques Derrida såg sig verka i en ”marxistisk anda” utan att för den saken tänka utifrån en klassisk marxistisk samhällsanalys. Det är dock viktigt att se att postmodernt tänkande, som idag är mycket diversifierat, ofta befinner sig i opposition inte bara till vetenskap, klassisk liberalism och konservatism utan även till marxistiskt tänkande, även om det ibland finns en viss överlappning mellan de två sistnämnda båda eftersom de båda har emancipation i någon form som gemensamt tema.

Som exempel på marxistisk kritik av postmodernismen ser Perry Anderson den som en konsekvens av att kulturen kommersialiserats. Identiteter blir en slags konsumtionsvaror i postmodernt tänkande. En annan marxist, Fredric Jameson, kritiserar postmodernismen som ett förfallsfenomen under senkapitalismen och för dess ovilja att kritisera globaliseringen. Han menar att den kännetecknas av pastich och historielöshet. Marxisten Alex Callinicos menar att den vänster som efter 1968 gjorde karriärer inom akademier, media och utbildningsväsende har blivit bekväma på sina nya positioner, liksom missnöjda över egna politiska tillkortakommanden. Postmodernismen har blivit ett sätt för dem att verka där de befinner sig och det politiska motståndet kan börja på bekvämt avstånd från

arbetarklassen, nämligen i klassrummet. Det handlar dock inte om att de vill fortsätta vara marxister på insidan som Hicks påstår, utan om att de har övergett marxismen.

Postmodernismen är farligare än att vara något den inte är, det vill säga en marxism i det fördolda. Postmodernismen är farlig, inte för att den är lik marxismen, utan för att den till skillnad från klassisk marxism grundas på en nihilism som enligt marxismen undergräver arbetarnas moraliska medvetande som förtryckt klass.

Gustav. Jag kan delvis instämma i detta efter att ha läst Slavoj Zizek och hans bidrag till Lacansk psykoanalys. Zizek anklagas ibland för att vara postmodernist, men är snarare en marxist som verkar inom den tyska idealistiska traditionen.

Max. Uppenbara skillnader mellan klassisk marxism och postmoderna författare som Jacques Derrida och Michel Foucault är att Marx trodde på ett historiskt dialektiskt narrativ som inspirerats av Hegel. Derrida och Foucault tror inte på historiska narrativ. Marx såg på historisk utveckling som en dialektisk process mellan ägare och slavar. Det gör inte postmodernismen. Marxismen trodde på historisk utveckling. Postmodernismen tror inte på historisk utveckling. Marx trodde på klasskonflikt och en arbetarstat, vilket postmodernister förnekar. Foucault och Lyotard förnekar marxismens syn på en utveckling genom tes-antites och syntes och betonar att människans tänkande inte kan befrias genom dialektik. Istället för de fram differens som nödvändigt för tänkandets frigörelse och affirmation istället för negation.

Jacques Derridas textualism går dessutom på tvären med den rationalitet Jürgen Habermas försvarar i sin diskursetik. Derridas textualism leder till att vetenskap och retorik flyter samman, vilket Habermas kritiserar. Vetenskap hanteras som text och blir föremål för samma metoder som används inom samtida litteraturvetenskap. Habermas försvarar å sin sida möjligheten av ett diskursivt Logos som framträder när alla deltagare i en diskurs ges jämlika chanser att uttala sig.

Sara. Derrida förnekar närmare bestämt ett essentiellt centrum för tänkandet, men ser samtidigt att ett centrum är nödvändigt och att vi inte kan vara utan ett sådant. Det allvarliga här är att Logos och rationalitet reduceras till funktioner och något som saknar annan grund än att vara just ”användbart” för tänkandet. Övergången från Logos till en funktion för tänkandet hos Derrida öppnar för att man ser just Logos som fallocentriskt och uttryck för en maktrelation. Därav följer inte en negation av vetenskapen som sådan, vilket en del tror, men

däremot ett tänkande i dekonstruktion och differens för hela den vetenskapliga traditionen där man vill

avslöja maktrelationer bakom vetenskapliga påståenden. De som inspireras av detta tänkande har därför resonerat om exempelvis vetenskaper som fysik i termer av manliga konstruktioner som åsyftar att etablera ett förnuftets förtryck över naturen och kvinnan. Till och med Albert Einsteins allmänna relativitetsteori har här kritiserats som ett uttryck för patriarkatets vilja till makt.

Max. Om vi härifrån går över till Petersons kritik av mer specifikt identitetspolitik måste denna kritik vara försiktig att härleda allt till Derrida eftersom Derrida kritiserar gruppidentiteter som essenser. Här borde man snarare kritisera samtida identitetspolitiska diskurser eftersom de i grunden handlar om en anti-essentialism där ingen exempelvis antas födas till man eller kvinna, något som Marx aldrig skulle ha drömt om att påstå.

Min kritik av Stephen Hicks och Jordan B. Peterson är således att de inte har förstått den marxistiska kritiken av postmodernismen, men att de har dragit vissa korrekta slutledningar om vad postmodernismen leder till.

Fredrik. Om vi då går in på vad Peterson säger om detta, är han väl mest kontroversiell för hur han försvarar sina huvudteser? I flera avseenden utgår han från naturvetenskaplig metod för att påvisa existensen av hierarkier i naturen hos bland annat humrar och schimpanser och använder sedan detta för att demonstrera evolutionära likheter med människan.

Gustav. Vi får samtidigt, menar jag, akta oss för det som i moralfilosofin brukar kallas det ”naturalistiska misstaget”, det vill säga att utifrån en beskrivning av hur något ”är” härleda hur något ”borde” vara. Om vi ser på Petersons exempel med humrar kan man alltså inte härleda en moral från det faktum att vi råkar ha vissa neurobiologiska likheter med andra arter. Hur människan borde agera är också åtskilt från hur samhället råkar se ut just nu.

Sara. Är det inte också på grund av vad Peterson säger om hierarkier som den postmoderna identitetsvänstern, för vilka hierarkier är sociala konstruktioner, rasar mot Peterson? Jag personligen ser en stor ironi i detta eftersom de tycks ta både sig själva och sina teorier på så stort allvar att de inte inser att de bildat egna hierarkier i våra samhällen. Det har dessutom varit en utbredd föreställning inom den postmoderna vänstern att de som försvarar yttrandefrihet och argumenterar mot politisk korrekthet har en dold agenda och vill ha frihet för hatfyllda budskap. Det handlar för mig, liksom för andra klassiska liberaler som jag talat med, snarare om ett synsätt där man ser faran med en stat som vill beskydda medborgarna mot omoraliska åsikter och idéer eftersom man aldrig vet var detta slutar. Vi har därtill många exempel från vår närhistoria där stater begränsat yttrandefriheten i namnet av en viss politisk syn på rättvisa, godhet och sociala framsteg.

Vi har Sovjetunionen som sjukförklarade religiösa åsikter och som sänder personer med avvikande politiska idéer till Gulag. Vi har Tyskland under nationalsocialismen som sände oliktänkande till koncentrationsläger. Yttrandefrihet innebär tvärtom att man tolererar åsikter man ogillar, men bekämpar dem genom argument snarare än genom lagstiftning och tvång. Fallet Lindsey Shepherd, som blev ifrågasatt och kallad till förhör enbart för att ha visat en tevedebatt med Jordan B. Peterson i ett klassrum, påvisar att ett auktoritärt förhållningssätt vunnit terräng. Detta förhållningssätt använder identitetspolitiska argument för att begränsa yttrandefriheten. ”Brottet” Shepherd anklagades för var alltså att visa ett filmspel från Ontarios motsvarighet till Sveriges Television i ett klassrum där Jordan B Peterson var en av deltagarna i en debatt om pronomen. Genom att visa debatten och utan att själv ta ställning i sakfrågan, anklagades Shepherd för att lida av psykisk sjukdom och för att förgifta studiemiljön i klassrummet av företrädare för Wilfred Laurier University. Senare blev hon kallad rasist i en vänsterpublikation eftersom hon hade börjat gråta under förhöret och tydligen använt denna mikroaggression mot en av förhörsledarna som tvingades bevittna det hela.

Max. En slags identitetspolitisk ”slippery slope”. Den postmoderna vänstern är långt ifrån Habermas diskursetiska modeller när den börjar betrakta en lärarassistent som politisk fiende för att ha visat en debatt där även deras egen identitetspolitiska åskådning fanns representerad visavi Jordan B. Peterson.

Gustav. Det Shepherd mer specifikt anklagades för är att hon inte tog ställning mot Peterson, utan låtit eleverna resonera själva mellan två perspektiv. Det man anklagade henne för var således att hon inte tog ställning för en identitetspolitisk ståndpunkt. I slutändan handlar det således om att Shepherd inte tillämpade en påbjuden ideologi i klassrummet. Hon blev inte anklagad för att ha tillämpat fel ideologi, utan för att hon inte tillämpat den enda ideologi som man förväntas ha som lärarassistent i det ämne Shepherd undervisar i. Och genom att inte tillämpa den enda ideologin, drog man slutsatsen att hon sannolikt också tänkte i fel ideologiska banor och därför kunde hållas ansvarig för detta. Peterson har rätt i att det tänkande som grundar identitetspolitik är samma tänkande som redan har orsakat politiska förföljelser och mord på oliktänkande. Det är samma tankestrukturer som satte milstolpe efter milstolpe på vägen till Gulag. Ett tänkande som inte tål opposition och som kräver blind lydnad antingen genom offentligt bifall till teorin eller åtminstone genom tystnad som tolkas som underkastelse.

Sara. Jag vill i så fall ställa en rak fråga till dig som klassisk liberal Gustav. Anser du att man bör respektera dem med en könsöverskridande identitet genom att kalla dem för vad de vill bli kallade i ett samtal? Frågan rör pronomen.

Gustav. Svaret är ja, det borde man. Varje anständig diskursetik borde initialt motverka alla hinder som begränsar individer att delta i den på jämlika villkor. Alltså borde man kalla individer vad de vill bli kallade. Lika viktigt för en diskurs är emellertid att den är fri och därför är jag motståndare till varje lagstiftning som vill reglera språket i en diskurs på förhand. Toleransen måste istället komma inifrån kulturen.

Om vi härifrån fördjupar denna analys till den del som rör identitetspolitiken kritiserar jag den däremot som en övergång från ett liberalt synsätt om samma spelregler för alla individer till ett synsätt där man ser på grupper som strukturellt över- och underordnade. Härifrån antar man att vissa grupper behöver bli kompenserade för andra gruppers privilegier. Dessa kompensationer kan vara juridiska i form av särrättigheter för gruppmedlemmar, ekonomiska till föreningar och organisationer och sociala i form av politiskt stöd och riktade insatser. Identitetspolitiska kompensationer skapar incitament. Det uppstår en marknad för föreningar, organisationer och professionella föreläsare. Här finns alltid risken att man således motverkar det man vill uppnå. Istället för ökad jämlikhet kan resultatet bli att många upplever att vänstern går för långt.

Ett annat problem är att man tänker om andra grupper som kollektiv. Man antar att en individ tillhör en viss ingrupp och dömer sedan hela gruppen. Individer hålls därför som ansvariga för något som inte är innanför deras egen kontroll att påverka. Det andra steget är att det inte bara räcker med att förändra normer då man också måste förändra språket. Det räcker då inte med att kalla individer vad de vill bli kallade för, det handlar dessutom om att man vill lagstifta fram rätt språkkonstruktioner och pronomen. Det tredje steget är att man drar slutsatsen att man också måste befria barnen från normer, tankemönster och uppfattningar genom nya pedagogiska metoder. Och det fjärde steget är sjukförklara dem som inte håller med om nya lagar som syftar till att reglera språket. På vägen reduceras ofta också motståndarens människovärde och fokus läggs på vad man ser som negativa attribut och egenskaper som kan knytas, hör och häpna: till kön, etnicitet och kultur. Det bli kanske fel på alla cis-män och där man även inkluderar medlemmar som inte valt att själva se sig som cis-män och som kanske växt upp i fattigdom, haft alkoholiserade fäder och blivit misshandlade som barn men ändå lyckats få ett arbete. Således behöver man inte anstränga sig för någon form av rationell diskussion och debatt. Även språket och rationaliteten ses dessutom som maktmedel för förtryck.

Fredrik. Det vore bättre om man deklarerade att undervisningen i ett visst ämne förutsätter en bestämd ideologisk utgångspunkt, istället för att maskera denna och som i Shepherds fall ändå förvänta sig att andra lär ut den.

Gustav. Från en klassiskt liberal liksom konservativ synpunkt kan man därför kritisera identitetspolitiken för dess bristande respekt för individens frihet att välja ingrupp (bara vissa individer får välja gruppidentitet medan andra påklistras identiteter), för dess sätt att använda ideologi som akademisk teori, för dess auktoritära metoder, för dess syn på gruppidentiteter och för dess konfliktperspektiv på samhället.

Max. Ja precis, medan en marxistisk kritik här delvis ser annorlunda ut, vilket jag visat. Övergången från vetenskap till identitetspolitik har däremot tolkats helt korrekt av Stephen Hicks, Jordan B. Peterson och Roger Scruton som en fusion av akademisk teori med ideologi till den grad att de knappt går att skilja från varandra. Den ideologi man försvarar kan däremot ses från en marxistisk synvinkel som en senkapitalistisk ideologi.

Eftersom rationalitet och rationella diskurser kritiseras eller ”avslöjas” på grund av att de befinner sig på en västerländsk manlig och hierarkiskt spelplan återstår analys och dekonstruktion av diskursiva maktordningar i text. Översatt till identitetspolitik handlar det om vilka andra grupper än arbetarklassen och kapitalister som kan tänkas vara strukturellt starkare och svagare än andra.

En annan vänsterintellektuell som kritiserat postmodernismen är Noam Chomsky som i en debatt med postmodernisten Michel Foucault i Nederländerna 1971 försvarade tesen att det essentiellt finns en mänsklig natur, vilket Foucault förnekade. Vi kan även förstå hur Chomsky kommit fram till denna slutsats utifrån sin banbrytande forskning inom lingvistik som visat att språkliga strukturer finns nedärvda i människans hjärna (generativ lingvistik). Vi är skapta för att använda språk för att kommunicera mening. Eftersom Chomsky till skillnad från postmodernismen försvarar västerländsk vetenskap har hans teorier inom lingvistik kunnat användas i modern forskning inom kognitionsvetenskap och AI. Postmodern dekonstruktivism har däremot inte kunnat användas för nya banbrytande upptäckter inom vetenskap. Utan att anta något som en mänsklig natur hade Chomsky inte kunnat upptäcka att det finns gemensamma mönster hos alla människor i hur de lär sig språk och där behaviorismen inte räcker till som förklaringsmodell.

Sara. Samtidigt måste vi förstå att det finns uttryck som är grovt nedvärderande och kränkande. Ingen av oss vill leva i en kultur där individer i en grupp ständigt

utsätts för kränkningar eller där någon diskrimineras på grund av könsidentitet, sexuell läggning, religion och bakgrund.

Gustav. Ja sådant förekommer och måste motverkas. Botemedlet från klassisk liberal synvinkel är emellertid inte lagstiftning och auktoritära metoder utan att vi verkar för en diskursetik där alla deltagare kan diskutera öppet och i frihet. Det handlar även om att vi ännu starkare värderar liksom försvarar individens rätt till liv och frihet. I relation till ett yrke, en konstart, en musikstil, ett personligt kall och en vetenskap måste det odlas en kultur där det har större betydelse vad människor gör och har för kompetenser, än för vad de är och identifierar sig som. Utifrån ett klassiskt liberalt synsätt har individens handlande större betydelse än vad individen är. Identitetspolitiken kan ses som ett tribalistiskt tänkande om individer som många gånger inte själva får välja sina ”ingrupper”.

Dessutom menar jag att identitetspolitiken hamnar i moralisk primitivism. Från att respektera och spela efter gemensamma spelregler för alla och från att ge alla frihet att välja sina ingrupper själva, blir individer dömda på förhand efter deras antagna ingrupper. Både den postmoderna alternativvänstern och den postmoderna alternativhögern begår här samma fel.

Botemedlet är att återgå till individen och värdera handlande. Ingen bör dömas utifrån en gruppidentitet. Alla bör bedömas efter hur de handlar mot andra. Det är på denna grund samhället blir ett samhälle. För att citera Ludvig von Mises:

Allt rationellt handlande är i första hand individuellt handlande. Endast individen tänker. Endast individen resonerar. Endast individen handlar.

-Ludvig von Mises. Socialism: An Economic and Sociological Analysis.

Max. Motsäger inte Peterson sitt eget regelverk när han å ena sidan uppmanar individer att först städa sina egna rum och ta ansvar och samtidigt är drivande för en av de största kulturpolitiska rörelser i modern tid som har udden riktad mot allt vad identitetspolitik heter? Borde inte merparten av de individer som ansluter sig till hans föreläsningar och demonstrationer ta honom på orden och stanna hemma och städa? Samtidigt som Peterson ägnar mycket tid åt att angripa den postmoderna vänstern har han associerat sig med den postmoderna högern. Ibland får man intrycket att identitetspolitik är mer okej om den kommer från höger än från vänster.

För att återgå till föregående diskussion vill jag också tillägga att en utgångspunkt i individen inte behöver vara samma sak som alltid bortse från grupper, liksom analys av strukturer. En individ mår dessutom psykiskt bra av

att ha en identitet som en fast punkt i tillvaron. Det som däremot blir fel är om hon tvingas av andra till en identitet

hon inte vill omfatta, ifrån en identitet hon vill ha och på grund av en identitet som hon har.

Gustav. Jag vill i så fall åter betona är att det är individers handlande vi skall värdera. Det individer själva väljer att identifiera sig med eller som skall däremot tolereras.

Behovet att värdera individers handlande finner vi dessutom i samtida rättsprinciper. Individer blir inte dömda i domstol för vad de är, utan för vad de gör mot varandra. Den klassiska liberalismen insåg dessutom tidigt behovet av extensivitet som svar på frågan om vem och vilka som omfattas av rättigheter. Svaret är: alla individer.

Alla individer utan undantag har likvärdig rätt till liv och frihet om och endast om de inte tvingar och bedrar någon annan.

Rätten till liv härleds vidare från rätten att man äger sig själv och sin person. Denna rättighet är nära förbunden med att man är fri och således också ansvarig för sig själv och sitt handlande.

Den klassiskt liberala kritiken av identitetspolitik härrör från att den inte låter alla individer själva välja sina gruppidentiteter, att den inte tror på kommunikativ rationalitet mellan individer med olika gruppidentiteter, att den således sätter gruppens rättigheter före individens rättigheter och för att den håller individer som ansvariga för saker som inte härleds från deras handlande utan från hur man själv väljer att se dem. Således hamnar man i samma slags tankestrukturer som i andra sammanhang kallas rasistiska.

Max. Jag menar att det är naivt att tro att människor inte blir dömda i domstol också för vad de är. Det handlar här dessutom mer om klass än om någon annan identitet. Den som följde rättegången mot OJ Simpson insåg att han kunde anlita en hel grupp av de främsta och dyraste försvarsadvokater som fanns att tillgå, medan en sådan möjlighet inte ges till vanliga arbetare oberoende av bakgrund. Om ni har sett dokumentären ”Making A Murderer” (2015) visar den att ett rättssystem också kan producera sina egna förbrytare.

Gustav. Det stämmer Max. Det jag menar är att de rättsprinciper vi har idag i grunden är tänkta att vara neutrala till klass och identiteter. Det man borde se över är i så fall processrättsliga regler. Får alla lika chanser? I grunden bygger en domstolsförhandling på att domstolen oberoende av advokaters och åklagares skicklighet skall döma vad som är rätt.

Max. Men i verkligheten fungerar det inte alltid så om du har råd att anlita flera av de bästa advokaterna i ditt land, medan andra får nöja sig med en offentlig försvarare.

Gustav. Vi kommer aldrig att leva i en perfekt värld, Max. Det väsentliga är att vi har rättsprinciper som omfattar alla och att alla får en likvärdig chans att försvara sig i domstol. Självklart bör vi eftersträva så hög grad av rättssäkerhet som möjligt.

Max. I själva verket är det inte heller så enkelt som att se vårt samhälle som ett enda samhälle. Minst lika viktigt är att se på den djupa diskrepans som finns mellan olika grupper i vårt samhälle. Det finns här, paradoxalt nog, en beröringspunkt mellan den libertarianska och konservativa kritiken av globalisering och crony-capitalism och vissa grenar av vänstern som på samma sätt ser ett förtryck av människan och hennes frihet. En fråga är då om toleransen även inbegriper dem med en annan syn på biologiska kön?

Gustav. Här är det lika viktigt att toleransen omfattar alla de perspektiv som diskursen skall ta upp. Eftersom liknande frågor mig veterligen besvaras olika inom olika akademiska fält så kan vi inte gå in i diskursen med ett krav på att alla måste tänka som oss själva i den fråga som skall diskuteras.

Max. En del menar att man måste det eftersom man annars inte kan respektera alla på lika villkor. Vad säger du om detta?

Gustav. I så fall respekterar man själv inte att andra kan ha en annan åsikt. Det blir då en fråga som ställer saken på sin spets: Skall en akademisk diskurs vara fri och öppen så länge delade meningar råder i akademin, eller skall den vara sluten och anta att någon av sidorna har rätt på förhand? Skall, alternativt, de biologer som har en biologistisk inställning förpassas till sina institutioner och långt borta från den debatt som bedrivs inom vissa ämnen inom humaniora och samhällsvetenskap?

Max. En utväg är att underkänna logiken som giltig metod i frågan. Kan det vara så att logiken leder oss fel för att den är konstruerad på ett sätt som diskriminerar mellan två legitima positioner? Jag ställer frågan mer retoriskt för att fånga in det postmoderna perspektivet.

Gustav. Om vi antar en sådan position kan vi således också gå in bland dem som företräder de olika perspektiv som Sara nämnde ovan och se vilka som är den starkare respektive svagare gruppen.

Max. Så istället för att bara se konflikten mellan identitetspolitik å ena sidan och biologer med en biologistisk inställning å den andra, så handlar debatten inte längre om sanning eller en diskursiv rationalitet utan om vilken grupp som har mest diskursiv makt att avgöra diskursen på förhand. Retorik och vetenskap flyter ihop.

Gustav. Skall retoriken i så fall bli den överordnade vetenskapliga disciplinen, som sofisterna föreslog? Skall vi slänga ut Sokrates från Akademin och underställa alla nobelpristagare inom fysik, kemi och medicin den fromma vägledningen av Gudrun Schyman, Stefan Löven, Annie Lööf och Gustav Fridolin? Eller skall vi göra som Alan Sokal och underställa naturvetenskapen litteraturvetares och sociologers kritiska blick?

Sara. Egentligen har vi väl två positioner i samtida debatt: De som menar att man föds med ett biologiskt kön och som kan se sociala kön som socialt konstruerade och de som menar att man inte föds till ett biologiskt kön och där både det biologiska och sociala könet handlar om ett val om hur man ser på sig själv?

Max. Men det finns väl även de som menar att man föds till ett biologiskt kön som bestämmer det sociala könet?

Gustav. I så fall har vi tre möjliga positioner.

Olof. När jag gick i grundskolan fick jag lära mig att det finns fyra könskromosomer i naturen. I människoriket är uppdelningen mer specifikt att kvinnor har XX och män har XY. Vidare finns det sällsynta fall av intersexualism det vill säga hermafroditer. Har detta förändrats?

Fredrik. Nej, men det har blivit politiskt. Det handlar dessutom ytterst om sociala konstruktioner. Alltså: Förr var det sociala könet socialt konstruerat. Nu menar en del att även det biologiska könet är socialt konstruerat och/ eller flytande.

Olof. Kan alla sociala konstruktioner föda barn eller bara vissa sociala konstruktioner?

Fredrik. Bara de sociala konstruktioner som identifierar sig som barnafödare kan föda barn. Vissa menar att de också kan byta specie genom identifikationsprocessen. Att man så att säga kan gå från homo sapiens till att identifiera sig med en djurart som katt eller hund.

Olof. Om homo sapiens är en social konstruktion, vad skall man då kalla de postmodernister som inte vill ingå i denna kategori?

Fredrik. Jag vet inte.

Olof. När jag betraktar mig själv har jag dragit andra slutsatser. Jag kan inte påverka min essentiella väsensnatur och bli en annan art eller ett annat biologiskt kön. Även om mitt ändliga varande konstitueras av sin existens och väsensnatur, måste det samtidigt ses som en icke uppdelbar individuell helhet. Jag uppfattar existens och essens mer som två ontologiska principer som inte kan förekomma utan varandra och endast tillsammans med varandra kan ingå i mitt varande som dess konstitutiva grunder.

Fredrik. Så du menar att de essentiellt är människa och att du är man?

Olof. Jag är det naturen gjort mig till. Min frihet rör inte vad jag är utan vad jag gör med mitt varande.

Fredrik. Så essens och existens föregår inte varandra utan kommer samtidigt?

Olof. Vid introspektion så har jag dragit en sådan slutsats. Även om jag inte kan förstå mig själv och mitt väsen, så tror jag inte att jag kan ändra det och byta väsen till exempelvis en annan art.

Sara. Jag har ett par frågor som jag vill ställa till Fredrik och Olof. Den första frågan rör kyrkornas moral när det kommer till familjelivet. Tillåter era respektive kyrkor skilsmässa? Den andra frågan rör era kyrkors relation till staten? Vill du börja med den första frågan Fredrik?

Fredrik. I romersk-katolsk moralteologi tillåts endast skilsmässa om det förekommit oegentligheter vid äktenskapets ingående som att någon part blivit tvingad eller gravt vilseledd. Detta räknas då inte som skilsmässa utan som att äktenskapet annulleras. I strikt mening finns ingen skilsmässa i den romerska katolicismen.

Sara. Och du Olof. Hur ser din kyrka på skilsmässa.

Olof. I grunden delar den ortodoxa kyrkan samma syn på äktenskapet som den romersk-katolska kyrkan. Man betonar att äktenskapet är en del i skapelseordningen och har livet och skapandet av nytt liv som mål. Däremot så ser inte den ortodoxa kyrkan på äktenskapet som ett juridiskt kontrakt utan som något som rör människans dygder. Av denna anledning har den ortodoxa kyrkan accepterat skilsmässa eftersom människonaturen är svag och att det ibland är bättre att låta två personer leva isär.

Sara. Och den andra frågan Fredrik. Vilken är din kyrkas relation till staten?

Fredrik. En katolik är skyldig att alltid följa de lagar som råder i ett land om och endast om de inte kränker människovärdet. Av denna anledning var färre katoliker än protestanter medlemmar i det nationalsocialistiska partiet i Tyskland.

I Sverige följer jag kort och gott svensk lag och i de avseenden jag är kritisk mot staten eller politiken använder jag fredliga och lagliga metoder. Min kyrka tror idag på religionsfrihet och på separation mellan kyrka och stat.

Olof. Mitt svar är samma som Fredriks på frågan om huruvida ortodoxt kristna är kallade att följa sitt lands lagar, vilket för mig är en självklarhet. I övrigt är jag monarkist som förenar monarkin med lokala direktdemokratier.

Max. Har någon monarki någonsin fungerat som det var tänkt?

Olof. Alla monarkier som vilade på subsidiaritet och respekterade människors rätt att själva bestämma lokalt fungerade. Tänk Sverige innan Gustav Vasa och jämför den frihet vi hade då med den frihet vi har under EU.

Gustav. Men vi behöver, tack och lov, inte välja mellan monarki eller EU. Vi kan ha det som i Schweiz.

Olof. Den bistra verkligheten är att Schweiz kunnat överleva tack vare monarkier och kejsardömen i landets närhet.

Sara. Och det är därför vi har EU idag och fungerande samarbete mellan demokratier. Jag gillar dig ändå Olof och det är roligt att det åtminstone finns någon kvar som tycker som du.

Olof. Jag är mer bestört över att du föredrar att regeras av Jean-Claude Junker och EU. Jag menar att jag, som försvarar en monarki där monarken, kvinna eller man, bekräftas av folket, är närmare demokratin än Junker.

Erik. Du är den mest reaktionära person jag har diskuterat med Olof.

Olof. Du är en sann upplysningsman Erik.

Sara. Jag har några fler frågor till er båda.

Erik. Först vill jag ställa en följdfråga till Olof.

Sara. Varsågod.

Erik. Är det du säger om monarkin en allmänt utbredd uppfattning i ortodoxa kyrkan? Borde man vara orolig?

Max. Men snälla…

Olof. Om vi tar Sverige som exempel så ber alla ortodoxa kyrkor jag varit i för Sveriges konung och regering i varje liturgi. Jag tycker personligen att det räcker med att be för konungen. Längre än så sträcker sig inte monarkismen i ortodoxa kyrkan i Sverige. Jag hörde däremot att Georgiens patriark ville återinföra monarkin i Georgien och det tycker jag låter som en god idé. Faktiskt den bästa

politiska idén som en georgier kläckt sedan 1940-talet. När Stalin blev utsparkad från prästseminariet borde man ha låst in karln på kloster och gjort ett undantag i kravet på frivillighet. Ingen blir emellertid ortodox kristen på grund av monarkismen. Det är inte en politisk tro. Allt det vi diskuterar nu råder det olika meningar om. Du behöver givetvis inte vara monarkist för att vara ortodox kristen. Du kan ha i stort vilka politiska uppfattningar som helst så länge dessa är förenliga med kyrkans etik som betonar människans värde som person.

Erik. Så ni ber för Carl XVI Gustav?

Olof. Ja och hela hans familj. Är det för magstarkt tycker du?

Erik. Nej det gör ju varken till eller från.

Sara. Hur ser du, Olof, som svensk och ortodox på Sverige? Jag tänker på vårt lands hedniska rötter?

Olof. Det är egentligen inte mitt område i historia, men vi har en rik berättelse om Heliga Anna, vikingaprincessan från Sverige, som blir andlig ledare för ett kloster i Novgorod. Hennes far Olof Skötkonung hade dessförinnan låtit döpa sig. Vi har även de fynd man hittat i Sigtuna som vittnar om att svenskar var kristna i större omfattning än vad man tidigare antagit. Först trodde man att bara de mest bildade och handelsresande blev kristna medan gravfynd visar att även enklare människor anammat den kristna tron. Det finns berättelser om att vikingar var i Miklagaard det vill säga Konstantinopel. Även den ryska Nestorskrönikan nämner två svenska vikingar som var handelsresande och låtit döpa sig i Konstantinopel: Teodor och dennes son Johannes. Kristendomen förekom parallellt med hedendomen under lång tid och sannolikt är att även de kristna deltog i Midsommarfirande och liknande, precis som vi gör idag.

Fredrik. Min egen syn på konservatismen är att den inte i första hand är en politisk ideologi utan kärleken till livet och det levande. Konservatism är kärlek till naturen och därför en vilja att bevara miljön för kommande generationer. Konservatism är kärlek till historien och de människor som burit fram samhället till oss idag och därför ett värnande av deras traditioner. Konservatism är kärlek till familjen och därför en hyllning till att skapa ett harmoniskt samhälle för barn och föräldrar då dessa formar kommande generationer. Konservatism är kärlek till människans andliga och kulturella skaparkraft och därför en kärlek till den Gud och den mystik som inspirerar människan till kontakt med sitt inre liv. Konservatism är kärlek till hemmet och därför också en kärlek till det landskap och de människor som gett liv åt kulturen. Konservatism är kärlek till samhällets liv och därför en kärlek till mänskliga dygder som stärker snarare än försvagar mänskliga gemenskaper. Jag vänder mig därför emot alla former att

statligt orkestrerad ingenjörskonst. Jag förenar denna konservatism med en stor dos frihet och har nog mest gemensamt med Gustav i detta avseende. Jag är också inspirerad av efterkrigstidens författarskap hos Ernst Jünger.

Sara. Kan du säga något om Ernst Jünger? Vem var han?

Fredrik. Jüngers liv är lika intressant som hans författarskap. Som ung man söker han äventyret och går med i franska främlingslegionen. Senare ser vi honom som frivillig soldat i första världskriget och författare till I Stålstormen. Han var konservativ under mellankrigstiden där han bland annat skrev romanen Arbetaren. Motståndare till nazismen i Tredje Riket där han författare den samtidskritiska romen På Marmorklippornas berg. Han deklarerade även inför Goebbles som försökte värva honom att nationalismen i hans mening inte hade något med antisemitism att göra. Efter andra världskriget försvarar Jünger i flera böcker om hur man kan leva som konservativ i en era som förlorat riktning. Vi ser detta i romanerna Heliopolis och Eumeswille. Han experimenterade även med psykedeliska droger under efterkrigstiden och skrev boken Psykonauterna. Mot slutet av sitt liv konverterar Jünger till den romerska katolicismen och låter sig inspireras av Benediktinordens andlighet.

En vackrare prosa än den jag läser På Marmorklippornas Berg finner jag sällan hos andra författare. Jag ser den som en hyllning till den frihetliga och livsbejakande hållning som fanns före ideologierna tog överhanden. Där man kunde älska fritt, värna sina traditioner och där maktens tentakler endast lurade i bakgrunden. Vidare har jag hämtat mycket inspiration från Eumeswille liksom Äventyraren och Skogsvandraren. Dessa finns också översatta till svenska.

I en sen intervju förklarar Jünger sin relation till kristendomen:

During the First World War, I was still a complete atheist. I remember that one day I found myself in front of a trench that was sustaining brisk fire. I had to get across it, and I mused that a prayer would be appropriate. But I told myself: ”No, if I did´nt care about the Good Lord when everything was going well, it would be awful to ask for his help now!” To sum it up:during the Second War, I began reading the Bible, and I completed it twice. I personally prefer the parables about miracles, and I still delve into them occasionally…if I look at most representatives of current theology, I see that they have barely gotten into the apocalyptic vision. They´re more involved in social issues, which certainly concern them, but only marginally. If ever the whole world blows up, it would be nice to know how we ought to act. When I read the old hymnals, it´s very different: ”If the world met its doom, I would enter a state of Glory.” That kind of christian has become very rare!

– Julien Hervier, The Details of Time – Conversation with Jünger. Marsilio Publishers 1995.

Sara. Tack för en mycket bra genomgång av konservatismen Fredrik. Vi har dock inte hört hur Gustav skulle definiera sin politiska position. Är du överhuvudtaget konservativ Gustav eller är det bara din fluga som är anakronistisk?

Gustav. Jag definierar mig politiskt som libertarian och kulturellt som konservativ. Det som är konservativt i min åskådning är att jag tror att konservativa värden som familj, värnande av miljö och kulturarv just uppkommer om man lämnar individer fria. Om, å andra sidan, individer tvärtom utvecklar en marxistisk utopi någon stans och inte tvingar någon utomstående att leva eller att finansiera denna utopi, så är de fria till detta. En gemenskap kan för mig också helt baseras på postmodern identitetspolitik, technorave och utjämna inkomstskillnader på daglig basis. Så länge individerna inte tvingas eller tvingar varandra är jag nöjd och jag vet själv var jag skulle välja att bosätta mig i framtiden.

Sara. Var då någonstans?

Gustav. I Schweiz. Jag ser Schweiz som både frihetligt och konservativt.

Fredrik. Vad i konservatismen ser du som problem och vad ser du som tilltalande från ett klassiskt liberalt perspektiv?

Gustav. Jag kan börja med vad jag uppskattar i konservativt tänkande. Det första är insikten om att vi behöver historiska referenser i analysen av det politiska. Vi behöver se på hur människan har levt för att lära oss vad vi kan förvänta oss i framtiden givet att vissa politiska situationer och ekonomiska konjunkturer återigen inträffar. Den andra insikten rör människans behov av en civil ordning och ett starkt civilsamhälle som balans för individualismen. Insikten i klassisk liberalism är att människan oberoende av statsskick och ideologi har en tendens till korruption och maktmissbruk. Därför följer även en gemensam insikt med konservatismen om behovet av ett civilsamhälle mellan individ och stat som skyddar individen och värnar friheten. Den tredje insikten är att människan inte bara är ett ekonomiskt och socialt djur, utan även ett meningssökande djur. Till och med vår tids nihilister är drivna av mening. Jag delar därför din analys, Fredrik, om att många moderna ideologier är ersättningsreligioner.

Om vi härifrån går in på min kritik av konservatismen rör den vad teorin saknar, nämligen just en teori som tolkas konsekvent på mellanmänskliga relationer. Utan en sådan teori vet vi inte på vilken grund vi skall bedöma mänskligt

handlande. Det finns således ett irrationellt element inom konservativt tänkande som bland annat orsakar den breda mångfald av idéer och värderingar vi finner inom en och samma åskådning. Flera här, inklusive jag själv i viss mån, kan inspireras av vissa aspekter av Edmund Burkes, Russel Kirks, Tage Lindboms och Joseph de Maistres upplysningskritik, men det finns en otydlighet i hur man värderar vetenskapliga och teknologisk framsteg, liksom hur man förhåller sig till människans fri- och rättigheter och andra delar av upplysningsarvet. En del konservativa anser att dessa fri- och rättigheter är underordnade andra värden. Andra menar att de borde vara mer framträdande. När jag studerade Immanuel Kant upptäckte jag också insikter som jag idag ser som filosofiskt oumbärliga. Därför är jag anhängare av en mjuk upplysning. Det handlar samtidigt om balans. Imorgon utvecklar jag gärna varför jag själv gått från konservativt tänkande till klassisk liberalism i kombination med värde- respektive kulturkonservatism. Det liberalismen nämligen saknar, vilket torde var uppenbart i vår tid, är en kulturteori. Här borde delar av konservativt tänkande inspirera. Om man därtill ser på kulturen som en marknad av värderingar och det råder bristvara på liberala alternativ, borde vi inte förvånas över att den politiska högern också rör sig mot osunda och auktoritära idéer både till vänster och till höger.

Den franska revolutionen var möjlig eftersom man inte tillämpade konservatismen genom frihet och samtycke. Friheten övergavs i sin tur av revolutionen eftersom man inte hade en förankring i konservativa värden. Således ser jag frihet och gemenskap, frihet och lokala sedvänjor, frihet och dygd, frihet och familj, frihet och kultur och frihet och religion som två sidor av samma mynt. De kompletterar varandra. Den politiska lösningen är således att lämna människor ifred och att erbjuda dem sunda andliga, moraliska och ekonomiska värderingar på en fri marknad. Familjer har ansvar för att odla medlemmarnas dygder och bistå människan till personligt ansvar för gemenskapen som helhet. Man skulle kunna kombinera detta med en Olof som kulturminister.

Fredrik. Stort tack Gustav. Du har gett oss alla något att tänka på.

Erik. Om Olof blir kulturminister så emigrerar jag.

Gustav. Av alla som sitter här har du själv störst chans att bli kulturminister, Erik. Jag är inte partipolitisk.

Metropolit Chrysostomos av Florina

thPM5CPZ70 — Helige Chrysostomos den Nye Bekännaren i mitten.

Texten återpublicerad från: Stockholms Ortodoxa Stift. Författare: Fader Anders Åkerström.

Lördagen den 15/28 maj 2016 helgonförklarades Metropolit Chrysostomos av Florina av den Sanna (Gammalkalendariska) Grekisk-Ortodoxa kyrkan och den Gudomliga Liturgin firades inför hans heliga reliker i klostret Theotokos avsomnande på berget Parnes i Aten, där helgonet begravts och där hans reliker upptagits och bevarats. Denna händelse är en av de viktigare i den Sanna (gammalkalendariska) Grekisk-ortodoxa kyrkans historia, vilken Helige Chrysostomos den nye tjänade mellan 1935-1955.

18 biskopar koncelebrerade från tre systerkyrkor: Ärkebiskop Kallinikos, förste hierark i den grekiska synoden, Metropolit Agathangel och ytterligare en biskop representerade den Ryska utlandskyrkan, och tre biskopar den Rumänska ortodoxa kyrkan. Deltog gjorde också ett femtiotal präster, däribland Fader Anders Åkerström från Stockholms ortodoxa stift, samt munkar, nunnor och lekmän från Grekland, öst-och västeuropa, Balkan, Afrika, Australien, Amerika och Fjärran Östern. Varje stift fick en relik att förvara för veneration vid stiftets huvudkyrka av vår Ärkebiskop Kallinikos och synod. Vår relik kommer att finnas på det Heliga Bordet (altaret) vid Heliga Konstantin och Helena kyrka i Vårberg (Stockholm).

I den Ortodoxa Kyrkan har det alltid varit det fromma folkets erkännande av ett helgon som genom århundradena haft kraften att hålla vördandet av helgonen vid liv. En officiell ceremoni av Kyrkans auktoriteter sker senare, och är endast en bekräftelse av något som redan existerar, då helgonet äras genom en högtidlig ceremoni och namnet skrivs in i helgonförteckningen för att informera resten av Kyrkans medlemmar om personens helighet.

* * *

Metropolit Chrysostomos av Florina föddes i Madytos, Thrakien, på den Helige Johannes Chrysostomos festdag den 13 november 1870 och fick därför sitt namn ”Chrysostomos”. Redan i unga år märkes hans intresse för andlighet, vilket ledde till att han emotsatte sig sina föräldrars önskan att han skulle bli försäljare som sin framgångsrike farbror i Alexandria, och han insisterade istället på att han skulle få läsa teologi, trots att det skulle innebära svåra ekonomiska åtaganden för familjen, som var långt ifrån rik. Hans farbror i Alexandria erbjöd sig dock att finansiera hans studier vid den teologiska skolan vid Halki (Konstantinopel). Där tog han så småningom en examen med utmärkta betyg 1901. Samma år vigdes han till diakon av Joachim III och utnämndes till predikant vid ärkestiftet av Konstantinopel, en tjänst som han utförde med så stor framgång att han valdes till Metropolit av Imbros 1908. Efter tre år överfördes han till stiftet Pelagonia i Makedonien, nuvarande Bitola i Republiken Makedonien.

Hans biskopliga tjänst i Pelagonia utfördes under en svår politisk situation, då denna del var ett konfliktterritorium för Serbien, Bulgarien och Grekland. 1912 kom kriget med turkarna,

under vilket han, genom personlig intervention, lyckades rädda de kristna från folkmord. Första världskriget följde 1914 och Bitola förvandlades till ett slagfält mellan fransk-serbiska styrkor och tysk-bulgariska. Under ett år hade staden ockuperats av serbiska styrkor, varit under bombardemang från Bulgarien, utan att biskopen för en dag hade övergivit sina pastorala uppgifter, utan firade dagligen den Gudomliga Liturgin för sin lidande flock av troende. Serbien hade intentioner att permanent ta över denna del av Makedonien och för att förverkliga denna plan lämnades stiftet summariskt över till den Serbiska kyrkan. Biskopen reste då till Konstantinopel, som vid denna tid var i grekiska händer, för att protestera till den Heliga Synoden, men fann där att patriarken stödde den fransk-serbiska planen. Istället för att få något för sina klagomål, så erbjöds han en stor summa pengar av den serbiska regeringen, vilket han vägrade att acceptera. Han sändes därför i exil under eskort till det Heliga Berget Athos, tillsammans med, sin av honom, högt vördade diakon Athenagoras (senare ekumenisk patriark). Han levde där från 1918-1919. Vidare svårigheter följde för honom när han vägrade att acceptera ”valet” av Meletios Metaxakis till Ekumenisk patriark och då han fruktade konsekvenserna av sin protest tvingades fly till Alexandria. Patriark Meletios hade redan förberett hans ärende, så han skulle kunna avsättas som biskop, när han lämnade patriarkatet 1924.

1926 utsågs Metropolit Chrysostomos till biskop av Florina i norra Grekland, där han blev kvar till 1932, då han begärde pension av hälsoskäl och bosatte sig i Aten. Först accepterade han den så kallade nya kalendern som infördes 1924 i Grekland, men åren efteråt började han förstå vilka ödesdigra konsekvenser den fick och blev en av de biskopar som begärde att den Grekiska kyrkan skulle återgå till Fädernas kalender, även kallad den Gamla eller Julianska kalendern.

1935 övergick Metropolit Chrysostomos tillsammans med två andra biskopar från den Grekiska statskyrkan till den Gamla kalendern. Han bildade en Synod av biskopar för att förse de Ortodoxa kristna i Grekland som var emot förändringen av kalendern, som då var en betydlig del av befolkningen, med en synodal struktur. De avskilde sig från nydanarna för att bevara renheten av Kyrkans vittnesbörd och etablerade den Sanna Grekisk-Ortodoxa kyrkan, vilken helgonet tjänade fram till sin död. Han hade förstått att motståndet mot kalenderbytet var absolut nödvändigt, vilket vi kan förstå av hans följande uttalade: ”Frågan om den kyrkliga kalendern är inte en fråga om tider och datum för vår Kyrka, utan en fråga om enhet och en samverkande linje av försvar av Ortodoxin mot heresi och falsk tro.” Helgonet förstod klart sambandet mellan förändringen av kalendern och hotet från ekumeniken mot traditionell Ortodox ecklesiologi och andlighet. Han skrev med profetisk insikt dessa ord om politisk ekumenik och Ortodoxi: ”Återföreningen mellan de två kristna världarna i öst och väst i firandet av de kristna högtiderna är naturligtvis något som är önskvärt av alla och är av stor betydelse och moraliskt värde. Men det måste dock uppnås i den kristna sanningens tjänst och för Guds-mannen Jesu Kristi ära. Om så var fallet skulle de moraliska intressena i hela den kristna världen i sanning tjänas i rätt tro. Men när denna återförening kommer av materialistiska, världsliga intressen och motiv och företages på Ortodoxins bekostnad och förminskande av Kristi ära, då tjänar man sina personliga intressen, särskilt personliga kyrkliga ambitioner och strävanden, och det orsakar skada för Kyrkan och den Ortodoxa prestigen generellt. Hennes själ består av de Gudsinspirerade och ofelbara apostoliska konsitutionerna och traditionerna och besluten från de sju ekumeniska koncilierna. Förvrängningen av dessa förminskar Kristi Kyrkas gudomliga väsen, vilket är gudomligt format och har en okränkbar aukoritet. Följaktligen, all skada som görs mot Ortodoxin och all förminskning som kommer därav, blir till skada och förminskning av Kristi gudomlighet, från Honom som den storslagna och gudomliga personen lyser och den djupare och gudomliga meningen av den kristna religionen.”

Till sin död 1955, trots oräkneliga svårigheter, förföljelser och perioder av exil, avvek han aldrig från sin fasta tro på Kyrkans traditioner och den Gamla kalendern, som användes av våra heliga fäder. Han visade aldrig bitterhet mot dem som förföljde honom och hoppades alltid på deras återvändelse till Kyrkans fullständiga Tradition. Även om han var bestämd, avvek han aldrig från kärlekens anda. Han var aldrig arrogant om sina egen rättfärdighet och andras fel. Han kunde instämma i sådant som han egentligen inte skulle stödja för enhetens skull, även om han

var kompromisslös när det gällde vår Heliga Tros sanna dogmer, lojalitet till sina egna ord eller till personer som han respekterade. Han led av en kroniskt dålig hälsa, han fick uppleva oerhörd besvikelse när hans närmaste svek honom och hade en outtröttlig trofasthet till många som missförstod honom. Den krona han mottog genom denna fromhet visade sig när man sex år efter hans begravning öppnade hans grav, enligt grekisk sed, och hans relikers väldoft fyllde klostret och dess omgivning, där han hade gravsatts, under en lång tid. Hans minne kommer årligen att firas den 7 september enligt den kyrkliga kalendern.

Vi avslutar med orden från två kända nykalendariska biskopar om Helige Chrysostomos. Den ekumeniske patriarken Athenagoras, som var Helige Chrysostomos andlige son, men som senare blev en ”ärke-ekumenist” omnämner sin andliga fader i ett brev från 4 december 1969 ”…vi minns med värme och respekt vår salige andlige fader Metropolit Chysostomos av Pelagonia”. Metropolit Augoustionos av Florina sade vid sin tronsättning 1967: ”Jag ska tjäna ett stift i vilket biskopar utstrålade visdom och dygd under det turkiska styret, den senaste som var den salige och vise Chrysostomos (Kavourides) av Pelagonia, den nuvarande ekumeniske patriarken Athenagoras andlige fader.”

”…men även om alla gammalkalendariker hypotetiskt skulle gå över till den nya kalendern och det bara skulle bli en enda gammalkalendariker kvar, så skulle han vara jag.”

-Helige Chrysostomos den Nye Bekännaren

Må Helige Chrysostomos förböner

stärka oss alla i våra strävanden för

den Sanna Ortodoxin